måndag 28 januari 2013

Ding dong and carry on

Linnea med bloggen Häxbrygd har gjort en intressant analys av texten i Krista Siegfrids UMK-låt Marry me. Och Linnea har ju rätt, om man analyserar texten som en dikt är det ju ryslig läsning. Jaget vill bli gift till varje pris, och är beredd att uppoffra sig hur långt som helst för saken. Känns inte som ett fräscht kvinnoporträtt a la 2013, precis

Det här har dock inte besvärat mig, eftersom jag tycker hela Kristas show pyr av ironi och självironi. Jag har tolkat den som en glad parodi på nån sorts bridezilla-stereotyp, sådana har det ju vimlat av både i långfilmer och dokusåpor de senaste åren. Föreligger det verkligen nån risk för att unga kvinnor ska ta texten  bokstavligt och tro att det där med slave och master och walk of shame är ett ideal? I dunno.

Men började fundera lite på vad vinnarlåtarna i Eurovisionen har handlat om de senaste åren.

Ifjol var det ju då Loreen som var euforisk fast hon snarare såg miserabel ut. Hon och hennes älskade skulle vara euforiska intill tidens slut och så skulle de upp upp upp upp. Visst? Min analys: det handlar om hederligt fyllesex och ingendera vågar somna för då blir det morgon och båda har huvudvärk och dålig andedräkt.

Ell och Nikki med Running scared var så betuttade av varandra av de sprang och var rädda. Det var ju lite skumt. Vad är de rädda för? Nikis rika make som hittat en babyface-toyboy i garderoben?

Lenas Satellite var ju lite som en förstadium till Marry me. Här hade vi en böna som lackade tånaglar och köpte blå underkläder och ansträngde sig alldeles rysligt fastän föremålet för de stora känslorna ibland var riktigt elak. Äsch. Lena borde ju ha gjort allt detta för sin egen skull och varit fab och självständig! Eller var det kanske så att hon hade samma ironi-kort i ärmen som Krista?

Och Alexander Rybak hade satt sin barndomskärlek på en piedestal så hög att hon blev en sagofigur. Inte heller det en stabil bas för ett långvarigt förhållande.

Summamsummarum. Besynnerliga förhållanden och självuppffring går hem i Eurovisionen. Den som använder ESC-lyrik som relationshandledning är antagligen ganska ensam i nuläget.

Ding dong and carry on.

10 kommentarer:

  1. Läs lyriken i Dima Bilans vinnarlåt, den är ju snarare motsatsen till ovanstående :) 2008 tror jag det var, precis innan Rybak

    //Karin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, jag var så hypnotisread av skridskoåkaren och den hysteriska violinisten att jag glömde lyssna på texten!

      Radera
  2. Karins kommentar får mej att tänka på hur stor betydelse showen och artisten egentligen har för en låt. Jag skulle *aldrig* ha tänkt på att lyfta fram Dima Bilan och Believe som en positiv låt. För mig var han alltid så sliskig och ytlig, att lyriken har gått mej förbi.

    Marry Me behöver Krista för att komma i rätt ljus. En sång kan stå eller falla på vem som framför den.

    SvaraRadera
  3. och varför finns "bridezillor"? för att bröllopet har gått från akten som lagfastigar äktenskapet till ett jippo. du SKA ha den finaste klänningen, godaste tårtan och bästa programmet. pressen på att ingenting får gå fel på "every girl's special day" bidrar med stress och ångest över trivialiteter. om det är kärleken som firas, varför är konsumtionshetsen kring bröllopet det största momentet?

    och att någon kritiserar en eurovisionstext nu, år 2013, om texterna åren innan inte kritiserats (vilket jag tvivlar på att dom inte har!) är väl en bra sak? österrike förra året hade ju en av de mest sexistiska låtarna genom tiderna, t.ex. och loreen med sitt vad du kallar miserabla utseende var ju snarare en ytterst frisk fläkt bland all naken hud och kilovis med sminkning.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "om det är kärleken som firas, varför är konsumtionshetsen kring bröllopet det största momentet?"

      Precis! Det är ett knäppt fenomen. Och därmed tacksamt den som vill driva med det.

      Det där med att Loreen såg miserabel ut var ju ingen kritik. Hon var också ironisk då hon sjöng om eufori fast koreografin och scenografin gav uttryck för motsatsen. Tänk så platt numret hade varit om hon kört på med pepsodentsmil och glädjedans.

      Inte har jag påstått att tidigare års texter inte skulle ha analyserats heller.

      Radera
    2. Jag skulle inte säga att Loreen var ironisk, utan snarare att hon använde det visuella som en kommentar, en undertext till låten. Begåvat, tycker jag.

      Radera
  4. Bra skrivet!
    Det mest komiska var att någon jurymedlem tyckte att hon kunde ha "visat lite mer av sina känsliga sidor".
    En total missuppfattning av hela genren. Det är ett strålande kabarénummer, skulle passa mycket bra i Berlin eller Paris. Ok, lite parental guidance kan vara på sin plats för småflickor.

    SvaraRadera
  5. fint inlägg! det finns nog värre texter i musikvärlden och som du också skrev, tror jag att många uppfattat den som halvironisk.

    SvaraRadera
  6. Den fråga debatten närmast väcker hos mig är inte så mycket om sången ironisk eller oironisk, utan huruvida hon sjunger om hur Kvinnor skall förhålla sig till Män, eller om hon - med en betydande glimt i ögat - sjunger om hur hon själv förhåller sig till sin pojkvän. Jag uppfattar det helt klart som det senare nämnda. Och då finns det ju inte så stor orsak att vara upprörd, alldeles oberoende av vad hon menar i övrigt. Så länge hon och hennes pojkvän själva är nöjda med sitt förhållande, vad har andra för orsak att blanda sig?

    Sedan kan kanske somliga föredra att förhålla sig annorlunda till sina pojkvänner om de vill, men det klarar de säkert av utan Krista Siegfrids hjälp, eller hur? Knappast har någon sagt att alla förhållanden måste se like ut.

    En annan reflektion är att det att hon så öppet vågar skämta om hur hon underkastar sig antyder en betydligt större säkerhet - och således jämställdhet - hos henne än hos de feminister som blev arga.

    /Erik

    SvaraRadera