torsdag 8 december 2011

Har man nånsin varit så grym som när man var tio år?

Min duffelnostalgiska stund på spårvagnen bringade av en slump också fram ett riktigt hemskt minne från skam-sektionen i min hjärna.

Det slog mig att min vän P-M hade en likadan duffel. Men det är egentligen irrelevant, för det skamliga inträffade några år tidigare. På skolbussen.

P-M var ett år äldre än jag, men vi fann varandra på skolgården. Vi var båda väldigt lillgamla, mest intresserade av att diskutera virkning och böcker och byta glittriga klistermärken. Och ludna klistermärken, oj minns ni dem? Minns ni ställningen med tarra-rullar i den där lilla butiken i Forum? Där kunde jag stå i timtal och välja, för jag fick ju bara ett litet ark i taget.

Sorry, sidospår. Tillbaka till P-M. Hon bodde en bit ifrån mig, och det innebar att hon satt på skolbussen när jag steg på. Varje morgon slog jag mig ner bredvid henne och så åkte vi kringelkroken från Kårböle via Norra Haga och Malmgård till skolan. (Melli fanns antagligen med på bussen också) Vi var ju inte bästisar eller nånting så dramatiskt, men vi var busskompisar och jag njöt av våra  ganska tantiga men trevliga  dagliga pratstunder.

En dag ville det sig så väl att jag hamnade i samspråk med de tuffa tjejerna på en rast. Vilken lycka! De hade hål i öronen, moonboots och permanent! Och de gillade mig! "Imorgon ska du inte sätta dig med den där P-M på bussen. Du ska komma längst bak med oss" befallde den snyggaste tjejen nådigt. Tänk!

Nästa morgon klev jag på bussen och seglade världsvant fram med mittgången. Mössan hade jag knölat ner i fickan för länge sedan, jackan hade jag öppen fast det var skitkallt och ryggsäcken bar jag nonchalant slängd över bara ena axeln.  På vägen mötte jag P-Ms blick, hon log glatt och flyttade som vanligt sin väska från sätet intill så att jag skulle kunna sitta ner. Men icke, jag riktade blicken mot permanentligan på bakbänken och pep ett tillgjort "Mooooiii!"

Så här en 20 år senare undrar jag: Vem fan trodde jag att jag var? Hur kunde jag? Och till vilken jävla nytta?

 I tioåringens värld fanns inte heller alternativet att säga "Hej P-M, tjejerna undrade igår om jag inte skulle vilja sitta med dem i dag, men jag skulle i så fall jättegärna vilja att du också hängde med. Vad säger du? Ska vi sitta med dem? Annars sitter jag lika gärna här med dig som vanligt." Det existerade inte.

Jag tror att P-M kom över detta ganska fort, hon hade flera och förhoppningsvis bättre vänner än mig. Men sådana är minnen kan ibland hoppa fram och daska till mig.

Jag var grym. Och inte med den där nymodiga positiva innebörden.

8 kommentarer:

  1. Jag tror att vi alla (eller åtminstone de flesta) har upplevt liknande situationer i den prepubertala åldern (och därefter) som man ack så gärna skulle göra annorlunda nu om man bara fick chansen. Jag rodnar av skam fortfarande när jag tänker på hur illa jag behandlade en kompis. Trots att jag redan då led själv helt otroligt mycket av mitt uppförande, men det var lättare att lida i tysthet än att näbba upp sig mot dem som bestämde. (Det hade jag nämligen också upplevt tidigare och det var minsann inte roligt det heller...)

    SvaraRadera
  2. PS. Är tydligen fortfarande lite prepubertal själv. Fnissade glatt för mig själv just när bekräftningsordet för att publicera kommentaren var "sperma". Hihi. (Shit. Feel free att ta bort min kommentar, jag vill inte att mänskor ska hitta till din blogg just på det sökordet...)

    SvaraRadera
  3. Iii hi hiiiiii. Sperma. Frust frust.

    SvaraRadera
  4. Tjejer i skolåldern är verkligen grymma! Känner så igen mig... Fnissar åt kommentarerna. Få se vad jag får för ord! ;-)

    SvaraRadera
  5. Jag fick balla! Det var väl coolt...

    SvaraRadera
  6. Jag blir plötsligt orolig. I vilken ålder fick jag min första permanent. :/ Jag har grymt dåligt samvete över mycket jag gjort som yngre. :( Minns tyvärr inte så mycket heller av det för jag mådde så dåligt själv då.

    SvaraRadera
  7. Jaa...aa det är så mycket man skulle göra annorlunda. Youth is wasted on young people. Liksom.

    N&M´s mamma

    SvaraRadera
  8. Jag steg på i Malmgård jag :)Tuffa flickorna var jätte farliga minns jag. Minns att det bara var två från vår klass som blivit godkända av dem.

    Tuffisarna var av den åsikten att man absolut inte fick ta ridlektioner för då var man en "häst-reve" :D. En vacker dag tyckte jag de gick för långt så jag bet en av dem. Sedan lät dom mig vara för en tid.

    Grattis till bloggpriset förresten :) Det var du absolut värd.

    SvaraRadera