Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.

Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.

Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.

Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.

Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.

"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?

Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.

På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa  hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.

Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.

Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.

Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?

En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.

Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.

Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.

Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.