söndag 17 februari 2013

Diagnos: Söndagsdeppare

I dag har jag varit en dyster figur. Hasat omkring med stripigt hår och noppiga mjukisbyxor och suckat så djupt att dammet virvlat om jag råkat passera en hylla samtidigt.

Jag frågar: vad är det för nytta med söndagar om de i sin helhet går åt till att man grämer sig för att måndagen nalkas???

För att få utlopp för känslorna grälade jag på J en stund. "Varför är vi inte sådana som går på brunch, besöker museer eller far ut i pulkabacken med kakao i termos?" gastade jag. J log älskvärt och fortsatte spela Crisis III.  Efter tio år börjar han vara ganska härdad.

Till mitt försvar, jag har faktiskt försökt gaska upp mig. Först lagade vi god mat. Lammfärsburgare med ädelost och karamelliserad rödlök. Rätt så gott men gladare blev jag inte.


 Våfflor fungerar ju alltid! Utom i dag. Gladare blev jag inte. Bara däst.


Sen gick ja en lång rask promenad. Vitt, vackert och behagligt milt. Men gladare blev jag inte. Dummadummadumma snö.


Så jag bokade en veckoslutsresa till Tallinn i mars. Spa för mamma, cigarr-lounge för pappa, simbassäng för barnen och konditoribesök för hela familjen. Det blir säkert rysligt trevligt! Men gladare blev jag inte.

Varefter jag köpte några klänningar på nätet. Och surade över att min storlek alltid är slut medan XS-folket kunde klicka hem precis vad som helst. Så nä, gladare blev jag inte.

Hur ska man kunna carpe diem:a söndagarna? Tips? 


4 kommentarer:

  1. Jag har haft typ samma ingredienser som du i min söndag. Kanske det var något i vattnet, shoppade också en klänning och åt våfflor utan framgång :( Buu.

    SvaraRadera
  2. Vissa dagar bara är sådana att man inte har lust med nånting och inget hjälper mot tristessen. Känner igen det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Onixdag som Lotta på Bråkmakargatan skulle ha sagt.

      Radera