Jaha. Nu ska igen en av mina många chefer sluta. Jag orkar knappt bli förvånad längre.
Om jag räknar hastigt i huvudet är det här de chefer jag haft under de senaste åren: Janne, Jannike, Johan, Inki, Käbä, Mika, Kjell, Mårten, Annika, Mary, Jens, Carin. Jag har gillat/gillar nästan alla. Några har gått i pension, andra blivit omplacerade, klättrar uppåt på karriärsstegen eller helt enkelt stött på skojigare utmaningar. Och vaddå, chefer ska väl ha rätt att byta riktning precis som alla andra människor här i världen.
Men på verkstadsgolvet sitter då jag och mina kolleger, ganska exakt samma gäng som för fem år sedan. Och vi knogar vidare. Väderrapporter ska läsas, musikprogram bandas, artister intervjuas och lyckönskningar läsas upp. Varje gång en ny chef tillträder får vi lite annorlunda direktiv. Ofta antyds det att det vi gjort hittills har varit lite fånigt, det märker minsann den nya chefen som hör det hela med fräscha attitydöron. Och vi försöker anpassa oss. Och när vi just tror att vi har fått fason på det hela byts chefen ut.
Vi blir bjudna på en ny chef på nästan varje månadsmöte. Kaffe och bulla får vi bara två gånger om året.
Jag är säkert lite blåst som väsnas om min arbetsgivare i en öppen blogg, men situationen börjar vara så bisarr nu att det inte går att låtsas som ingenting längre. Att vara chef på Svenska Yle måste vara lite som att vara telefonförsäljare. Många väljer att göra ett försök men försvinner ganska raskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar