Veckan efter

Hemma igen! Helt kollrig men ack så belåten efter alla tiders arbetsresa. Det blev sex stycken femton timmars-arbetsdagar på raken, men det var det värt. I gengäld är jag kompledig hela veckan.

Stämningen i B&W-hallarna när Conchita Wurst vann... den går inte att beskriva. Folk stod på läktarna och skrek i extas. Hade jag varit Conchita så hade jag nog inte träffat en enda ton i det läget, men det gjorde hon. Veckans höjdpunkt! Jag grät nästan lika mycket som hon.

Nu är det ju en del som knorrar om att Conchita aldrig skulle ha vunnit om det inte varit för skägget, och att det ju är sången och inte utseendet som ska avgöra i ESC. Om det var så att Conchita lät som en kråka skulle jag vara benägen att hålla med lite grann. Men hon var en av tävlingens absolut säkraste sångare, inte på en enda övning lät det falskt.

Jag blev populär vid hemkomsten också. T förevisar här vårmodet: Sanna-peruk, Tijana-brillor och Dilara-tröja. Och Cake to bake-tänder, men dem hade hon sedan tidigare.

Vimmelreportern

Ett intensivt partyveckoslut här i Köpenhamn. Jag är inte direkt något partymonster (längre) men jag knogar på. Roligt var det! 

Carl Espen från Norge är en riktig nallebjörn. 

Sanna är längst och vackrast i världen. 

Alltså de här kararna! Får jag ta med mig en hem som au pair? Snäääälla!!!

Det fina med Euroclub är at det aldrig är kö till damtoan. 

Igår var det Opening Party. Det spelades klämmig folkmusik och Armenien, Lettland, Island, Georgien och Litauen blev i farten och började dansa nån sorts euroshottis. Roligt!

Sen var er tappra vimmelreporter mycket mycket trött. 

Röda mattan!

Nu ska vi på ESC 2014-öppningskalas. Jag får inte gå på röda mattan, men nog stå i fotografdiket. Tror ni att jag är den enda paparazzan i maxiklänning?

Och podcasten förstås!

Jorå, visst blev det en podcast också denna vecka! Det var vår uppriktiga avsikt att också tala om annat än Eurovisionen, men det gick bara inte. Har noll koll på vad som hänt i utanför bubblan. Men lyssnar vetja! På iTunes eller här! 

Familjeliv på distans

Går hur bra som helst att umgås via FaceTime!

Framme i Köpenhamn

Nu är vi här! Hurra hurra hurra! Komiskt nog blev vi igenkända två gånger på Helsingfors-Vanda. Försäljaren i kiosken och en äldre finlandssvensk herreman bångade oss. Grym kändis är man. Och nä, delegationsbrickorna hade vi inte fått då ännu. 

Alltså kolla utsikten från mitt hotellrum! Jag ser Tivoli! Jag ser Runda Tornet! Jag ser Bron! Jag ser frigging Malmö! Brukar alltid ha otur med utsikter och få beundra tegelväggar eller parkeringsplatser, men den här är ju urtjusig. Scandic Copenhagen bor vi på.

Vi hamnade på ett lite otippat event ikväll. Köpenhamns estniska förening ordande en liten välkomsttillställning för Tanja i en kyrka. Hon här. 

Det var knytkalas, så en massa estniska familjer bosatta i Danmark bar fram hemgjorda snacks och läckerheter. Tanja och hennes körsångare sköng himmelskt vackert och vi proppade i oss minimuffins för brinnkära livet. Roligt att få vara med om en lite mer genuin eurovisions-happening, de stora och yra presskonferenserna är inte alls lika charmiga. 

Så hann vi med en cocktail också. Pöll är inte riktigt van vid sofistikerade cocktail hours ännu, men han kanske lär sig. 

Nu får det vara nog för i dag, imorgon ska vi ut till Eurovision Island för första gången. Är otroligt nyfiken på själva hallen, 60 meter i tak!

Tillbaka till Öresund

Jag packar. Mycket grejer när man ska vara borta i tio dagar. Pirr i magen, dock. Juuråvishen!

En fena på tortillas!

Vad jag har lärt mig detta veckoslut: jag är fenomenal på att steka tortillas! Vi experimenterade med mexikansk mat igår kväll, inget texmexfusk, nej minsann (dessutom åt vi sådant i fredags).  Lite majsmjöl, lite vetemjöl, lite olja, lite bakpulver, lite jaga barn som inte vill lägga sig, ner i  stekpannan (tortillan, inte barnet) och hey presto. Sagolikt gott. Patrona kan slänga sig i väggen.

Så köpte jag en pelargonia som hette Selma. Passade bra, liksom.

Och så lite picknick. Sekunden efter att bilden tagits sa modellerna i kör "får vi gå hem nu mamma?" Så jag röt "Nej för böveln, jag ska ha lite idylliskt material till bloggen först, pappskallar!"

Det här är mina hobbitfötter i 70 kg benpress. 70 kg är inte så imponerande för någon som kan det här med styrketräning på riktigt, men för en spagettiperson som undertecknad är det svinduktigt. Det är roligt på söndagar på gymet, de enda på plats förutom jag är en ivrig grupp crossfitare som flänger omkring som glada orangutanger. Lite fattigmans-cirque de soleil.

Och som avslutning hamburgerkalas. Nu är jag så mätt att jag torde klara mig utan fast föda till torsdag.

Nytt poddavsnitt!

Vi hafver poddat för sextonde fredagen i sträck. I dag blev det ett småsnurrigt samtal som bland annat berörde The Goonies, skillnader mellan manligt och kvinnligt som accentueras i face swaps och behovet av en finlandssvensk poddportal!

Ja apropo Goonies, här en bild av teamet år 2009. Härligt.

The Podmother: 6 synpunkter om podcasts

Har insett att jag är expert. Podcast-expert. Kvinnor sägs ju vara dåliga på att kalla sig själva experter oavsett hur kunniga de är i ett ämne, så nu ska jag smälla med hängslena. Jag ägnar mig åt podcasts i uppemot tre timmar per dag eftersom det går så bra att göra annat medan man lyssnar (städa, åka buss, diskutera moralfrågor med sina barn) så visst tusan börjar jag vara expert på ämnet.

Ja och så har jag ju numera en podcast själv, så jag har börjat fundera ganska mycket på vad jag tycker att fungerar och inte fungerar i poddsammanhang. Här en lista på några käpphästar.

1. De som talar ska gilla varandra, eller i alla fall trivas i varandras sällskap. Annars är det jobbigt att lyssna. Mattsson och Helin är ju till exempel konkurrenter, men det hörs att de gillar sin pratstunder. Och avvikande åsikter är helt okej, tycker till exempel att Peppe och Magnus gnabbas på ett engagerat men ändå hjärtligt sätt medan jag ofta undrar varför paret Birro alls hänger ihop. Han lyssnar ju inte på henne alls och hon tycker sig hela tiden vara i underläge. Men hoppas att de trivs med situationen fast det inte alltid låter så i podcasten...

2. De bästa poddarna enligt mig blandar allvar med flams på ett naturligt sätt. Ett praktexempel är ju Hannah och Amanda som kan från hulkgråt till skrattanfall på några sekunder utan att det blir det minsta schizofrent. Fast Snakk-poddarna Linn och Nadia har fattat galoppen och blir bara bättre hela tiden! Gillade speciellt avsnittet om avundsjuka för någon vecka sedan.

3. Kvinnor! Reclaima flabbet! Det klagas rätt ofta på kvinnor som skrattar i radio. Kvinnor som skrattar är tydligen flamsiga och män som skrattar har humor. Så jag anser att vi kvinnor måste reclaima flabbet. Inte gnägga oss igenom hela poddavsnitt förstås, men skratta hjärtligt, ljudligt och länge när nånting är kul!

4. Inled aldrig en podcast med att förklara hur oerhört trött du är! Jag känner mig alltid lika avsnäst som lyssnare. Ja jaaa Isabel Adrian, vi fattar att du har fullt upp med photo shoots och grunkeligrejs i LA, men lyssnarna vill ju tro att du gillar att tala till oss, inte att vi kommer och stör. Varför skulle jag lyssna på någon som inte vill podda? Blev inte förvånad när Isabel och Rebecca nyligen meddelande att deras podcast läggs ner, varannan mening i deras diskussioner var "Asså guud jag orkar inte".

5. Lagom är bäst då det gäller avsnittens längd. Tycker de flesta poddar håller för en halv timme. 1 timme känns som en maxgräns. Värvet är ofta för långt numera, oavsett hur intressant Timbuktu är tror jag inte att jag orkar höra på honom i h 45 min. Saknar Hon som inte rodnar, där man fick höra intressanta personporträtt i optimal paketering.

6. Regelbundenhet är hårdvaluta. Givetvis lättare sagt än gjort för oavlönade poddare som ska försöka sammanstråla på fritiden, men om man vill ha en trogen lyssnarskara är det samma publiceringstidpunkt som gäller, vecka efter vecka. Om inte Filip och Fredrik klämmer fram nånting varje torsdag känns det bakvänt. Om Fredagspodden är försenad tappar jag sugen att åka till gymet på fredag. Jag tror att mediebrukarna just nu befinner sig i ett läge mellan a la carte och programtablå. Samtidigt som det är fantastiskt att det mesta av programutbudet är tillgängligt precis när som helst är vi vanedjur.

Mina senaste poddupptäkter:

Loppipodden. Gjordes tidigare av kvinnorna bakom bloggen Hormoner och hemorrojder, men nu har Ann Söderlund tagit över. Roligt och intressant om föräldraskap ur olika synvinklar.

Livshjulet. Som Värvet men mera lättuggat och kvällstidnings-influerat. Men skoj på sitt sätt. Och så förbenat skönt att en massa svenska kändisar slarvar med att motionera.