Flera svar: Så länge tar det mig att skriva en bok

Dags att besvara några frågor till! De här kom från BJ!

Hur gör du när du skriver en bok? Har du en plan klar för hela boken från början eller ändras saker vartefter? Hur länge tar det att skriva klart den första versionen?

Jag utgår ifrån en miljö, gärna en som existerar i verkligheten. Sedan kanske jag måste förflytta miljön lite geografiskt och göra vissa justeringar för att den ska fungera. Men det här verkar faktiskt vara min metod, fast den har uppstått mer eller mindre av misstag. Här har vi en ö/ ett blått hus/ ett nedlagt sjukhus. Vad kan jag hitta på att har hänt här?

Handlingen i Sommarön och Blå villan har vuxit fram lite an efter. I båda fallen hade jag skrivit en god bit innan jag visste vem som var den skyldiga till brottet. Men jag är ganska systematisk, skriver envist på från början till slut och gör inget synopsis på papper.

Jag behöver ungefär ett halvår av mindre fokuserat skrivande och fantiserande, sedan räcker det med någon månad av heltidsskrivande för att det ska bli ett riktigt manus. Det här nu på basis av de tre böcker jag petat ihop hittills.

Läser du mycket deckare? Har du några bra boktips? (Jag som nästan har förläst mig på Agatha Christie och Dorothy Sayers genom åren har nyligen upptäckt Gladys Mitchell, som skrev lite vansinniga och väldigt underhållande engelska deckare)

Jag har alltid älskat att läsa deckare men just nu vågar jag inte läsa allt för många eftersom jag är rädd för att drabbas av mindervärdeskomplex, haha. Men klassiker som Agatha Christie och Maria Lang läser jag gärna, likaså de svenska deckardrottningarna Läckberg, Jungstedt, Rudberg (främst som ljudböcker just nu faktiskt, då börjar jag inte jämföra med mitt eget skrivande på samma sätt). Thrillerförfattare som Lars Kepler och Thomas Harris går också bra om jag är på det humöret.

Läser du mycket bloggar? Något särskilt bra tips där?

Har lite tappat bort mig i bloggvärlden de senaste åren, kanske mest för att mammabloggar inte längre känns så aktuella för mig. Mest läser jag mina kollegers bloggar (vilket ju nästan är lite onödigt eftersom vi hinner tjattra en del face to face), men Hannah, Anne och Julie tittar jag gärna in hos. Och Maria och Kugge, som skriver om sitt skrivande och ger mig inspiration. Gällande svenska bloggare förblir jag Ebba von Sydow, Lady Dahmer och Underbara Clara trogen. Vi mognar liksom i takt.

Vad är det för cocktail du har i handen på bilden?

Det var en Morjens, den officiella partydrinken på Den finlandssvenska kryssningen (här skulle ungdomen säga "cringe"). Den var riktigt god, innehöll vodka, rhubarb sour, hallon, Russian och Sprite, om jag minns rätt. 

Svar på frågorna, del 1: Om att gå från hårig till skallig och till hårig igen

1. Vad kul att några vänliga själar förbarmade sig över min frågestund och ställde väldigt intressanta frågor dessutom! Här ska svaras! Men är dålig på att fatta mig kort, så får nog göra flera inlägg. 
2. Börjar med Irenes fråga som jag tycker tarvar ett helt eget inlägg.

Jag är nyfiken på om du tror att något speciellt orsakade både ditt håravfall och sen att ditt hår kom tillbaka? Jag har själv tappat allt mitt hår för ett par år sen och funderar förstås på om det någonsin kommer att komma tillbaka. 

Jaa du. Ingen läkare kunde ge mig några svar, men min egen teori är att håravfallet var en reaktion på att väldigt mycket sket sig på samma gång i mitt liv. Och det var inte ens fråga om några jättetragedier, ingen blev sjuk eller dog, men det var så mycket som strulade samtidigt att helheten blev rätt mastig. Vi byggde ett hus och mitt i projektet vägrade banken låna det belopp vi räknat med, yngre dottern fick en dagisplats i fel ända av staden, jag skulle tillbaka på jobb efter föräldraledigheten men fick meddelandet att jag skulle placeras på en redaktion jag inte alls ville arbeta på. Och så vidare. Jag fattade nog inte själv hur mycket allt det här påverat mig innan håret började trilla av i stora tofsar. 

Prognosen för att håret ska växa tillbaka är rätt dålig, sägs det. När jag lugnat ner mig efter den första skallighetschocken bestämde jag mig för att ta kontroll över andra saker istället. Håret kunde jag ju inte göra något åt, liksom. Så jag åt bättre, tränade mera, gjorde vad jag kunde för att sova bättre osv. Tänkte väl att vare sig håret kommer tillbaka eller inte är det ju aldrig bortkastat att satsa på det egna välmåendet, liksom. Jag bloggade ivrigt om mina tankar kring alopecian, fick härlig respons och kände mig lite behövd och viktig. 

Jag vågade verkligen inte hoppas att håret skulle växa ut igen, men tänkte väl att om jag hittade på andra saker att fokusera på och vara stolt över skulle det inte vara lika knäckande att vara ofrivillig hårlös. Och det funkade! Efter något år var jag rätt glad och stabil igen, mådde bra och allt det som strulat med hus och dagisplatser hade löst sig. Alopecian var inte en så big deal längre. 

 2008. J har just hjälpt mig att klippa bort de sista hårtestarna. 

 Våren 2009. Det ironiska att ha världens hårfagraste bebis när man själv är kal som ett bowlingklot...

 Marmoreringsfasen...

Januari 2012. En frisyr! 

Och ytterligare ett år senare började håret växa! Ojämnt och fläckvis men med faslig fart. Fick raka huvudet varannan dag för perukerna hölls inte på. Jag minns att jag var arg, för jag hade börjat tycka att min skalliga hjässa var rätt cool. Men den här marmorerade varianten var bökig. 

Efter ett tag var utväxten ändå så pass jämn att det blev något som kunde kallas frisyr. Då skippade jag perukerna och så fick jag småningom tillbaka mitt egna hår.

Så stressen fick håret att ramla av, det är jag säker på. Men jag vet ju inte om håret skulle ha återvänt om jag fortsatt att vara ledsen och stressad. På något sätt tror jag inte det. 

Det är förstås en och annan alopetiker som hoppfullt undrat hur jag bar mig åt för att få håret tillbaka, och det kan jag ju inte ge något bra svar på. Men jag kan rekommendera följande till alla som hamnar i den jobbiga situationen:

- Sörj ditt hår. Det är inte fånigt eller fåfängt. Var ledsen precis så länge som det behövs. Jag gick till en psykolog när jag var som mest sorgsen, det var väldigt bra. 

- Ta kontroll över andra saker, sådant som ger dig en energiboost. Jag gjorde till exempel en rejäl garderobsrensning och skaffade nya kläder som passade min nya skalliga stil. Lite coola androgyna grejer kändes rätt, tyckte jag. 

- Gör vad du kan för att bygga upp självförtroendet igen, för det får sig minsann en törn. Jag har alltid tyckt att skalliga kvinnor kan vara hur snygga som helst, men hade väldigt svårt för att acceptera min egen spegelbild. Men att så långt pengarna räckte testa peruker, pigmentering, olika huvudbonader och smink piggade upp mig. Jag såg ens lite ut som mig själv igen, tyckte jag. 

Okej, nu låter det som om jag skulle försöka säga typ "om du inte funderar på hårlösheten så växer nog håret ut igen". Lika hemskt som att säga "bara ni inte grubblar för mycket blir ni nog med barn snart" till ett par som varit ofrivilligt barnlösa i flera år. Självklart är det inte så enkelt. Men det är aldrig bortkastat att kämpa för att må bättre. 

Om jag hade förblivit skallig tror jag att jag vid det här laget skulle ha skippat peruken och en skallig kvinna, helt enkelt. När jag ser på bilder av min själv utan hår tycker jag det ser rätt häftigt ut. Och jo, det kan ju hända att jag hamnar där igen, alopecia går ju inte om. Men om mitt hår ramlar av igen vet jag ju i alla fall vad jag ska göra den här gången. 

Jag hoppas att det skulle finnas mera forskning kring alopecia, för det är en tung sjukdom fast den drabbar det yttre snarare än det inre. Varför drabbas en del? Det kan ju inte alltid vara stressrelaterat, till exempel kan ju helnöjda och stabila barn plötsligt tappa håret fast de inte stressat alls. Men det verkar gå väldigt långsamt på forskningsfronten. 

Men i väntan på det är jag glad att det börjar finnas gott om fotomodeller och artister som stolt visar upp sina kala hjässor. Det tror jag är superviktigt just för de barn som drabbas och känner sig udda bland sina hårfagra kompisar. 

Jösses vilken uppsats det blev. Men en massa kramar och anfäkta anamma till alla er skallisar där ute! Den styrka som byggs upp på insidan då man blir skallig på utsidan skulle många betala dyrt för. 

1. 
   
2. 
   
   

Saker som är roligare än att fundera på samarbetsförhandlingar

- Baka muffins med banan och durramjöl och iaktta familjens miner då de provsmakar (tror jag lika gärna kunde ha matat i dem varsin slev tabasco).

- Köpa en överprissatt juice med grönkål och gurka och leka trendig, nyttig och likgiltig när jag stegar över Narinken.

- Gå till barnens skola på utvecklingssamtal och råka höra när en 10-årig pingla säger "Alltså din mamma har faktsikt snygg klädstil" till T. Det lever jag på länge. Hoppas hon inte var ironisk.

- Läsa vitserna i Kampratposten (Har du ett hål i strumpan? Nää. Hur fick du då in foten???)

- Allt.

Frågestund!

Ursäkta en åldrande bloggstofil, är det helt passé att ordna frågestunder i bloggar?

Hoppas inte. För jag har äntligen byggt upp tillräckligt med mod för att be er att i kommentarsfältet ställa frågor som jag sedan besvarar. Har alltid tyckt att det skulle innebära pinsamhetsdöden om inte en enda fråga kom in. Att mitt anseende för evigt skulle vara ödelagt, mitt självförtroende i spillror. Vem tror hon att hon är? En storbloggare eller någåt, hå hååå".

Trams. Om ni inte ställer frågor får jag väl intervjua mig själv. Men roligare är det om ni gör det.

Och frågorna får förstås gälla vad som helst. Att skriva böcker, Eurovision, mediejobb, alopecia, cocktails eller någonting helt annat. Jag är medelbegåvad inom många områden och underhållande usel på resten.

Sätt igång!

Nu är jag smalare. Men inte ett dugg bättre än för ett år sedan.

Jag har gjort en ganska radikal omställning med min kropp den senaste halvåret och är några klädstorlekar mindre än förra våren. Förändringen gjorde jag av hälsoskäl, vilket jag också berättat om här i bloggen. Jag ville få bukt på dåliga blodvärden, och i den processen försvann också en del kilon.

Och det hjälps inte, jag vill på inga villkor tjockskamma vare sig mig själv eller någon annan, men det här med kläder är så himla mycket roligare när en är lite mindre.

Det beror ju iofs inte på kroppen i sig utan på tillgången till roliga plagg i storlekar som passar! För ett år sedan var jag just på gränsen, XL var ofta för liten. Bara att lämna affären utan inköp, ibland kanske jag unnade mig ett nagellack som tjockiströst.

Jag kände mig dock inte speciellt tjock utan pigg, snygg och glad och extremt shoppingsugen. Men att shoppa kläder var helt enkelt inte roligt. Jag kanske hade en kul vision om att jag ville ha en härligt böljande maxiklänning till semestern. Men tyvärr, ifall det fanns någon som sytts i en större storlek var de största storlekarna alltid slut.

"Vi tar in rätt få för efterfrågan är inte så stor" har expediterna lärt sig att säga. Det är humbug. Om de nu var så vanskligt att ta in för stora mängder av ett plagg i en viss storlek, hur förklaras då de mängder av 32-or som ligger i travar när det är rea på H&M?

Det är riktigt hisnande att nu kunna traska in i nästan vilken affär som helst och kunna utgå ifrån att de ska ha plagg som ryms på mig. Jag tar per automatik med de största tillgängliga storlekarna till provrummet och får ibland kuta efter en mindre storlek. Det här är jag inte riktigt van vid.

På jobbet fick de ta mina mått på nytt inför inspelningarna av De Eurovisa. Stylisten blev ivrig. "Nu tycker jag vi ger dig en helt annan stil när du har en helt annan kropp", sa  hon glatt och plockade fram en rad små fodral som jag var helt säker på att skulle sitta som korvskinn. Men det gjorde de inte. De passade fint, en del måste till och med sys in lite grann.

Det var fasligt roligt att stå och åbäka sig framför den stora spegeln i Yles klädförråd. En riktig ego-boost dessutom. Jag är ju glödhet, asså.

Men så slår det mig. Tammefan. Det är inte rätt att bara den som är tillräckligt liten ska få känna så här. En större kropp ska också kunna få gå i affärer utan att behöva känna sig förnedrad! Det finns massvis med kvinnor som är lika stora som jag för ett år sedan eller större. De vill också shoppa, kråma sig framför spegeln och känna sig kanonsnygga och egoboostade.

Varför är det så glest mellan affärerna som erbjuder de större kunderna detta? Är tjockisarnas pengar mindre värda?

En liten parentes-eloge här till Lindex som har struntat i att ha en separat avdelning för de större damerna och helt enkelt sytt upp största delen av sortimentet i storlekar från 32 till 52.

Jag inser att det är nära till hands för en som gått ner i vikt att mentalt gå över till andra sidan. Bli en sådan som applicerar det faktum att hon själv fixade en viktnedgång på alla andra. "Kunde jag så kan du, alla kan gå ner i vikt, trallallaa". Det är inte sant. Det vet jag mycket väl.

Jag blir förstås smickrad och glad om någon kommenterar min viktnedgång, för det är förstås vänligt menat. Och så jobbade ju jag ju ganska hårt för att få förändringen till stånd, så det är ju trevligt att resultatet noteras.

Men jag är inte ett dugg mera värd som kvinna, modeälskare, människa, mamma, förebild eller programledare nu är då. Sådesså.

På väg mot 40 - en checklist

I höst blir jag 37. Det betyder att jag snart blir 40. Det är helt fantastiskt! Tänk att jag har tagit mig så här långt! 40 verkar suveränt.

Hallå! Jag heter Eva! Jag har redan några snygga rynkor! Pilutta! 

Här följer min checklista inför 40-årsdagen.

- Skaffa en vuxen garderob. Obs vuxen, inte tantig/tråkig. Trosor där resåren gett upp och sladdriga reatoppar ska ut. In ska istället förnuftiga och snygga basplagg och enstaka salighetsinköp som jag tvingats spara lite till.

- Skaffa dyra solglasögon. Med dyra menar jag allt som kostar mera än 50 euro. Jo, för ett par Ray-Bans tar en hand om. Putsar, polerar och lägger undan försiktigt i litet fodral. Inte som Indiska- eller Lindexbrillorna som jag vårdslöst brukar lägga lite här och där och sätta mig på. Aj. Krätch.

- Skaffa kroppen. Nej den behöver inte vara Sports Illustrated-kompatibel. Den får gärna vara lite dallrig och gropig, det är bara trevligt. Men den ska vara tålig och stark både inuti och utanpå. Blodvärden ska vara bra, vikt rimlig. För att uppnå detta ska jag äta hälsosam mat som JAG tycker är god, inte mat som familjen nådigt äter utan att voja sig (=ugnskorv). För jag är viktigast. Jag ska reservera tid för att ägna mig åt motionsaktiviteter som JAG gillar. Yoga är toppen. Löpning är kul. Gym är tråkigt, ingen idé att gå dit.

- Umgås med vänner. Skratta. Skvallra. Flamsa. Ofta, länge. Barnen klarar sig, de är ju stora, gubevars.

- Skriva två deckare till om Anna Glad. Hon är fin. Hon har det inte så lätt, men vi kämpar på. I höst får ni lära känna henne. Var snälla med henne.

- Jag ska lyssna på massvis med bra musik. Det gjorde jag hela tiden förr i världen, Vet inte varför jag kom av mig. Okej, radiojobbet gjorde ju att jag helst ville att det skulle vara tyst på fritiden. Och hemma och i bilen är det oftast någon annan som valt musiken. Men nu ska det spelas Eva-musik. Varje dag.

- Inte stagnera på jobbet. Det går undan i medievärlden. Varje dag dyker någon ny komplicerad app upp och så kommer de diginativa och äter upp oss old farts så bara de dyra solbrillorna blir kvar. Nå nej nå. Jag ska hänga med bäst jag kan och försöka ha roligt varje dag.

Det blev ju inte så fasligt många punkter. Jag kanske fyller på an efter.

Den stora vårgallringen

I dag skiner solen. Det är både härligt och obarmhärtigt. Dammråttor, råddhögar och fläckar kliver ut i rampljuset och hojtar "Tjolihooo! Här är vi! Vi har kamouflerat oss i mörkret den senaste tiden, men vi är här".

Så jag har putsat, fejat och röjt upp. Vi skjutsade iväg en drös gamla möber till Återvinningscentralen just, flera kassar med riktigt fina kläder hamnade i UFF-lådan (jag har gått och påstått att jag ska sälja allt på loppis och förtjäna en hacka, men nu var det bara att ge upp och skänka bort alltsammans) och nu ligger ännu några påsar med lump i tamburen, redo att föras till H&M:s textilinsamling.

Skönt. Att göra av med saker är lite som att gå ner i vikt. Allt känns plötsligt smidigare och lättare.

När jag röjt klart åkte jag till Ikea och införskaffade flera paket med trägalgar så jag kan ha likadana byglar hela vägen. Sedan färgsorterade jag mina kläder och ojojoj så prydligt det blev i klädrummet.

Det här är efter-bilden. Tyvärr tog jag ingen före-bild. Men jag kan intyga att det inte var en vacker syn.

Jag äcklas verkligen av att jag samlat på mig så mycket skit. Billiga klädtrasor som tappat formen efter en tvätt, kuliga spontaninköp på olika resor etc. Nu vill jag verkligen bli en sådan som shoppar med eftertanke, enstaka lite dyrare grejer, övervägda inköp och sånt.

Problemet är att jag i ivern slängde nästan alla mina trosor, eftersom jag tyckte de var så slitna och eländiga. Så jag får panikbyka ikväll. Eller gå kommando på jobb imorgon...

Blå villan på två språk!

Nu har det hänt roliga saker igen! Jag har ju tidigare berättat att Blå villan, boken jag knogat på med under hösten, blivit antagen av Schildts &Söderströms. Men för någon vecka sedan visade det sig att Kustantamo S&S också vill ge ut den. Den ska alltså översättas till finska och ges ut samtidigt på båda språken! Helt otroligt!

Så i fredags dansade jag till Bulevarden och skrev på två kontrakt. Och eftersom det råkade vara fredag eftermiddag korkade vi bubbel också. Nu tänker jag kräva bubbel varje gång jag skrivit en bok, för det blev riktigt högtidligt!

Anna Friman, jag och Mirjam Ilvas försöker posera ledigt och okonstlat med bubbelglas och bokkontrakt i högsta hugg

Nu skulle det säkert vara creddigast att spela cool och oberörd, men det är inte min stil. Jag är stolletoklycklig över detta! Gör regelbundna små glädjeskutt à la Skalle-Per (exklusive fjärt). Den potentiella läsekretsen blir ju enormt mycket större med en finsk översättning! Nervöst men fruktansvärt kul! Och så blir det ju bråttom också, om översättaren ska hinna göra sitt måste jag vara färdig med manuskriptet till sportlovet ungefär. Inte alls lika stillsam tidtabell som med Sommarön, den gick jag och småfilade på hela förra våren. Men jag är ju en deadline-människa, såg nog sjutton ska jag fixa det!

Jo! Och så fick jag äran att gästblogga på Debutantbloggen i dag! Roligt om ni vill läsa :)

Gillar Skam och känner ingen skam

Oj jösses. Har knappt kunnat gå in på facebook i dag eftersom samma diskussion försiggått på flera bekantas konton och jag blivit så irriterad. Inte på kompisarna, men på tematiken. 

Skam alltså. Serien som varit den stora snackisen den senaste månaden (eller kanske veckorna, nu när Svenskfinland upptäckte serien). Norsk ungdomsserie, fasansfullt välskriven och med otroligt begåvade unga skådisar. 

Jag fastnade inte direkt,  men efter två-tre avsnitt var jag fast och eftersom julhelgen bjöd på både långa bilfärder (obs, jag var passagerare, inte förare) och programfria kvällar hade jag snart slukat samtliga tre säsonger. Den tredje var min favorit. 

Och det finns ingenting unikt i mitt beteende, väldigt många bekanta verkar ha gjort precis samma sak som jag. Det vill säga till sin egen förvåning blivit uppslukade av en serie, trots att de inte alls hör till den primära målgruppen. Det har uppstått en enorm hype kring Skam. Så går det ibland när vuxna får upp ögonen för ungdomskultur och förivrar sig. Det hände med Hunger Games. Det hände med Engelsfors-trolgin. Det hände med böcker om en liten pojke med en blixt i pannan, fast det börjar vara ganska länge sedan. 

Men sakta i backarna, så är kan vi ju inte ha det! Inte kan vi ju låta folk gå omkring och vara uppslukade av en välgjord tv-serie hur som helst, inte! Nejnej. Vi måste problematisera. Teoretisera. Kolumnist-gissa oss fram lite grann. Och idiotförklara alla de enfaldiga lämmel-människor som dragit med i hypen. Usch! Vad tror ni att ni är? Typ tonåringar? *mogen vuxen ögonrullning*

Här har vi den ena kolumnen. "Nooras åmande skär i mig" lyder rubriken, Zara Kjellner har skrivit den för Expressen. Kjellner har en och annan poäng, till exempel är det lite slött att säsong 1 och 2 av serien kom att handla om de "snygga tjejerna" i gänget. Men säsong 3 handlar lite oväntat (för mig i alla fall) om Isak och hans resa från odräglig valp till ansvarstagande ung man. Jag ser så sjukt mycket fram emot en säsong om Sana! Eller egentligen vem som helst, eftersom de karaktärer som står i fokus för en säsong skickligt förvandlas till tittarens favorit. 

Men jag undrar emellanåt om Kjellner och jag ens har sett på samma serie. Eller kanske hon inte såg hela säsongen? Bara några bits and pieces, lagom för att kunna tota ihop en raljerande kolumn som förlöjligar dem som tidvis kunnat relatera till Noora Saetre? 

"I sexscenerna ligger Noora stel som en vandrande pinne. Ibland svankar hon utmanande med rumpan och kastar lite lojt med håret. Kameran ligger hela tiden i linje med ”mannens” blick, och här får tittaren verkligen känna på hur det är att vara Noora Saetre, inkapslad i en sorts hyper-självmedvetenhet, totalt alienerad från sig själv." skriver Kjellner. 

Det går inte att kommentera detta utan att spoila, så varning. 

Under säsongens gång förklaras det ju åtminstone delvis varför Noora är så distansierad, sval och mån att upprätthålla en perfekt fasad. Hon har diverse bagage, en avgörande sak är att hon förlorat oskulden på tok för tidigt med en kille som svek henne och gjorde henne ordentligt illa. Och det håller på att gå illa igen. En lång stund är hon övertygad om att hon blivit drogad och våldtagen av en annan riktig rövhatt till kille.

Men trots detta lyckas hon, med väninnornas hjälp, resa sig, anmäla övergreppen, ta revansch och till sist bygga upp tillräckligt med självkänsla och tillit till pojkvännen för att göra ett hytt försök med sex. Initiativet tar hon själv, medan Snoop Dogg och Akon hjälpsamt sjunger "I wanna fuck you" för att förtydliga. Ja, om hon då under akten är lite stel där mellan lakanen tycker jag det är helt naturligt. Hemskt onödigt av en kolumnist att förlöjliga detta. 

Snarare är det väl värt en eloge att många norska ungdomar efter att ha sett denna säsong av Skam vågade anmäla sexuella övergrepp som de gick och skämdes för, inspirerade av scenen där Noora och kompisarna på självaste syttende mai tågar in på läkarstationen och får hjälp. 

Nåja, medan Zara Kjellner marrar på Expressen har hon en likasinnad på Aftonbladet, Kristin Lundell som skriver "När det gäller Skam är ni inte riktigt kloka".

Lundell skriver bland annat detta: "Någon måste säga det men när det gäller ”Skam” är ni inte riktigt kloka.

Alla som är under 25 år går fria från anklagelsen men egentligen är också det alldeles för generöst. Gränsen borde snarare gå vid 20. Alla däröver är vuxna människor och varför skulle någon vuxen frivilligt vilja bevittna skoltiden en gång till?"

Jaa, liksom. Gymnasiet var jobbigt, så det är freakat osunt att se på serier om ungdom. Fast hej, slaveriet var också jobbigt, så visst är det vrickat att titta på filmer som 12 years a slave. Och förintelsen var ju också sjukt störig, varför bevittna den på nytt genom att se på Schindler´s list, hallåå? 

Jag förbehåller mig rätten att snöa in mig på precis vad jag vill. Ibland är det folk som slåss om en tron och flyger omkring på drakar. Ibland är det fiktionaliserade dramaversioner av verksamma regenter. Ibland den absurda världen där en familj bor i ett slott och inte ens kan klä på och av sig utan tjänstefolkets hjälp. Ibland den animerade berättelsen om en vithåring ung kvinna som sjunger så vackert medan hon genom att veva lite med armarna bygger snärtiga hus av is. 

Jag förbehåller mig också rätten att inte förstå mig på The Wire trots upprepade försök. Inte riktigt The Affair heller. Men ifall det är någon annans tekopp är det ju alldeles utmärkt. 

Men ja, hur skulle väl världen se ut om man icke finge himla med ögonen åt sina medmänniskor? Så här som jag gör just nu åt vissa drittsekkar till kolumnister? 

Varthän 2017?

Sådärja. Det var 2016 det. Ett sunkigt år för världen, men ett väldigt händelserikt och roligt år för mig personligen. 2017 har alla förutsättningar att bli minst lika kul. Fast jag kanske inte kommer att vara lika clueless den här gången, och det är ju bra.

Nyårslöften är jag ju alltid lite kluven till, men det här ser jag fram emot under det kommande året.

- Eurovisionsåret kör igång tidigare än vanligt eftersom UMK avgörs redan i slutet av januari. Ingen i De Eurovisa-teamet har riktigt hunnit slå klorna i planeringen ännu men det ska bli så förbaskat roligt! Det blir en säsong 5 av De Eurovisa på tv alla fall, den saken är klar. Våren susar förbi när man arbetar med ESC.

- Fast helst ska den inte susa alltför fort, för jag borde ju bli klar med Blå villan också. Alltså bok nr 2. Mycket redigering kvar och högst oklart var jag ska hitta tid för det. Och fokus. Halade just fram manusbunten men drar mig för att börja läsa igenom och tänka. Hence blev det ett blogginlägg istället... Men ja, när boken väl är klar ska det bli skoj med mässor, jippon och allt det där igen. Recensionsdagen ser jag inte fram emot alls, eftersom jag förvandlades till ett neurotiskt vrak sist, men jag kanske har härdats sen dess?

Årets första powerwalk, check! Nu choklad. 

- Under hösten lyckades jag ju lägga om matvanorna och få bukt på både blodvärden och vikt. Julen har förstås satt sina spår, men det tar jag ingen stress över. Däremot inser jag ju att jag inte har några muskler alls. Så någon form av styrketräning måste jag försöka införa i mina rutiner. Jag är ingen gym-människa, har testat i flera olika omgångar, så det får nog bli nån sorts hemmaträning. Vid sidan av yoga och löpning/powerwalks/stavpromenader då. Men det är hemskt roligt att ha en kropp som ryms i vanliga kläder! igår gick jag på nyårsgalej i en plajettklänning i storlek M. Bara en sån grej.

- Resor. Jag tror att 2017 kan bli alla tiders rese-år för mig! Redan nu är Berlin och Kreta bokade (och en hemlig grej när Jonas fyller 40 men den kan jag inte skriva om ifall han nu mot förmodan skulle hitta in på bloggen). I höst har vi dessutom 10-årig bröllopsdag så ambitionen är att vi nu sent om sider skulle komma iväg på vår bröllopsresa. När vi gifte oss var Tyra bara ett år gammal och då ville jag inte vara borta från henne så länge. Därför var drömdestinationen Japan inget lämpligt alternativ, men nu borde det ju gå bra. Om vi sparar flitigt... Ja, och så kan det ju bli lite Ukraina också, ännu oklart.

- Vänner. Jag har sådana kanonfria vänner! Och det enda felet jag hittar med 2016 på det personliga planet är att jag inte alls har umgåtts med dem så mycket som jag skulle önska. Tror hela gänget tänker i samma banor, livet rullar på med sådan faslig fart och en har ständigt ett febersjukt barn, en bortrest partner, en jobbresa, en dubbelbokning osv som gör att den sociala biten prioriteras bort. Men det hjälps inte, man måste envist boka in flera vinträffar, bruncher, middagar etc. Dessutom fyller min fantastiska bokklubb 10 år nu i januari! Det ska förstås firas!

Så jo, det ska bli bra det här, har jag bestämt.