Om utseende igen

Usch. Jag ska vara på tv. Förvisso roligt men också lite hemskt. Jag är inte alls bekväm med den Eva som brukar fastna på foto eller film. Jag känner inte igen henne, för inte ser jag ju ut så där!

När jag började på radio för elva år sedan blev jag helt förskräckt över att höra min egen röst. Jag kände inte igen den överhuvudtaget, tyckte jag lät knarrig och fånig och inte det minsta så som jag själv trott att jag lät. Men efter att ha hört på mig själv i flera år blev jag van, och i dagens läge är jag rent av nöjd med min röst. Om jag råkar höra mina egna inslag på radio är jag ofta riktigt stolt, så där låter ju jag, jojo.

Men utseendet är knepigare. Min bild av hur jag ser ut stämmer tydligen inte alls ihop med hur jag verkligen ser ut. För det första är jag ju spegelvänd. Den Eva jag oftast ser själv brukar sväva ovanför lavoaren i badrummet. Hon ser riktigt bra ut när hon anstränger sig. Men den andra Eva, hon på foto och film, hon ser mystisk ut. Dessutom är hon tjockare än badrums-Eva. Det har säkert att göra med att jag ser mig själv snett uppifrån, huvudet och ögonen sitter ju högst upp på de flesta människor. Då blir rumpa och ben mindre. Vi kan kalla det optisk optimism.

Och under det senaste året har ju min självbild fått ta en del skrällar. När ögonfransarna och ögonbrynen föll kände jag inte ens igen spegel-Eva. Det var tungt. Nu börjar jag vänja mig vid henne igen. Men foton och film, herrejämmer, vad är det där för en besynnerlig figur?

Kanske lösningen skulle vara att börja jobba på tv. Radiojobbet gjorde ju mig bekväm med rösten, kanske tv-jobb skulle få mig att bli van men min nuna och kropp? Jag tror det är sundare att konfrontera sitt utseende än att försöka forma om sig enligt någon inre vision.

Det här är en kombinaton: spegel-Eva på foto. Vad tycker jag om henne nu då? Tja. Hon går väl an. Och det där är inte en kråka utan ett skräp på linsen. Ska det vara oretucherat så ska det.