Kan alopecia retirera, tro?

Liten snabbkurs för er som inte är så bekanta med den här myskofika sjukdomen. Det finns tre sorters alopecia:

- alopecia areata. Man tappar hår fläckvis, kan väl ske lite varstans på kroppen men de flesta märker det ju tydligast om det gäller håret på huvudet. Detta drabbar ganska många någon gång i livet, för det mesta växer håret tillbaka efter några månader.

- alopecia totalis. Man tappar allt hår på huvudet men kan fortfarande vara en gorilla från halsen neråt. Man får alltså behålla den oönskade hårväxten, tjoho!

- alopecia universalis. Man tappar allt hår. Sen pituinen se.

För lite på ett år sedan fick jag diagnosen universalis och då var jag faktiskt fullkomligt hårlös. Det är jag inte i dag. Benen är ännu helt hårfria (jei), men armhålorna rakar jag igen (äsch, det var onekligen ganska bekvämt att slippa förra sommaren). Mina intima delar ska jag inte skriva om för jag är en lady. Nå kucku heller. Där har allt vuxit tillbaka! Inte så lite ironiskt för det är ju den del som jag visar upp för ett ganska litet urval människor. J föreslog hjälpsamt att jag kanske kunde transplantera det till huvudet. Vilken prima idé!

 På huvudet växer håret så det knakar, men bara fläckvis. Jag tvingas raka huvudknollen minst en gång i veckan, för annars hålls inte Rapunzel på plats. Men jag är lite glad för att det är mitt eget hår som växer fram, det gamla bekanta grova och mörkbruna. En del alopetiker får nöja sig med vitt fluff när återväxten sätter igång. Vilket den ju inte gör för alla.

Men jag undrar om jag inte börjar vara mera på areata-stadiet vid det här laget? Just nu har jag hår på kanske 40% av skalpen, och det är ju redan ganska bra.

 (stört omöjligt att få en bild av nuläget utan att åbäka sig som Amanda Schulman framför webcammen)

Låtom oss vara optimister och sätta detta som mål.

Pretty-please?