fredag 22 februari 2013

Vem är det meningen att ska orka?

I eftersviterna av den senaste tidens diskussioner om näthat och påhopp märker jag att jag har blivit lite ängslig.

Några exempel:

Bettinas populära talk show ska komma tillbaka men lite nya ingredienser. Men så fort saken förs på tal finns de där: neggona. "Ha haaaa, en sämre version av Skavlan, kom på något eget nån gång!"

En kollega till mig hade poserat för nya promobilder, och lade till en av dem som facebook-profilbild. Efter några likes och komplimanger dök neggon upp: "Helt fint, men dra ner på tant-faktorn". Tant-faktor? Jag jobbar med massvis av trevliga medelålders herrar som också finns på fb, men har aldrig märkt att någon skulle ha uppmanat dem att vara försiktiga med gubb-faktorn.

Amanda Schulman köper tupaner, ställer dem i en vas och lägger in bild på bloggen. På några timmar fylls kommentarsfältet med idiotförklaringar eftersom många tycker att just tulpaner inte passar i vasen. Och när vi nu håller på är du Amanda bortskämd, korkad och en dålig mamma. Bara så du vet, vill kommentatorerna tillägga.

Vem ska orka vara synlig om detta är gensvaret vare sig man gjort gott eller ont eller mittimellan?

Är det rimligt att den (här kunde man lika gärna skriva hon) som har planer på att bli kändis (vare sig det är sångerska, nyhetsankare eller invånare i BB-huset)  ska förbereda sig på laviner av skit? Hur förbereder man sig för det?

I en Thomas Harris-bok (minns inte vilken) använder Hannibal Lecter sig av en psykologisk spärrmetod som gör att han mentalt traskar runt i ett italienskt slott och mår hyvens fast han egentligen håller på att bli uppäten av en gris.

Är det det vi ska sträva efter? Finns inte risken att det börjar påverka hur vi hanterar andra problem? Mitt barn är en mobbare i skolan, vojvoj... oh mio babbino caro....

Som finlandssvensk bloggare och radiopratare har jag fått vara i fred för det mesta. Jovars, det har skrivits insändare om min fula röst och mitt dåliga språk, lyssnare har ringt in och sagt att de stänger av radion när jag hörs, men det handlar än så länge om max tjugo incidenter och varken hot eller riktigt grova förolämpningar.

Annat är det när man arbetar med TV, något jag ska göra om några veckor då vi spelar in årets De Eurovisa.

Kommer jag att orka när anonyma människor vill underrätta mig om att jag är fet och ful och korkad? Kommer jag att kunna ta det med en klackspark när någonting jag förberett i flera veckor avfärdas som tramsigt skit?

Jag har på känn att situationen blir värre och värre för varje år som går. Vem ska orka vara kändis i framtiden?

6 kommentarer:

  1. Jag fick också en del negativa kommentarer, men jag märkte att de började avta när jag spårade upp dem som kommenterade och åkte dit och tuttade eld på deras bilar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaha, ja. Så kan man förstås göra.

      Radera
  2. Ja, svårt att säga varför mängden negtiv "respons" ökar. Har det kanske något att göra med hur vårt samhälle är uppbyggt eller håller på att bli? De som mår dåligt och t.o.m. är sjuka får klara sig själva, och har därför kanske inga kontakter med andra, och då är webben/media det enda stället där de kan "avreagera" sig och bli hörda.

    SvaraRadera
  3. Läste en av de här fåniga grejerna som cirkulerar på webben, det var 45 stycken livsråd som en 90-årig kvinna (påstås det) skrivit ner. De här var faktiskt särdeles bra och underhållande. Men det var en av dem som jag riktigt fastnade för och har funderat en hel del på och funnit väldigt väl värd att minnas och följa. Önskar att jag vetat det henner råd #29 redan i tonåren. Fast då hade man väl knappast haft självförtroendet att följa rådet:

    "29. What other people think of you is none of your business."

    http://ctwatchdog.com/misc/90-year-old-woman-has-great-advice-for-all-of-us

    Eller så kan du följa Marcus råd ovan. Kan kanske vara ännu snäppet effektivare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skulle bli ett jädrans bra motto, det där. Tack!

      Radera