söndag 8 september 2013

Seven going on seventeen

Intressant Familjeliv denna vecka! Det handlade om någonting jag har funderat mycket på, nämigen flickor och utseende. 

Häromveckan kom sjuåriga T hem och förkunnade att hon vill ha en smalare mage. Hon och de andra flickorna hade stått i duschen efter jumpan och diskuterat att man blir smalare om man jumpar. Denna hemlighet hade någons mamma avslöjat. Jag blev förstås superupprörd men försökte dölja det. Jag har varit ganska noga med det här att inte dissa mig själv och min kropp inför flickorna och nästan kategoriskt undvikit benämningen "tjock" eller "smal" och nu kändes det som om allt detta varit förgäves. Men i alla fall bjöd den här incidenten på en bra öppning för ett samtal om det här med utseende.


Så vi pratade länge om att jag jumpar för att bli starkare, friskare och få bättre flås snarare än att bli smal. Och så försökte jag förklara att den som äter ordentligt och försöker röra på sig varje dag och äter godis och chips bara på veckoslut och kalas kommer att vara exakt det storlek den ska vara. Och att det inte på något sätt är bättre att vara smal än tjock eller mittemellan, alla är lika värda ändå. Det är inte meningen att vi alla ska vara samma storlek. 

Men det här var förstås bara början. T har också försökt tigga till sig en bh. Jo, för de sålde rosa Hello Kitty-behåar på Lindex i ett skede, de var precis lagom i omkrets för T:s lilla bröstkorg. Man kan ju inte helst klandra henne för att vilja ha en, där hängde de rakt framför oss och var så uppenbart ämnade att tilltala en liten kund som T. Här sa jag bestämt nej. Men tydligen har flera flickor i T:s klass bh-likanade toppar under tröjorna. Varför, frågar man ju sig.

T gillar att gå i butiker och prova kläder. Och det gör ju jag också, så det har lite blivit vår grej att åka och shoppa på tumanhand. Men jag funderar förstås en hel del över det här också. Uppfostrar jag härmed en utseendefixerad liten superkonsument? Usch, ingen aning. När hon sen kommer trippande ut ur provhytten och gör piruetter och åbäkar sig framför spegeln sitter jag där och försöker frenetiskt komma på andra adjektiv än "söt", "snygg" och "fin". 

"Eeeeh, oj, den var ju verkligen cool.... tuff... blå..."

Men ja, sådana här små shoppingextravaganser blir för vår del av en tre-fyra gånger per år så det är åtminstone inte fråga om något frekvent skadligt beteende. 

Smink får hon inte använda, utom om hon ska klä ut sig.  Lite har vi spexat till det med rouge och läppglans på hemmaplan, men det känns nog väldigt anspråkslöst om man jämför med Miss Lisibells youtube-kanal (som jag inte tänker förevisa för T). 

I dag skulle T på kalas. Hon hoppade i sin nya H&M-klänning (som hon köpt för egna pengar) och bad mig locka hennes hår. Det gjorde jag ju gärna, ska man vara uppklädd så ska man. Men lite hajade jag till när jag såg resultatet. För när i friden blev min snoriga kanonkula till bebis en sådan här brådmogen skönhet?


Men en del grejer måste man nog acceptera som förälder i dag. För det första måste man glömma sin egen uppväxt. Det att jag som sjuåring var helt nöjd i min enda My Little Pony-collegetröja och galonbyxor med hängslen spelar absolut ingen roll. Det är T som måste tackla sjuåringens verklighet just nu, och då får jag försöka hänga med så gott jag kan och ösa på med support och kärlek i varje vändning. 

Och klichéerna hjälper inte barnen ett dugg. 

"Barn borde få vara barn!" 
"Det är insidan som räknas" (eller baksidan för all del)
"Tids nog får du använda bh/ sminka dig/ ha högklackat, vänta bara!"

Ändå hör jag mig själv i desperation dra till med dem. Svårt att komma på nånting annat, liksom. Men ett idiotiskt mönster försöker jag arbeta bort och det är de dubbla budskapen. Man kan inte varannan gång förklara för sjuåringen att hon är för liten för grejer och sen varannan gång hävda att hon är för stor för Barbapapa/ nattlampa/ stödhjul. Det kanske är viktigt att få göra sig riktigt barnslig mellan varven, som en motvikt till tillvaron som uppkäftig stilmedveten pre-tweenie. 

Vi knogar vidare. T i den kittlande men förvirrande lågstadievärlden. Jag och J spänt väntande på nästa vuxenvärldsinfall. 

15 kommentarer:

  1. Viktigt inlägg, Eva, och fint skrivet! Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Jag lyssnade också på senaste Familjeliv och har också funderat på de här sakerna, trots att jag helt nyligen fött ett flickebarn. Faktiskt ett bra och viktigt inlägg du skrivit. En sak som jag i allafall tänkt jobba med är att inte föra vidare mina komplex gällande kroppsbild och så. Där har jag lite att jobba på ännu...

    SvaraRadera
  3. Fina tankar Eva, jättebra! Hälsa T och S så mycket :)
    Kramar, Titi

    SvaraRadera
  4. Tankeväckande och välskrivet!

    SvaraRadera
  5. Vi har dragits med liknade problem, vår treåring kom hem på våren och sade att flickorna säger att jag kan inte ha de här byxorna på mig för då ser jag tjock ut. Vi har försökt vårt yttersta att inte dra våra kroppsnojor vidare till barnen eftersom min mamma varit på bantningskur sen hedenhös men nu dras vi med det här problemet från dagisets håll och de gör inget, skulle vilja att barnen skulle få växa med en frisk kroppsbild. En bra tänkvärd text för oss mammor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man blir ju helt matt. Och det där har ju nog inte dagisbarnen hittat på själva. Suck.

      Radera
  6. Så välskrivet, och bra inlägg! Bävar bara för då vår lilla flicka kommer hem med sådana tankar, tycker du har jätte sunda och bra principer, dela gärna med dig mer av hur du formulerar och motiverar dina flickor att tro på sig själva.
    Tack för en fin blogg! Sophie

    SvaraRadera
  7. Tusen tack för alla vänliga kommentarer!

    SvaraRadera
  8. Du är jätteklokt och skriver mycket bra om ett väldigt viktigt ämne. Nu har jag en son, men jag tror faktiskt inte det är så stor skillnad! Det blir hårdare form- och utseendepress på små killar också tyvärr!

    SvaraRadera
  9. Bra inlägg! Håller med, samtidigt tampas jag med överviktiga barn dagligen i mitt jobb som skolhälsovårdare.. Övervikt är definitivt ett större samhälleligt problem än anorexi, bara som en tanke. Det är otroligt svårt att tala om övervikt, speciellt med flickor, då de lätt missuppfattar och tror att de skall "banta" för utseendets skull.
    Din blogg e super! Anna

    SvaraRadera
  10. Jättebra skrivet! Jag gillar speciellt att du just säger att deras verklighet ser annorlunda ut än vår gjorde när vi var i samma ålder. Det finns ett judiskt ordspråk, "Döm aldrig dina barn, för de är födda i ett annat tidevarv än du."

    SvaraRadera
  11. Har inte egna barn. Har syskonbarn som är flickor och ännu ganska små. Skulle aldrig lägga mej i deras uppfostran. Hoppas jag ska kunna finnas som ett vuxet stöd som alltid har tid och kärlek och förhoppningsvis finnas för dem när de blir äldre. Men med flickor i sin närhet är jag nog orolig som vuxen. Hur ska man kunna skydda dem utan att oroa sej för allting. Din text är viktig. Är orolig för ätstörningar. Tyvärr är allt yngre flickor precis som du skriver överdrivet intresserade av sitt utseende. De duger precis som de är men hur ska man få dem att tro det. Sorgligt att vuxenvärlden börjar bara tidigare.

    SvaraRadera
  12. Har inte egna barn. Har syskonbarn som är flickor och ännu ganska små. Skulle aldrig lägga mej i deras uppfostran. Hoppas jag ska kunna finnas som ett vuxet stöd som alltid har tid och kärlek och förhoppningsvis finnas för dem när de blir äldre. Men med flickor i sin närhet är jag nog orolig som vuxen. Hur ska man kunna skydda dem utan att oroa sej för allting. Din text är viktig. Är orolig för ätstörningar. Tyvärr är allt yngre flickor precis som du skriver överdrivet intresserade av sitt utseende. De duger precis som de är men hur ska man få dem att tro det. Sorgligt att vuxenvärlden börjar bara tidigare.

    SvaraRadera
  13. TACK massor för detta inlägg!! Det här är saker som jag tror varje förälder (mamma) med en liten dotter funderar på, själv har jag en 4-åring som ÄÄÄÄLSKAR ljusrött, glitter, prinsess-världen..Och ibland är man lite orolig över världen vi lever i idag. Man SKA ju få tycka om allt sånt, oberoende om man är pojke eller flicka, men ändå finns ett litet frö av oro över den värld vi lever i idag, för den är ju ändå SÅ annan än när vi var små. Var själv en riktig flick-flicka som älskade klänningar och spets osv men alltså det var ju mera åt Kulla-Gulla - Anne på Grönkulla hållet, så nu är man lite ute från detta med Disney Princess...hehe. Själv minns jag att jag börjde ha mascara i smyg på 6-an, och på sjuan var det sen ganska all-in. Efteråt sett så skulle det ju definitivt ha varit snyggare utan! :D

    SvaraRadera