Klirr klirr. Där trillade semesterersättningen in på kontot. Och fjutt, där åkte den ut igen. Har samlat på mig massvis med tråkiga skulder den här våren och varit lite efter med ekonomin hela tiden. Dagis, regionbusskort, barnförsäkringar, hår och annat nödvändigt kostar pengar. Men jag har också slösat lite på roliga och onödiga grejer, som resor och klänningar. Vad säger jag, skulle inte resor och klänningar vara nödvändiga? Så enfaldigt formulerat, glöm det. Men nu är jag skuldfri (huslånet exkluderat, kröhöm) och glad.
Jag har en riktigt hyfsad lön och relativt strukturerad ekonomi, men ändå är jag snudd på pank nästan hela tiden. Under studietiden hade jag däremot en pytteliten inkomst, men ändå räckte pengarna alltid magiskt till för mat, öl (i mängder) och resor. Jag undrar ofta hur jag bar mig åt??? Okej, ganska långt levde jag på nudlar och tomatsås och på resorna bodde jag inte speciellt lyxigt, men ändå. Mina föräldrar hjälpte förvisso till ibland, men på det stora hela försörjde jag mig själv.
Vet inte om det är nån sorts Mumminpappa-esque nostalgi som får mig att tycka att mitt leverne var som rikast då min inkomst var som minst. Ja, numera har jag ju förstås barnen som berikar mitt liv mer än alla pengar i världen kunde göra. Och dessutom är de dyra i drift, de små rackarna, men det klagar jag förstås inte på.
Men känner ni igen fenomenet? Att en del människor, däribland jag, är tvungna att pussla med ekonomin oavsett hur mycket de förtjänar. Utgifterna anpassas på något sätt enligt inkomsterna så att man ständigt lever på gränsen. Tycker det är mysko.
Jag lägger ofta upp min månatliga ekonomi på en mental Lyxfällan-tavla. Ni vet, boende, transport, skulder, mat, sparande, övrigt osv. Det är ett bra sätt att få ordning på tankarna. Nu när jag är i takt igen ska det bli skönt att slippa skulder-spalten, men det skulle gälla at lägga in skillnaden under "sparande" istället för "övrigt". Ska försöka hålla det i tankarna också under semestern...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar