onsdag 24 augusti 2011

Om döttrar, mammor och bantning

En gång när T var lite på ett år gammal hittade jag henne i badrummet, hon stod på vågen och suckade och stånkade (hon var så lätt att vågen inte ens hade noterat att någon stod på den). Jag blev faktiskt lite upprörd, givetvis inte för att hon vägde sig för det visste hon ju inte ens att hon gjorde, utan för att det var uppenbart att hon härmade mig. Tydligen hade jag ganska ofta passat på att väga mig medan hon satt på pottan, och tydligen brukade jag väsnas och oja mig över det vågen visade. Och ettåringar observerar allt.

Samtidigt var jag tacksam för att en sådan här väckarklocka skrällde till medan T ännnu var för liten för att läsa in någon djupare mening i mammas myskofika morgonrutiner. Annat är det nu när hon är fem och ifrågasätter allt. Sedan den dagen väger jag mig alltid i enrum och kommenterar inte resultatet så att flickorna hör det.

Kom att tänka på det här när Malin skrev om sin nya omgång med Cambridge-kuren och en bloggläsare helt sakligt undrade hur Malins dotter reagerar på mammas pulverätande. Malin svarade lika sakligt och det visade sig att de båda var ganska överens. Sen råkade jag också på den här nyheten om en dietbok för 6-åringar, som utlovar att man blir populär om man bantar. Och undersökningar visar att allt yngre barn bantar.

Själv har jag aldrig testat pulverdieter men jag har de facto bantat sedan jag var 12 år gammal. Idén kom inte från mina föräldrar utan från en ovanligt klantig skolhälsovårdare som upplyste mig om att jag var tjock mer eller mindre rakt upp i ansiktet. Det hade aldrig slagit mig att jag var tjock. Jovars, det fanns smalare flickor än jag men det fanns också tjockare flickor. Som tolvåring sitter ju en del av babyfläsket kvar medan kroppen börjar utvecklas, då ser man kanske lite märklig ut. Men att jag var tjock, det visste jag inte.


Screw you, skolhälsovårdare, jag kanske inte låg exakt på tillväxtkurvorna,
men tjock var jag väl för tusan inte! Det ser jag i dag. Men det såg jag inte då.

 Men därmed var det kört, jag levde igenom alla mina tonår övertygad om att jag var jättefet. Så här i efterskott inser jag ju att det var en jävla tur att saken inte gick så långt som till en regelrätt ätstörning.

Och sedan dess har jag testat att skippa frukost, vara Viktväktare, ha sådan krabbis varje veckoslut att det ändå inte gick att äta två dagar av sju (det var effektivt! Men jag rekommenderar inte), GI, Kiloklubi, Atkins, LCHF och nu härnäst blir det då Olga Rönnbergs kostråd i kompibation med träning. Har alla dessa dieter gjort mig någon gott? Njä. Jag är tyngre än nånsin just nu. Men har också bättre kondition än någonsin tidigare och mycket bra värden, så vikten är inte allt. Men ändå finns ju förhoppningen att jag skulle bli av med tio kilo och hamna inom BMI-gränserna för normalvikt.

Och dessa tio kilo ska jag nu åtgärda mitt framför ögonen på T 5 år och S 2,5 år. Hur göra? Här har vi ett annat krux också: det är mycket sannolikt att mina flickor blir knubbiga i något skede, oavsett hur nyttigt de äter och hur mycket de rör på sig. Det är genetik, jag var ett knubbigt barn, det var min mamma, moster och mormor också. Det är så det går med kvinnorna i vår släkt när vi växer till oss, vi blir inte nödvändigtvis smällfeta men nog lite mulliga. Just så trinda att det känns ledsamt när smala flickorna i klassen klättrar i repet och flyger över bommen när det är redskapsgymnastik. 

Men kommer det att räcka att jag står och larmar om att T och S är fantastiska, fulländade och finast i världen och att de ska vara stolta över sig själva om jag samtidigt dissar potatis till middagen och står och viftar med en kettlebell i vardagsrummet varje kväll? Jag vill ju gärna vara ett föredöme, och det är jag kanske om jag äter ordentligt men nyttigt och motionerar regelbundet. Men jag får på inga villkor gå till överdrift, då kan hela planen backfire.

Det är en skitsvår balansgång det här och jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag har inte svaren, men så länge jag kommer ihåg att ställa frågorna kanske loppet inte är kört.

32 kommentarer:

  1. Var det 'Tummen'? Han traumatiserade ju nog en hel generation av Haga barn.... shrug.

    Bra skrivet.

    SvaraRadera
  2. evafrantz.blogspot.com24 augusti 2011 10:39

    Peppe: Flämt!

    Anning: That's the feller.

    SvaraRadera
  3. Eva! Ett tusenpoängsinlägg! Micaela

    SvaraRadera
  4. Jag tror att om du står och skakar kettlebell och inte talar om att du på nåt vis gör det för att bli smal, utan för att det är bra och roligt att röra på sig, då är det ju bara ett gott föredöme du sätter för flickorna! Vi borde alla röra på oss mera. Jag har funderat på det ur det här perspektivet: jag skulle gärna vilja att lilla E får en naturlig och positiv relation till att röra på sig, vara ute, gå springa jumppa dansa you name it - men hur skall han få det med två soffpotatisar till föräldrar? Det är ju vad man gör, inte vad man säger, som spelar roll...

    SvaraRadera
  5. Väl skrivet om ett viktigt ämne! Jag brukar inte kommentera vad jag ser på vågen men ska nog ändå göra det bakom låsta dörrar från och med nu.

    SvaraRadera
  6. Fint skrivet! Tummen hade vi som hälsovårdare i gymnasiet (Lärkan) och jag tyckte att han var så obehaglig så jag skippade hälsokontrollen...vi kallade honom för Tummeli. Fy. Sedermera sadlade han visst om och började studera journalistik (!).

    SvaraRadera
  7. Bra inlägg, tycker det är superviktigt att man inte pratar om bantning framför sina barn.

    Jag såg när jag var liten att min mamma hade pulversoppor och nutrilett på kontoret, men hon pratade aldrig om det så jag tänkte inte så mycket på saken. Är så tacksam för att jag slapp bantningshysteri i tonåren(Och så var jag ett spinkigt barn dessutom).

    Vilken klantig hälsovårdare förresten! Huj!

    SvaraRadera
  8. Välskrivet! Hur man ska få sin dotter att ha en sund självbild i allt det här ger mig ångest. Besökte min dotters (5 år) förskola och åt lunch med dem. Ännu i den åldern åt de bra men sen tittade jag på lågstadieflickornas tallrikar (delar lunchmatsal) och där låg i snitt en morotsstav och en fiskpinne, kanske med ett knäckebröd som sannolikt inte åts upp.

    SvaraRadera
  9. Men tjock var du ju för fan inte!!! Helt super fint skrivet. Kom att tänka på samma sak här om dagen då A nästa n 4 år berättade om att pojkarna på dagis sagkt att hon inte får leka med dom för hon är ful. Vet att barn nog lämnar andra utanför leken, men att ta till utseendet, det var lite mycket det!!

    SvaraRadera
  10. Bra skrivet!

    Mippe

    SvaraRadera
  11. Fint skrivet!
    Då min yngsta syster gick i typ klass 4-5 sa skolhälsovårdaren till henne att hon var "lite över viktkurvan", inget min syster kanske just då i den stunden noterade dess mera men då hon gick på 8an fick hon anorexi. Som tur märkte skolhälsovårdaren på högstadiet att allting inte stod rätt till och hon fick hjälp i tid.

    Har dessutom idag läst på FB att dottern till en god vän igår vid matbordet konstaterat att hon hellre dör än äter upp det hon har på tallriken och blir fet, dottern går i femman. :(

    /S

    SvaraRadera
  12. Alltså, uh!
    Uh, för tonttiga skolhälsovårdare alltså, resten av det du skriver håller jag med om!
    Jag hade nämligen en kompis som på första hälsokollen i högstadiet fick veta att hon "borde gå på diet" som det så fint uttrycktes. Hon var kurvig och tidigt utvecklad ja, men inte i behov av att få höra att hon var överviktig.

    Sen har jag också ett dilemma med detdär att det är vad man gör, inte vad man säger som påverkar. Jag tänker ofta att vi borde gå ut på kvällspromenad/cykeltur/skogspromenad lite oftare, men då det inte blir av. Hur ska man motivera barn att röra på sig fast man inte riktigt hinner? Eller är det just sånt man faktiskt borde se till att hinna med?

    SvaraRadera
  13. Skolhälsovårdare borde verkligen tänka efter hur de säger att någon väger för mycket. I värsta fall börjar den som det gäller banta så mycket att det leder till anorexi.

    SvaraRadera
  14. Bra skrivet! Nu är jag nästan glad att jag bara har pojkar, har för mig att världen kanske är pikulite lättare för dem. Fast det har väl blivit råare också för dem. :/
    Tummen. Uj. Har lite trauman av honom jag med.
    Jag tycker gott man kan visa exempel med kost och motion, men inte pulver och svält utan hälsosamt och bara för att visa glädjen som kan komma ur lite svett. Det ger ju en ork med vardagen!

    SvaraRadera
  15. jo, jo och jo. Men sedan sådär lite vid sidan om har ju alltfler barn problem med övervikt och det följer dem lätt genom hela livet. Jag var helt klart mulligare än du som tonåring och är glad att det blev påpekat, att jag gjorde något åt saken och sedermera varit ganska nära min idealvikt. Övervikt ger en massa hälsoproblem och det är betydligt vanligare än anorexi (inga källor för det, men inte sant?).
    -H

    SvaraRadera
  16. Bra skrivet! Jag fick också höra som barn av olika släktingar att jag var "stadig" eller "stubbig". Dessutom hade jag stora fötter ;)
    Detta ledde till att jag i säkert 10 år trodde detta o ville därför inte bada bastu/simma med vänner.
    Nu, som vuxen, mamma till 2 flickor och fru till en pt så tänker jag extremt noga efter så att mina flickor ska få en sund bild av människokroppen.
    Vi brukar säga att "pappa lär människor hur de ska träna för att må bra" och "för att kroppen ska må bra måste man röra på sig och äta ordentligt".
    Vi är också noga med att äta samma sak som barnen (tallriksmodellen) samt att berätta varför vi äter som vi gör.

    Som mamma till flickor är man ju den största förebilden (det ser jag då flickorna leker att de är på "länk" medan dockorna är hemma) därför tror jag det är extremt viktigt att vara tydlig och helt enkelt berätta hur människokroppen fungerar då det gäller kost och träning (samt följa det själv då också...)

    SvaraRadera
  17. Bra skrivet! Så himla viktigt att vara medveten om hur lätt barn tar efter en.

    SvaraRadera
  18. Ett alldeles fantastiskt bra och viktigt inlägg Eva.

    SvaraRadera
  19. Jag har tidigare i livet trixat en del med maten. Först nu, efter två barn och i åldern över 30, har jag insett att jag behöver mycket god mat och en hel del frisk luft och motion för att vara lugn i kroppen och själen. Mår mamma bra mår barnen bra.
    -H

    SvaraRadera
  20. Men gud Eva, jag har aldrig någonsin sett dig som något annat än slank. För vad det är värt.

    Jag tror morsor måste passa sig jävligt noga för att föra över sina kroppsnojor på döttrar. Därför brukar jag berömma mig själv så Nora hör, och alltid berätta för henne att hon är vacker och fin. HON är fin, inte kläderna hon har på sig. HON är fin oavsett vad hon har på sig. Samtidigt försöker jag akta mig för att kommentera folks utseende i tredje person, vare sig det är på gott eller på ont, helt enkelt därför att utseendet inte borde spela någon roll. Och ju mindre affär vi gör av det, desto mindre roll spelar det ju de facto.

    Sen ger jag ju gärna folk uppriktiga komplimanger, men det är en lite annan sak.

    Hur som helst skriver du så klokt, så klokt om viktiga saker. Heja Eva!

    SvaraRadera
  21. Välformulerade tankar om viktigt ämne!

    SvaraRadera
  22. Bra skrivet Eva! Fick mig att tänka på en bok jag läst en tid tillbaka. Där finns en hel del samma tankar och slutsatser. Öppnade åtminstone mina ögon som pappa. För det som kanske inte alla reflekterar över är pappans roll som uppfostrare av flickor och hur det påverkar flickornas syn på sig själva. Det är klart att mamman långt är förebilden, men en pappa som uttalar sig inte bara om sina egna barn, utan också andra kvinnor (kvinnosynen), kan ha en väldigt stor influens på egna barnen/döttrar. En gång "nu skall du sluta äta så du inte blir så fet" är nålar i den lilla flickans hjärta som inte går bort i första taget. Och sådant hör man. Kanske inte med de orden, men nog med samma budskap. Bakom orden kan ligga i grunden en välmenade orsak, "vill inte egna barnet skall mobbas, för är man fet mobbas man ju", men så fel det går! Nåja, men som sagt, kan rekommendera boken. Är dessvärre mig veterligen endast på finska. Kräver ändå inte någon finska som modersmål, boken är inte någon terminologiorgie direkt. Boken heter "Painajainen puntarilla". Verkligen en tankevärd bok! Hälsar en pappa till två små flickebarn

    SvaraRadera
  23. Mittiallt är vikten på tapeten överallt, även på min egna tapet.. Varför så? Jag tycker du skrev helt otroligt bra, så bra inlägg! Och tro det eller ej, så fick den mej att börja tänka.. Jag kämpar på med min vikt, men åt andra hållet. Jag sku gärna gå upp ett par kg, men hur jag än försöker så går jag istället ner i vikt. Det väcker ångest hos mej, jag vill inte gå och se ut som om jag svälter mej själv, det blir bara jobbigt så, och så är det inte heller hälsosamt.. Då jag gick i 5an på lågstadiet, fick jag faktiskt också höra att jag var mullig.. Och jodå, nog var jag lite det ju nog, och ett par år senare var jag i full gång med bantandet. Det var på gränsen att sluta riktigt illa, och idag sitter jag här och är istället rädd för att gå ner i vikt.. Jävla I-landsproblem...

    SvaraRadera
  24. Jättefint och viktigt inlägg Eva! Men som den anonyme pappan skrev, jag hoppas ni också för dehär samtalen med era män! Jag har varit på barnkalas där en liten flicka sträckte sig över bordet för att nappa ett kex till (det var ju kalas!) då hojtade en man som inte var hennes pappa (men nog farsa själv); "nånånå, flickor ska inte äta kex!" Hon är tre år gammal.
    En annan gång var jag och simmade med en 8-årig tjej som var av helt normal vikt på alla sätt och vis. Hon bad mig om ursäkt för att hon hade bikini för hennes andra simppare var våt. När jag skrattande undrade varför hon bad om ursäkt svarade hon: "Min pappa har sagt att jag inte borde ha bikini med denhär magen." Så tittade hon ner på sin platta mage och försökte knipa lite löst skinn mellan sin tumme och pekfinger. Det var hjärtskärande.
    Så mammorna är starka förebilder förstås! Men det är nog lika viktigt att ha koll på vad pappor ger för kommentarer också, åt sina egna barn och andras, medvetet eller ej.

    SvaraRadera
  25. Sååå sant! Har själv aldrig varit "ett smalt barn" utan ett normalviktigt och blev ofta jämförd med min lilla syster som har en annan kroppsbyggnad och är som en pinne. Släktingarna (famo, pappa, tom. min mamma) bruka säga ja lilla L är ju slank som en pinne men du, du är såååå annorlunda du. Har bantat sen jag var 11 och har alltid (och kommer alltid att) hata min kropp....

    M

    SvaraRadera
  26. ..och min pappa har rakt kommentera min vikt framför andra människor "att gå ner i vikt skulle säkert hjälpa". Jag var 15 år och trenade som en dår vilket hade orsakat knäskadår..

    M

    SvaraRadera
  27. Väldigt bra inlägg! Som skolhälsovårdare kan jag ju inget annat göra än att ta åt mig av alla kommentarer.. Alla har vi ju i vårt jobb vår egna peronliga stil, jag personligen försöker alltid att inte titta så mycket på viktkurvorna. Så längde kurvan rör sig sånär någorlunda i närheten av normalviktområde vilket är -20% till + 20%, så brukar jag bara säga att du väger just passligt. Även om kurvan är på +30%. Men sedan kommer det kinkiga när kurvan bara stiger o stiger o närmar sig +40-50, vad skall jag säga då? Om jag säger att vikten är normal så säger jag inte sanningen. Övervikt är ju heller inte en bra sak, det viktigaste skulle vara att få den kraftiga viktökningen att avstanna. När det gäller dom yngre barnen så talar jag alltid om dom här sakerna med föräldrarna eftersom de är dom som anvarar för vad deras barn äter/hobbyn, de som köper hem maten eller ger pengarna till dom. Jag brukar ibland inte alls visa kurvan för de som har stigit mycket(för den kan se ganska drastisk ut) utan talar hellre då om mat och motionsvanor och brukar alltid poängtera att det är förbjudet att banta om man är en växande ungdom!! Utan istället skall man se till att röra på sig regelbundet samt att äta regelbundet! Och försöka hålla en godisdag..
    Och aldrig att jag skulle ha kommenterat någons utseende eller använt ord som tjock osv.

    Ni får gärna kommentera!
    Hälsn.
    Pampas hälsosystern

    SvaraRadera
  28. Pampas hälsosystern! Jag önskar att flera skolhälsovårdare var som du! Det är ju känsliga saker men med empati och eftertanke kommer man en god bit på vägen. Tyvärr verkar en del av dina kolleger ha missat detta...

    SvaraRadera
  29. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  30. Pojkarna i min sons klass diskuterar vikt, med varandra och jämför sig med varann. Det började dyka upp redan då de var 8 år, nu är de 10. Flickorna på klassen gör det likaså. Båda mina äldsta söner har någon gång kommenterat sin kropp på ett sådant sätt att det känns konstigt. Visst kan det (i ärlighetens namn) komma hemifrån, men också ifrån det att det diskuteras bland med barnen i förskola och skola. Har funderat på vikt och det samma gäller min man. Vi är ändå rätt normalviktiga och äter mat. Inte fokuserade på dieter eller så. Bara för att berätta om att det gäller föräldrar-barn eller till och med vuxna-barn. Alla kan ta sitt ansvar för att inte se på vikt som något avgörande för hur man bemöter andra människor? En hälsofråga kan vikten vara förstås, men då är det ju inte något man behöver "fälla kommentarer" om.

    SvaraRadera