måndag 25 augusti 2014

Den förhatliga flödesradion

Det finns två företeelser som jag är innerligt trött på då det gäller radiohantverket.

Den ena är direktivet "Var gärna personlig med inte privat". Det låter ju tydligt, visst? Det kan gärna höras att du är från södra Finland och på gott humör. Men ids nu inte berätta att du har jästsvamp i fjöselimanget. Solklart så här långt. Men sen då? En del lyssnare blir till exempel galna om du säger att du åt gröt till frukost. För privaaaaaat, vi bryyyyyr oss inte, berätta om nånting VIKTIGT! 

Den andra är den fasta övertygelsen att flödesradio är dålig radio. Billigt innehållslöst skräp som mest ska fylla ut dödtiden mellan Påkostade Dokumentären och Fördjupande Nyhetstimmen.

Det är inte riktigt så jag ser på flödesradio. Och jag anser mig ändå ha någorlunda koll på läget, efter att ha arbetat med flödesradio i nästan femton år.

Flödesradio är svårt. Man ska hålla på länge för att bli bra på det. Jag tror mig vara halvvägs någonstans, jag är hyfsat bra men jag kan bli betydligt bättre.

En reporter tilldelas vanligen ett ämne på morgonmötet. Om ämnet är främmande för reportern gäller det att raskt läsa på. En flödesprogramledare ska ofta läsa in sig på fyra-fem ämnen på någon timme.

Om programvärden har tur (och det har jag!) har hen pålitliga kolleger som får ihop sina inslag i tid, kommer på en bra vinkling och ser till att programvärden får den information hen behöver. Men också den flitigaste av reportrar kan missa en deadline eller råka sitta vid en dator som raderar inslaget istället för att spara det. Då får programvärden hitta på någonting. Det blir ibland lite torftigt, kanske en liten personlig (men inte privat!!!) iakttagelse om någonting som stod i tidningen imorse. Det kanske handlade om nya forskningsrön kring vikten av att äta frukost. Men vem bryyyyyyyr sig, berätta om nånting VIKTIGT!!!!

I en direktsändning händer det ofta mycket på en gång. En gäst är på väg ut från studion (tack så mycket, jag ska se till att du får erättning för taxiresan) medan en annan är på väg in (hejhej, välkommen, får det vara ett glas vatten?) samtidigt som nyhetsuppläsaren ringer och frågar om det är okej att väderrapporten är lite lång i dag, myndigheterna skickar ut ett meddelande om trafikolycka på Åboleden och programvärden inser att den låt som ska spelas efter intervjun om eutanasi är Heaven I'm in heaven och måste hastigt byta. Melissa Horn funkar i de flesta situationer.

Direktsändningar är det mest kaotiska, virriga och roliga som finns. I nio fall av tio håller programledaren huvudet kallt och allt blir precis rätt. Men i det tionde fallet går kanske något snett. Gästen Simon presenteras som Staffan, Phil Collins trallar till fast det var Melissa Horns tur och så blir det plötsligt alldeles tyst i etern i fem evighetslånga sekunder. Sekunder är aldrig så långa och så tysta som för en radioprogramledare som inser att hen tryckt på fel knapp.

Ofta gäller det för en flödesprogramledare att ha koll på väldigt många saker samtidigt. Man ska vara rätt funtad, helt enkelt. Stresstålig, alert, kvick i formuleringarna och lite knäpp. Men inte privat, förstås.

Efter en sändning är jag vanligtvis ganska trött, men väldigt ofta också stolt. Stolt över att min redaktion rodde i land det hela igen, att våra gäster var så intressanta, att inslagen var väl researchade och snyggt klippta fast reportern bara haft några timmar på sig, att jag som programvärd lyckades hålla ihop det hela, att inga allvarliga tekniska missar hände och att det blev ett bra program helt enkelt.

Det är därför jag blir stött, irriterad och arg när någon tar sig friheten att rita upp ett näbbigt likhetstecken mellan flödesradio och dålig radio. 

De som gör detta vill ofta hylla dokumentärer och långprogram av olika slag. Det vill jag också, det finns ingenting bättre än en riktigt välgjord radiodokumentär. En sådan vill jag gärna avnjuta som en stor ask med handgjorda praliner, som bara är min.

Men jag råkar ju också veta att den som gjort dokumentären har haft flera veckor på sig att fundera, undersöka, fila och finslipa. Därför går det helt enkelt inte att jämföra just till exempel en radiodokumentär med ett flödesradioprogram. Det är som att jämföra en artikel med en bok. Innebär det att artikeln är sämre än boken? Nej, för det är ju helt olika saker.

I Hbl kunde jag i dag läsa att vi flödesvärdar i Radio Vega är dåligt bildade, pladdriga och privata. Att det vi gör är billigt skräp som saknar journalistiskt innehåll.

Skribenten har rätt till sin åsikt. Det har jag också.

Men jag skulle känna mig obekväm med att offentligt kommentera kolleger vars arbetssituation, ambitioner och bildning jag inte vet ett skrutt om.

6 kommentarer:

  1. Amen to that.

    /En annan flödesprogramledare

    SvaraRadera
  2. Jag hade missat Hbl-artikeln, men jag satt igen idag i bilen och tänkte på hur trevligt det är att lyssna på dej i radion! Fortsätt med det goda jobbet!

    SvaraRadera
  3. Meh! Vilken okonstruktiv och trist kommentar. Att programleda är svårare än det låter eller ser ut, kunde jag ju lätt konstatera när jag plötsligt själv stod framför en kamera. Stor eloge till er som fixar långa direktsändningar! :)

    SvaraRadera
  4. Puss!

    http://linnjung.com/2014/08/25/flodesradion-den-svaraste/

    SvaraRadera
  5. Hej Eva! Jag har sagt det förr och säger det gärna igen, du är suvären på det du gör. Skarp, rolig, mycket sakligt personlig, absolut inte för privat, allmännbildad och begåvad. Jag älskar att lyssna på dig i radion!!! Försök bara skita i Hbl åsikten. Kram 39 årig lyssnare

    SvaraRadera
  6. Tusen tack för era peppande ord!

    SvaraRadera