tisdag 11 oktober 2011

Om kindpussande

Hörni, nu måste vi diskutera det här med kindpussande. Bloggprisgalor, lillajulsfester, mingeldingeldong coming up, finlandssvenskar som hälsar på bekanta och obekanta - men hur?

Jag är ingen kindpussare, har aldrig varit det. Om nån ger sig in för att hälsa mig med en kindpuss tar jag förstås inte illa upp utan försöker lite tafatt fatta galoppen och smacka den i örat så där som man väl ska. Men det känns inte naturligt. Lite löjligt. Lite fejk. Lite "ojoj nu ska lilla Eva leka att hon är kontinental, bonjour bara, mwah mwah".

Jag är ingen vidare kramare heller, för den delen.  Jag kramar gärna sådana som jag känner om jag har nån orsak att gratulera dem, om de fyller år, fått barn, skrivit böcker eller så. Eller om jag inte sett dem på länge. En liten kram kan vara rätt naturlig. Men pussarna, näe.

Människor som jag inte träffat förr brukar jag skaka hand med. En vänligt leende, ögonkontakt, ett fast handslag, det är min grej. Men ibland blir det riktigt underligt, när sådana som jag är beredd att hälsa med en handskakning dyker ner över mig för att kindpussa. I värsta fall blir jag så stel att handen förblir framsträckt, men påföljden att jag drämmer till dem i magen (eller ännu värre: i skrevet om det är en lång kindpussare).

Så ska man ju inte göra.

Men jag är nyfiken, ni som läser bloggen. Är ni kindpussare eller ej? Och hur förhåller ni er till kindpussande?

9 kommentarer:

  1. Jag kindpussar gärna fransmän och italienare, för där känns det naturligt. Och så har jag en vän där det liksom hör till hans stil att han alltid kindpussar alla. Men i övrigt är jag en kramare och tycker att de finlandssvenska kindpussarna är tillgjorda. Så! Nu är det sagt! Hatbomba mig bara.

    SvaraRadera
  2. I Buenos Aires gav man alla en kort kindpuss. Det kändes klart och tydligt. Jobbigast är när man inte vet om det är två eller tre pussar, handskakning eller bara kram som gäller. Eller knuckle om man råkar röra sig i Queens.

    SvaraRadera
  3. Jag råkade faktiskt diskutera saken häromdagen med ett par kompisar. Kindpussar är mellanformen mellan handskakning och kram och den bästa uppfinningen när en svensk manlig kollega envisas med att kramas och jag vill inte krama halvbekanta eller kollegor i överlag.

    P.g.a nära, långtida förhållanden till Holland har jag lärt mej att kindpussa. Där är det fråga om tre pussar vilket har blivit min vana. Jag umgås mycket med utlänningar p.g.a. personliga- och arbetsrelaterade saker och egentligen alla andra nationaliteter jag träffar på här i västvärlden reagerar på kindpussar som världens vanligaste sak, vänner och arbetskompisar emellan.

    När jag bodde i Holland längtade jag dock ibland efter en ordentlig björnkram av en vän, eftersom sådana ansågs mera intima och utdelades väldigt sällan.

    SvaraRadera
  4. Jag bor ju i kindpussarnas förlovade land och kindpussas mer än gärna "hemma" i Paris (på jobbet med kollegor och med kompisar), där är det två som gäller, såvida du inte möter en lyonnais eller marseillais, då kan det bli tre med början från "fel" sida (risk för en redig kyss) eller fyra för marseillaisen. Jag kind pussas också gärna i andra europeiska länder söder om Tyskland...
    I Sverige eller andra nordiska länder tar jag i hand eller kramas om det är vänner eller familj. Kind pussar där traditionen är relativt ny blir lite krystat tycker jag...

    SvaraRadera
  5. Alltså TACK! JAG HATAR KINDPUSSAR! HATAR!

    SvaraRadera
  6. Kindpussar när jag är i Frankrike, i Finland är det bara fisförnämt och snobbigt, tycker jag. Om man är utlänning eller bott utomlands länge och är van vid det, det är sen en annan femma.

    Mippe

    SvaraRadera
  7. Jag är ingen kindpussare, jag och mina kompisar brukar inte kindpussas. Om jag hade några personliga utländska kontakter skulle jag kanske göra det. Förresten är jag ingen kramare heller. Folk får krama mig om de vill, men jag går inte och kramar dem.

    SvaraRadera
  8. Kindpussar mellan två finlandssvenska är nog bara fjanttigt tycker jag. Jag har ju vuxit upp med en hel massa kindpussande (är halvt fransk) men nog är det lite jobbigt endå. Hur många, från vilken sida, när hade jag nu senast bortat tänderna,huu hon hade då verkligen inte borstat tänderna...
    En ordentlig handskakning känns nog mer som jag, eller en kram om det är närmare släkt eller vänner eller känns så just då .

    SvaraRadera
  9. Är vi redan där? Jag har ännu inte vant mig vid att man kramas med människor man träffar för första gången. Nej, vänner kramar jag, nya bekantskaper skakar jag hand med. Kindpussar har jag itne ännu stött på.

    SvaraRadera