Finaste kommentaren!

Lotta skrev en så härlig kommentar just att jag måste ge den ett eget inlägg så ingen missar den:

"Hej! Jag skrev en kommentar på din blogg för ett par dagar sedan, men det händer alltid något så den inte kommer fram! Hur som haver, jag ville bara tacka dig för det stöd du gett mig genom att öppet skriva om din alopecia! jag kommenterade ett par gånger under pseudonymen "Skåp-aloptikern" men nu har jag tagit steget ut ur skåpet och börjat leva öppet med min sjukdom. Till stor del på grund av dig och din blogg och då jag såg hur alla stödde dig via bloggen! så tack för det:) gå gärna in på min blogg och läs min historia:)"

Det är helt underbart Lotta, grattis till beslutet! Du kommer inte att ångra det, alopecia ska inte behöva vara en mörk hemlighet. Och dessutom kommer du nu att kunna inspirera någon annan som sörjer sitt hår och försöker finna sin skalliga identitet.

Dessutom ser du ju fantastisk ut i alla frisyrer, experimentera vilt och ha det så roligt!

Nu du våren! Nu kommer du inte undan längre!

Haver ikväll anmält mig till Naisten Kymppi. Och bokat en resa till Amsterdam i april.

Ja, och så har jag köpt en par knallrosa byxor och en tuperingskam också. Vet inte om det gör tillvaron mer vårlik, men god smak är överskattad.

Förresten, igår gjorde jag ett minireportage från Bio Axa i Tölö. Så himla fint ställe, hoppas att det ska bli biograf igen!

Borde vi reclaima fnittret?

Diskussionerna kring radio och grabbighet går vidare. Ni som missat Monika Fagerholms smarta krönika om ämnet hittar den här.

I Morgonöppet är vi ofta två kvinnor i studion så grabbighet har vi i regel inte anklagats för. På sistone har vi till exempel diskuterat Tibet, hur man transporterar Michelangelo-skisser, cirkus och miljötänk i matbutiken. Inte väldigt manliga eller kvinnliga ämnen, om ni frågar mig. Gästerna försöker vi få en någorlunda jämn könsfördelning på. Vi är rätt måna om att programmets innehåll ska tilltala både män och kvinnor.

Men rätt ofta ringer lyssnare (oftast äldre kvinnor faktiskt) upp och anklagar oss för att vi fnissar och flamsar så förskräckligt. Och jovars, här måste jag ju se mig själv i spegeln. Ibland när klockan är 6.30 på morgonen och man får en sjujävla tunghäfta och säger nånting helt annat än det man planerat, då har det hänt att jag har flamsat en aning i sändning. Om en gäst eller kollega sagt nånting roligt har jag skrattat. Ja ibland har jag ju själv varit så enastårnde fyndig att jag haft svårt att dölja min munterhet över nånting jag själv sagt. Men påståendet att vi skulle flamsa bort också tunga ämnen, det stämmer inte.

Dessutom är jag inte en fnittrig människa, antingen gnäggar jag ljudligt (och ganska oattraktivt) eller så är jag allvarlig.

Sitter just och muttrar över detta då det slår mig: varför har ja sådana aversioner mot fnitter? Om lyssnarna hävdat att jag skrattade för mycket skulle jag ta kritiken åt mig på ett helt annat sätt. Tänka att ja, det kan ju faktiskt vara så att vi borde skärpa oss lite och skratta mindre. Men fnitter? Jag fnittrar minsann aldrig!

I lågstadiet var fnitter en mäktig och otäck härskarteknik. Hur kunde de snygga och populära tjejerna signalera att man hade gjort bort sig/ luktade illa/ hade ful tröja utan att ens säga ett ord? Jo, de fnittrade när man gick förbi.

Det finns nånting lite osäkert i fnitter, man törs inte skratta rätt ut för det man fnittrar åt kanske inte ens är så kul när det kommer till kritan.

Och framför allt, fnitter är nånting som småflickor håller på med. Så när en lyssnare hävdar att Eva Frantz, 32 jordsnurr, fnittrar är det samma sak som att kalla mig "lilla gumman". Trots att jag arbetat med radio i 13 år.

Ta nu prinsessan Madeleine som ett annat exempel. Ett helt saklig och ganska stel förlovningsfilm blev sönderanalyserad och hånad för att ett småfjantigt "Tihii" bubblade ur den lyckliga prinsessan på slutet. En del hävdade att tihi-et var ett uttryck för svenska kvinnors undergivenhet. Fnitter är kontroversiella saker.

Ingen hävdar att Stan Saanila fnittrar (det gör han iofs inte heller, han tar ju i så urberget rämnar). Ingen tycker att Radio Rocks Korporaatio fnittrar. De är två småskrattande män och en allvarlig kvinna. Är det faktiskt så enkelt att manliga radiopratare skrattar medan kvinnliga fnittrar? Killarna får vara lite så där sköna när de frustar till åt nånting som på riktigt är roligt, medan tjejerna får hålla igen och tihii:a lite bakom handen som en skolflicka med tandställning, för annars kan deras fniss irritera. Kom igen. Så enkelt är det väl inte. Väl?

Men borde jag sluta bli stött och försöka vända på steken? Är fnitter så farligt? Kan man fnittra på ett intelligent sätt? Feminina feminister finns det gott om, men vågar man fnittra flickigt som feminist?

Kan vi reclaima fnittret?

Jag vet inte, men jag ska fundera vidare. Och åtminstone sluta haka upp mig på ordet "fnittra".

Och kanske börja kommentera skojiga länkar på facebook med GOL.

Ingen hit

Har skaffat en fräsch ekologisk body lotion som jag applicerade generöst efter bastun i går. Problemet är bara att J tycker den luktar barna-prutt, så varje jag passerade honom spände han förebrående ögonen i det barn som stod närmast och undrade om hon inte borde gå på toa.

Vem är det meningen att ska orka?

I eftersviterna av den senaste tidens diskussioner om näthat och påhopp märker jag att jag har blivit lite ängslig.

Några exempel:

Bettinas populära talk show ska komma tillbaka men lite nya ingredienser. Men så fort saken förs på tal finns de där: neggona. "Ha haaaa, en sämre version av Skavlan, kom på något eget nån gång!"

En kollega till mig hade poserat för nya promobilder, och lade till en av dem som facebook-profilbild. Efter några likes och komplimanger dök neggon upp: "Helt fint, men dra ner på tant-faktorn". Tant-faktor? Jag jobbar med massvis av trevliga medelålders herrar som också finns på fb, men har aldrig märkt att någon skulle ha uppmanat dem att vara försiktiga med gubb-faktorn.

Amanda Schulman köper tupaner, ställer dem i en vas och lägger in bild på bloggen. På några timmar fylls kommentarsfältet med idiotförklaringar eftersom många tycker att just tulpaner inte passar i vasen. Och när vi nu håller på är du Amanda bortskämd, korkad och en dålig mamma. Bara så du vet, vill kommentatorerna tillägga.

Vem ska orka vara synlig om detta är gensvaret vare sig man gjort gott eller ont eller mittimellan?

Är det rimligt att den (här kunde man lika gärna skriva hon) som har planer på att bli kändis (vare sig det är sångerska, nyhetsankare eller invånare i BB-huset)  ska förbereda sig på laviner av skit? Hur förbereder man sig för det?

I en Thomas Harris-bok (minns inte vilken) använder Hannibal Lecter sig av en psykologisk spärrmetod som gör att han mentalt traskar runt i ett italienskt slott och mår hyvens fast han egentligen håller på att bli uppäten av en gris.

Är det det vi ska sträva efter? Finns inte risken att det börjar påverka hur vi hanterar andra problem? Mitt barn är en mobbare i skolan, vojvoj... oh mio babbino caro....

Som finlandssvensk bloggare och radiopratare har jag fått vara i fred för det mesta. Jovars, det har skrivits insändare om min fula röst och mitt dåliga språk, lyssnare har ringt in och sagt att de stänger av radion när jag hörs, men det handlar än så länge om max tjugo incidenter och varken hot eller riktigt grova förolämpningar.

Annat är det när man arbetar med TV, något jag ska göra om några veckor då vi spelar in årets De Eurovisa.

Kommer jag att orka när anonyma människor vill underrätta mig om att jag är fet och ful och korkad? Kommer jag att kunna ta det med en klackspark när någonting jag förberett i flera veckor avfärdas som tramsigt skit?

Jag har på känn att situationen blir värre och värre för varje år som går. Vem ska orka vara kändis i framtiden?

Öppet brev till Vero Moda

 Skickade nedanstående mail just, om jag får ett svar publicerar jag det också.

Hej Vero Moda!

Jag är en trogen kund i Helsingfors som varit med från första början (då ni öppnade en avlång okrafärgad affär på Centralgatan där man kunde köpa storblommiga klänningar, det var tider det). Nu kontaktar jag er gällande ett fenomen som förbryllat mig en längre tid.

Jag är numera 20 år äldre och 30 kilo tyngre, i de flesta butiker passar storlek L eller 42 mig, så även hos er. Men det blir allt svårare att hitta plagg i dessa storlekar!

Ett exempel är era ypperliga stretchjeans med hög midja och blixtlås på rumpan. Har roffat åt mig nämnda plagg i flera olika färger och har väninnor som också lovsjungit byxorna och deras effekt på putmagar. Här är det storlek L/XL som gäller för mig. De gånger jag slagit till har det varit fråga om en lottovinst, en ensam byxa i rätt storlek som gömt sig under enorma travar av samma plagg i XS/S (kan ju bero på att de som är storlek XS sällan behöver byxor som drar in magen).

Just nu tycks den här modellen vara på utgående från sortimentet, men fortfarande fanns det rikliga mängder av byxorna i de minsta storlekarna i samtliga Vero Moda-butiker i Helsingfors. L/XL fanns dock ingenstans.

Det här fenomenet gäller inte alls bara byxor utan till synes hela sortimentet. De större storlekarna är slut men de minsta finns det kvar av. Då jag bett er vänliga personal om hjälp har jag alltid fått samma lite uppgivna svar: "Nej tyvärr, storlek L har tagit slut. Du är inte den första som frågar".

Mina frågor:

- Är det så att de större kunderna är extra snabba?
- Varför ta in så få plagg i de större storlekarna.
- Varför tar ni in så många plagg i de minsta storlekarna om de inte säljer? Det kan väl inte vara lönsamt?

Tacksam för svar,

Eva Frantz
Helsingfors

Skrangliga familjen

T och jag är sjuka. Hon har magknip och feber, jag ont i halsen och huvudvärk. Men det tar sig, vi har sovit dygnet runt i en svettig hög och ätit lite rostat bröd. Vi tar hand om varandra, den som är piggare för stunden hasar efter febertermometern. Ganska mysigt egentligen.

Flodkräftor och förkylning

Helöö. Här knogar man på. Igår var en trevlig dag, som avslutades med kräftsallad och några slurkar vin med tjejgänget.

Sidospår: Börjar vara lite ambivalent inställd till att jag och mina fantastiska studiekompisar kallar oss just tjejgänget. Vi myntade uttrycket när vi var lite på 20 (då lät det lite lustigt rikssvenskt och käckt) men nu när vi klättrar mot 40 börjar det kännas lite... ja, medelålders kanske? Egentligen är det Henrik Schyfferts fel att jag ens funderar på saken, i en stand up på Club Viirus i tiderna hånade han "Det tokiga tjejgänget" som älskade "Itaalien Itaaaalien Itaaaalien" och då kände vi oss träffade på ett kusligt sätt. Men skit i det, varför byta namn på ett vinnande koncept? När vi är 70 kommer benämningen bara att få en hipp ironisk dimension, visst? Vi tar sikte på det.

Till saken. Instagrambild på maten. Och värdinnan.

I dag är vi krassliga, T och jag. Förskolan ringde och jag fick åka efter henne med taxi. Men sen hade vi det ganska myigt och bäddade ner oss med snorfanor, febertermometrar och vattenglas inom räckhåll. Hon spelade Angry Birds oh jag läste Riikka Pulkkinens Totta (super!). Nu mår vi redan aningen bättre, så jag ska försöka mig på att jobba imorgon om huvudet sitter kvar. Ja, T blir förstås hemma den feberfria dagen om någon var på vippen att höja ett strängt finger. 

Det är såååå synd om oss. 

 Nähä e de.

Lustigt var ordet

(see full image)

Skickat från min iPhone

Diagnos: Söndagsdeppare

I dag har jag varit en dyster figur. Hasat omkring med stripigt hår och noppiga mjukisbyxor och suckat så djupt att dammet virvlat om jag råkat passera en hylla samtidigt.

Jag frågar: vad är det för nytta med söndagar om de i sin helhet går åt till att man grämer sig för att måndagen nalkas???

För att få utlopp för känslorna grälade jag på J en stund. "Varför är vi inte sådana som går på brunch, besöker museer eller far ut i pulkabacken med kakao i termos?" gastade jag. J log älskvärt och fortsatte spela Crisis III.  Efter tio år börjar han vara ganska härdad.

Till mitt försvar, jag har faktiskt försökt gaska upp mig. Först lagade vi god mat. Lammfärsburgare med ädelost och karamelliserad rödlök. Rätt så gott men gladare blev jag inte.

 Våfflor fungerar ju alltid! Utom i dag. Gladare blev jag inte. Bara däst.

Sen gick ja en lång rask promenad. Vitt, vackert och behagligt milt. Men gladare blev jag inte. Dummadummadumma snö.

Så jag bokade en veckoslutsresa till Tallinn i mars. Spa för mamma, cigarr-lounge för pappa, simbassäng för barnen och konditoribesök för hela familjen. Det blir säkert rysligt trevligt! Men gladare blev jag inte.

Varefter jag köpte några klänningar på nätet. Och surade över att min storlek alltid är slut medan XS-folket kunde klicka hem precis vad som helst. Så nä, gladare blev jag inte.

Hur ska man kunna carpe diem:a söndagarna? Tips? 

Tröstlöst

Nä men ååååh vad tröstlös tillvaron känns just nu. Ingenting är egentligen fel, alla är friska och krya, hemmet är städat, barnen glada och strax ska J steka våfflor. Men jag sitter bara och surar, jag. 

Kanske är det tröttheten som börjar hinna i kapp mig. Att varva väldigt tidiga Morgonöppet-morgnar med väldigt sena eurovisionskvällar är inte så nyttigt.

Kanske håller vintersjukan på att ta mig. Alla mina kolleger har kroknat i tur och ordning och jag har ångat på utan att våga känna efter hur jag mår.

Kanske är det bara det att solen tycks ha abdikerat den också. Eller var håller den hus?

Förra vintern svor jag att det skulle sparas semesterdagar och pengar för en vecka i solen ungefär exakt nu. Hur kunde jag glömma det?

Malmö, yeah!

Det är så mycket som har varit oklart hittills så jag har inte vågat nämna saken alls, men nu ser det verkligen ur som att vi får kommentera Eurovisionen från Malmö i år! Helt fab! Har aldrig varit med om en så stor produktion, var mammaledig när kalaset ordnades i Helsingfors.

Före det ska vi bland annat spela in en ny omgång av De eurovisa och ordna Mello-party i X3M-studion. Mycket jobb, men förbaskat roligt!

Wohoo Lego

Äntligen en legofigur som jag kan relatera till! Hon är bastant och barsk, hon har en piffig blus och en trädgård. 

Och en präktig drink.

Nu börjar det räcka

Krista Siegfrids är begåvad, snygg, ung, energisk, självsäker och för det mesta på till synes strålande humör.

Jag betvivlar dock att hon är gjord av teflon.

I lördags vann hon UMK och det är jag så glad för. Hon har hävdat att detta var en dröm som gick i uppfyllelse, jag jublar för att det blir så kul att skicka ett riktigt dunderochbrak-shownummer till Eurovisionen i år. De som alltid i mitt facebookflöde ska proklamera att de är helt ointresserade av ESC kan ju titta på Netflix. De som hejade på någon annan får väl get over it.

Vi kunde väl alla vara glada?

Nej. Nu börjar det på allvar. Häxbrygds analys av Marry me var bara början (här vill jag på inga villkor kritisera Linnea, som skrev sin uppriktiga åsikt i helt sakliga ordalag och knappast kunde ana vilken kalabalik det skulle bli). Nu skrivs HS-artiklar, ordnas Tv-debatter och i Hbl får nån svensk förståsigpåare stämpla Marry me som plump bottennotering.

Samtidigt är vi väldigt upprörda över näthat. Tänka sig att folk hotar varandra med våldtäkt och andra vidrigheter på nätet. Vad är det för folk, hur ska vi ingripa?

Visst är näthat fasansfullt. Men jag tycker också det är ganska skit att ett helt mediemaskineri går in för att aktivt sabotera en ung kvinnlig artists segerfest.

Krista Siegfrids är inte den första artisten i världen som har en hitlåt med halvtramsig text. Hur tydlig hon än är med att Marry me går ut på humor och parodi vill somliga prompt göra henne till galjonsfigur för de naivt bakåtsträvande nya hemmafruarna. Antagligen samma gäng som tror att Underbara Clara är antifeminist.

Så enough already.

Jag hoppas att Krista inte läser detta inlägg, utan aktivt har klarat av att utestänga all fisig energi som kretsar kring henne just nu och fortsättningsvis befinner sig i segerrus.

(Ja just det, i journalistkretsar är det just nu mycket viktigt att redogöra för sin koppling till Krista. Annars kanske man är jävig och då ska man inte tas på allvar. Så: visst känner jag Krista Siegfrids. Jag har arbetat som musikredaktör, hon är artist. Om vi ses hojtar vi en stund, eftersom vi båda tenderar gå på rätt höga varv. Men vi smyger oss inte undan och flätar varandras hår.)

Märren fri

Nåja, Eva Marias och Johan Olofs syn på modern feminism är kanske inte helt spot on. Men de har i alla fall hjärtat på rätta stället.

Hallå alla visvänner!

Det går rykten om att den älskade visduon Eva Maria & Johan Olof kommer att lansera nyinspelat material imorgon! Håll ögon och öron öppna. Ping Tom Gardberg!

Busy dag

I dag ska jag spela in en musikvideo, ha ett kreativt möte, banda ett program med roliga gäster, åka till Barona- arenan och kolla hur glasskiosken mår, skriva manus och shoppa nånting som jag kan ha på mig i Min morgon på fredag. Tur att jag har sovit i nio timmar.

Comfort food

Nääe. Det blev inte roligare fast januari övergick i februari. Än så är det långt till vår. Jag tar sikte på pärlhyacinter och narcisser och tröstar mig med husmanskost.

Mujkor baby! Riktig budgetmat, 4 euro kostade två rejäla portioner (barnen föredrog fiskpinnar, same same but different). Det är förresten väldigt tråkigt att J sällan går med på att äta potatis för han råkar tillreda världens godaste potatismos!

 

Ibland undrar jag varför vi alls bemödar oss att göra nån annan dessert är bärpaj, eftersom det här ändå är det godaste och enklaste som finns. Minns inte om jag lagt ut receptet tidigare, men här kommer:

Supersimpel bärpaj a la Baksidan

1 l bär (igår blidde det blåbär, lingon och hallon, och diverse andra arkeologiska frysfynd)

1 dl socker (jag använde muscovado för att göra mig märkvärdig)

2 msk mjöl (jag snvände dinkel av samma anleding som ovan)

Rör ihop. Lägg i en form

100 g smör (inte margarin. Margarin är av ondo)

0,5 dl socker (muscovado går bra)

2 dl mjöl (dinkel fungerar förträffligt)

Smält smöret,  rör i socker och mjöl så det blir en trevlig gegga. Klicka och bred ut geggan över bärblandningen och grädda i 225 rader i ca 20 minuter. Pajen är alltid tokrinnig när den är nygräddad, så förvänta er inga näpna trekantsbitar. 

Servera rykande het på vaniljglass. 

Fruktallmänbildning

Jag har insett att det finns en rejäl lucka i min bildning. I fruktdisken i våra vanliga matbutiker ligger en massa frukter som jag aldrig har smakat på. Ja, de flesta vet jag inte ens namnet på. Så vi har ett litet projekt på gång nu, vi försöker undan för undan äta oss igenom fruktdisken.

Igår blev det vattenmelon (det har jag förstås ätit men S påstod att hon aldrig smakat) och patahaya (som ser ut som ett fuchsia-färgat rymdmonster på utsidan och är vit och pripplig inuti). Jag diggade patahayan, T gav en etta av fem och S knep ihop både ögon och mun och vägrade befatta sig med saken. Melonen gillade samtliga. Lika bra, patahayan var svindyr. Skulle bli kostsamt i längden och den var enda frukten som kvalade för mullematlådan.

I dag var det rambutans tur. Mycket god! Fulla poäng av de familjemedlemmar som vågade smaka. Mycket arbete för några små fruktslimsor dock.

Känner mig som en innovativ och förträfflig mor på alla sätt och vis. Borde få ett diplom av Folkhälsan eller någå.