tisdag 25 juni 2013

Att göra slut med vågen

Det absolut bästa sättet att få en snygg kropp är som följer:

Börja tycka att din kropp är snygg.

Jag vet. Det är lättare sagt än gjort. Men det går. Och en utmärkt metod för att komma igång är att sluta väga sig.

Sedan jag var 11 år och en odiplomatisk skolhälsovårdare upplyste mig om att jag var knubbig har jag vägt mig regelbundet. Periodvis flera gånger per dag, tidvis någon gång i veckan, ibland tagit långa pauser men dagligen ängsligt plirat på badrumssvågen i vetskapen att jag nog säkert borde väga mig, för det ska man ju göra. Man ska inte vara rädd för vågen, säger de.Och rädd kanske jag inte har varit, men lite blyg och obekväm.

En tid vägde jag mig varje fredag, och redan på torsdag kväll dök knuten i min mage upp. Vad har jag gjort, vad har jag ätit, varför lär jag mig inte, varför är jag inte striktare, mindre glupsk, mer disciplinerad, mindre intresserad av mat och vin etc???

Jag är på tok för bra för att klå upp mig själv inombords på det sättet. Jag förtjänar det helt enkelt inte.

Min bekantskapskrets består till stor del av starka, moderna och tuffa kvinnor som kämpar benhårt för att våra döttrar (och i viss mån söner också)  ska få växa upp i en mindre utseendefixerad värld. Vi kan allt om ätstörningar, vi vet att barn som rör på sig och äter mångsidigt inte ska behöva bry sig om vad skolhälsovårdarens våg visar. Vi är bra på att förklara för våra barn att de är utmärkta, smarta, fina (jo det säger jag ibland), och duktiga (ounou det säger jag också).

Men det här säger vi inte till oss själva. 

Viktfixeringen får ny fart när man har fött barn, verkar det som. Också den starka, tuffa och moderna kvinnan blir rädd för vågen. Och målet är givetvis att man ska väga det samma som före graviditeten. Tio kilo kvar. Sju kilo. Fem kilo och de försvinner bara inte! Gaaah! Vad gör jag fel? Jag som tränar och tränar och inte har ätit en glass sedan 2009! Jag som står på mig och dricker te istället för vin den där enda kvällen på hela våren som jag lyckats fixa barnvakt och kommit iväg på träff med kompisarna. Förtjänar inte jag ett litet minus på vågen nurå? Vavava?

Jovars, det kanske du förtjänar. Men tyvärr är vågen ingen logisk och rättvis kumpan.

Framför allt förtjänar du att slänga ut vågjäveln! Varför tillåta att en tingest som mest av allt förorsakar dålig stämning tar plats i ditt hem? Om det var en extremt ful vas skulle du "råka" fälla den i golvet. Misslyckade reainköp säljer du på loppis. Kläder som du inte använt på fem år för du hurtigt till UFF-lådan, för det är bra och sunt att gallra.

Men vaddå väga samma som före graviditeten. Varför det? Kroppen är sig ändå inte lik längre. Vi accepterar mer eller mindre moloket att brösten är helt annorlunda och att magen korvar sig, men vikten tycker vi ändå ska vara exakt den samma. Varför blicka bakåt?

Med risk för att låta som en trasig grammofon eller en ovanligt tradig ringsignal: skit i vågen skit i vågen skit i vågen!

Jag har aldrig känt mig så nöjd med mig själv som under månaderna sedan  jag gjorde slut med vågen. Den är lite som barndomsvännen som man inte längre kommer överens med. Tidigare var umgänget naturligt och lite påtvingat, men numera funkar det helt enkelt inte. Du drar dig för träffarna och blir oftast besviken och irriterad. Sådana kompisar slutar man träffa.

Nu kanske ni tror att jag har gått in i total denial och kommer att svälla upp tills jag ser ut som Gilbert Grapes mamma. Icke. Jag har nog aldrig varit så sund och aktiv som den här våren. Det är lite trixigt att få ihop ett träningsprogram när man jobbar morgnar och har familj. Men jag strävar helt enkelt efter att göra nånting som jag blir svettig av (höhö) minst tre gånger i veckan. På sistone har det varit att jogga och simma. En del kvällar får det räcka med plankor och armhävningar (har laddat ner den där 100 pushups-appen och gått från noll till femtio). I gymnasiet kunde jag varken jogga, planka eller göra armhävningar, så visst tusan föredrar jag min nuvarande kropp fast den lär ska vara 20 kilo tyngre (det vet jag inte, ty jag väger mig icke).

Och vad maten beträffar tycker jag att föjande tumregel är mycket enkel: håll igen i veckorna (dvs ät gott och nyttigt men skippa desserter och vin) men gör vad fasen som helst på veckoslutet. Tumregler får man förresten bryta om det vill sig. Bara det inte händer superofta är det helt okej.

Jag har köpt  mycket kläder på sistone. För helt plötligt tycker jag inte att den där figuren i provrumsspegeln är en grådegig massa som inte passar i ett enda klädesplagg. Jag inser att de där äckliga röda digitala siffrorna på vågens display förföljde mig konstant. Det går inte att intala sig att man är slank och snygg om "BMI lätt övervikt" hänger över en som en skugga.

I spegeln ser jag armmuskler, snygg hy, ett trevligt fejs som smize-ar modigt. En del plagg sitter förstås inte (mikroshorts, tänk inte ens tanken) men det är ju bara att hänga tillbaka dem och gå vidare. Jag har köpt kläder i färger jag aldrig skulle ha vågat mig på förr. Jag har upptäckt läppstift! Såå roligt!

Nu tänker jag ju inte heller bli nån anti-våg-fanatiker. Om en läkare till exempel behöver veta exakt vad jag vägen stiger jag förstås snällt upp på vågen.

Men i vardagen uppmanar jag faktiskt alla och en var att göra slut med vågen. Du kommer inte att ångra dig.

13 kommentarer:

  1. Jag är helt på samma linje. Efter en liknande uppväxt som din (var KOMMER alla dessa s.k. hälsoVÅRDARE ifrån???) har jag efter att jag flyttat hemifrån inte vägt mig förutom under graviditeterna - och då bara på rådgivningen. Man märker nog i byxlinningen när det blivit för mycket öl och chips. Och ifall (då) det skulle bli det kan man också helt enkelt köpa större byxor.

    SvaraRadera
  2. Ja hälsovårdare. Jag fick beröm då jag hade en växtspurt mellan sexan och sjuan och samtidigt INTE gick upp i vikt. Jag fattade inte alls varför hälsovårdaren berömde mig och frågade om jag bantat. Sedan dess har jag oroat mig för min vikt. Jag var 13 år och växte 10 cm på ett halvår vilket ledde till att jag var längre än de flesta killarna på klassen. Alldeles tillräckligt obekvämt bara det. Ville inte alls tänka på huruvida jag var tjock eller smal också.

    SvaraRadera
    Svar
    1. De där växtkurvorna skulle hälsovårdarna kunna hålla för sig själva. Man måste kunna förklara för barn att det är viktigt med motion och bra mat på ett effektivare sätt än "sidu de normala barnen är här nånstans, och hääääär uppe har vi dej!"

      Radera
  3. Många minns bara en kommentar från barndom som fick dom att bli kritiska mot sina kroppar men det är SÄKERT något större "i luften", i tankar, i attityder som redan fanns där. Inte bara den ena kommentar från hälsovårdare, mamma, pappa, kompis... Läs den här och börja se hur jag och du bidrar till att ännu fler små flickor kommer att vara utseendefixerade innerst inne. Eller sedan inte.

    http://www.huffingtonpost.com/lisa-bloom/how-to-talk-to-little-gir_b_882510.html

    Maija

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det där artikeln är mycket tankeväckande! Speciellt då det gäller "främmande" barn, mina egna för jag nog så långa och invecklade diskussioner med att ett eller annat "aj så du är fin" (oftast det enda som jag får ur mig när nån tågar fram i prinsessklänning, skinnmössa, piratlapp för ögat och flamencodojor) knappast gör någon skada.

      Radera
  4. Uh. Inte bara skolhälsovårdare som kläcker ur sig sådant, man är inte säker ens från sin egen familj. Själv har jag främst från pappas och farmors håll under hela barndomen (för jag var ett inte så lite knubbigt barn) fått höra hur jag måste röra på mig mer, äta mindre och lättare. I födelsedagspresent kunde min farmor skicka bokmärken med fiffiga visdomar som "frukt och grönt är bra för stabil viktnedgång" och tips från hjärtklubben på hur man äter sunt och går ner i vikt för att inte få hjärtinfarkt (!!!). Och då var jag alltså 10-11-ish. Pappa kommer från en väldigt fysiskt aktiv släkt där alla är pinnsmala,därav antagligen trycket när det plötsligt fanns ett barn som var rundare om kinderna och hellre spelade violin än fotboll.

    Den gladaste dagen i högstadiet (och detta är alltså påriktigt antagligen den. Gladaste. Dagen. Sorgligt, men sant) var då skolsköterskan konstaterade att min viktkurva över sommaren rasat och jag nu räknades som normalviktig. Sedermera har jag ju blivit tjock igen, antagligen pga ohälsosamt förhållande till mat som följd av den vikthets som rådde redan när jag var barn, men nu är jag åtm väldigt du med det. Jag är snygg ändå! (...tills farmor kommer på besök och påpekar att jag kanske skulle må bra av att tappa ett kg eller 20...)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Blir så ledsen då jag läser din kommentar Julie. Känner så igen mig själv i hur dessa kommentarer sätter spår i själen även om de kanske var "väl menade" men vem fan uppmanar ett barn att banta? Kommentarerna man fått höra är orsaken till att man även i vuxen ålder ifrågasätter sin duglighet trots att man inte är perfekt, därför ska vi alla passa oss jäääävligt noga för att kommentera våra småttingars utseende.

      Radera
    2. Jag blir också helt beklämd av dina erfarenheter Julie. Men glädjer mig åt att du har kunnat ta distans till din pappas och farmors megaklantiga kommentarer.

      Tycker att farmor skulle må bra av att majnda sin egen business.

      Radera
  5. WORD!!!!
    jag har aldrig ägt en våg, har alsrig haft behov av det heller för den delen. att veta exakt hur många kg jag väger intresserar mej inte så mycket
    man känner väl i kroppen när man mår bra och när man kanske lite borde "hyrtta" :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jajamen! Vågen är så förra årtusendet!

      Radera
  6. Jag har inte haft problem med vågen, men på andra plan fastnat i det där hemska felsökandet. Livet har blivit så mycket lättare sedan jag slutade leta efter fel och oroa mig för mina dåliga sidor, och istället fokuserade på det som är bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det! Varför inte ge sig själv en break. Vi gör alla tokigheter och har alla våra skavanker, men ingenting blir bättre av att vi grubblar oss blå.

      Radera