När rastlösheten slår till

Jag har en väldigt varierande inställning till mitt jobb. De flesta dagar kan jag älska det så innerligt att jag knappt kan greppa att jag får betalt för att göra så här intressanta saker! Ibland undrar jag vad fasen jag håller på med, och om jag inte borde maka på mig och låta någon med begåvning ta över. I dag var en sådan dag.

Jag kände mig off redan på morgonmötet, då jag gäspade så mycket att jag var tvungen att förklara för mina ljuvliga arbetskamrater att det varken var de eller deras uttalanden som var tråkiga, utan att jag måste ha drabbats av någons sorts kortslutning i gomnerven (vi säger att det finns en sådan).

Sen satt jag mest och lallade framför datorn utan att lyckas slutföra någonting och när det väl var dags för sändning inleddes ett stappel- och ööööh-kalas utan like. Jag tryckte på fel knappar, klickade fram fel dokument, ställde underliga frågor till gästerna, trasslade in mig själv i de enklaste satskonstruktioner och var på det stora hela en katastrof. Som om man hade slängt in en någon med grav dyslexi, dålig syn, talfel och målbrott i studion och kastat kallt vatten på den en gång i minuten.

Helvete vad man kan skämmas. Alla måste ju ha rätt att ha sina mindre skärpta arbetsdagar, men det blir lite jobbigt när man har några tiotals tusen vittnen till sitt yrande.

I de här skedena brukar rastlösheten slå till. Rastlösheten är lite spännande, för ibland har den fört in mig på farliga vägar. Rastlösheten fick mig till exempel att börja göra morgonradio, vilket var ett eländigt beslut för en fullfjättrad kvällsmänniska, även om jag lärde mig en massa på kuppen. Men den har fått mig att göra en massa fiffigt också. Som att gå med på att inleda ett husbygge, antagligen det mest dumdristiga och briljanta beslutet jag tagit. Den driver mig att fatta de där stora, dramatiska "Nu får det bära eller brista"-besluten.

Men den här gången kommer tveksamheten emot. Jag har arbetat som programledare i så många år. Kan jag ens lära mig någonting annat längre? Tänk om jag inte kan det? Och vad är det ens jag skulle vilja göra istället, jag vet ju inte ens det! Och - det värsta - tänk om jag ångrar mig och inte kan gå tillbaka? Sedan när jag insett att livet som ormtjuserska trots allt inte var mitt kall.

Om jag var klok skulle jag helt enkelt säga att jag ska vänta och se, känna efter och ta det lugnt. Allt ordnar sig, pusselbitar faller på plats, det går som det är utsett.

Och så är man ju sjåpig och otacksam också, som har ett bra och varierande jobb med okej lön och trevliga kolleger, och ändå tror att gräset ska vara grönare på andra sidan planket (vår gräsmatta här hemma ser ut som en plätt påskgräs som såtts för sent, se metaforen känns väldigt träffande)

Men rastlösheten köper inte de där argumenten.  Så jag ska försöka lindra den med lite slösurfande på Tripadvisor och en grogg.