Uppmaning till alla bloggprisnominerade

Skriv tacktal! Det håller jag på med som bäst. Inte för att jag räknar med att vinna, men för säkerhets skull. Ifjol hade jag skrivit en liten luntlapp och den var jag så evinnerligt tacksam för när det plötsligt gällde att vingla upp på scenen och säga nånting klyftigt. Flera av de andra nominerade började panikskriva små lappar när galan redan satt igång.

Det är förstås snopet att tassa hem med ett tacktal som aldrig blev hållet, men tusenfallt värre att stå inför ett rum knökfullt med människor och obegränsat antal radiolyssnare och drabbas av akut bautablackout. Det klarar man bara om man till exempel är Nabaz, som kompenserar blackouten med en käck liten segerdans. Men det är inte många som fixar det.

Så skriv!

(I år kommer jag ju inte att hålla mitt tal själv eftersom jag missar galan. Men min tjusiga stand-in måste ju hinna öva lite, om det blir aktuellt för henom att ta emot priset)

(Det var i det här skedet mitt huvud tömdes. Men damn, vilken snygg rumpa jag har!)

Skada banan, skada banan

Det är S:s nya favoritsång. Hon sjunger den dovt och hotfullt. Har jag gjort något fel, måntro? Har jag närt en liten huligan-to-be vid min barm? Tur att hon är söt som en pralin mellan varven.

 Imorse vaknade lill-huliganen när jag skulle iväg till jobbet. "Inte gåå mamma jag vill att du ska vara häääär" snyftade hon. Och jag kände mig ju fisigast i världen när jag ändå måste kuta ut till taxin. Men före jag gjorde det bäddade jag ner henne i min säng bredvid J, och av allt att döma hade hon somnat om där. "Någon har legat i min säng" mumlade jag skojfriskt för mig själv när jag kom hem från morgonturen.

Kallt ute och ynkligt inne, då behövs comfort food. Och den ädlaste comfort fooden av alla är förstås macaroni cheese. Billigt, enkelt, vegetariskt. Och såå gott. Vi blev alla gladare.

Nästan perverst

Jag älskar min nya väska så innerligt att jag bara är ett litet steg osnuskigare som hon den där med skeletten.

S har funnit Jesus!

Han låg prydligt inpaketerad i silkespapper bland de andra julkrubbsfigurerna. S blev så hjärtans glad över sitt fynd. "Nu har ja hitta Jesus mamma, kom hit!"

Yup, vi har julpyntat i dag, familjetraditionen gör gällande att så ska ske på Katarinadagen. Jag skulle gärna vara en sådan som har en linje i mitt pyntande men här samsas garntomtar med kitchiga kransar, Jenny Nyström-planscher och nån sorts makaronijulgranar som T fixat på dagis. Men det är rätt mysigt.

Sista chansen att rösta inför Bloggpriset i dag! Om ni inte är grått/vitt/vadmal-människor som blev så förblindade av mitt tackyga julpynt att ni inte hittar rätt sajt.

Kind retards

Om två veckor ska vi till London. Jag mailade just hotellet för att meddela att vi anländer först på kvällskvisten och var oerhört nära att skicka iväg underskriften "Kind Retards, Eva Frantz & Family".

Jag och de andra vänliga retarderna har haft en trevlig dag. Först en hysterisk timme på BUU-dagen, sen pizza och makalöst goda kanelbullar här hemma. Receptet är Kardemummagummans, ni bara måste testa!

Idolen!

S tyckte peppisarna var det bästa.

Nämen moffa, inte berättar du väl fräckisar?

De sa kn*lla, ha ha haaa

Hörni, I taket lyser stjärnorna ska ni se! Det var jättebra. Jag tenderar vara aningen teaterskeptisk och av nån anledning bli lite generad av finlandssvensk teater, men det blev jag inte den här gången.Suveräna skådisar, gripande story.

Den finlandssvenska teaterpubliken är dock ganska lättroad. Varje gång ordet "knulla" nämndes (rätt många gånger)  på scenen skrattade hela salongen som om det var det roligaste de nånsin hört.

Efter den första förvirringen hakade jag på. A ha haaaa! Knulla! Allt hittar de på, HO HOO HOOOOOOO!!!!

Lönedag = glädjedag

Varje månad den 23e förvandlas jag till Hollywoodfru för några timmar. Champagne, shopping och charkisar. Sen vojar jag mig över min skrala ekonomi i fyra veckor och så börjar jag från början. Sån är jag.

Ett glas Cava på Torni, förstås.

 Ett trevligt stilleben med vissna rosor (K-kauppa) och helgon (Tiger).

Nya stövlar, ny väska! Kom an bara vintern, jag är redo. Bara jag hittar ett par byxor först. Väskan har jag sneglat på i flera år nu och äntligen kunde jag slå till eftersom jag fick en slant av föräldrarna på födelsedagen.

Ses vi på BUU-dagen förresten?

Javisstja

Ska på en drink och teater ikväll! Satt på bussen och var imponerad av mig själv. Tänk, i dag har jag haft sändning, skrivit en artikel, researchat några intervjuer, åkt hem och sovit ett slag, piffat upp mig och nu blir det ännu en glammig kväll på stan! Varför organiserar jag inte allt så här fiffigt varje dag?

Sen kom jag på att det här är en sån dag då jag inte ser skymten av min familj. Äsch.

Den nakna sanningen

Hakar på Naked truth. Så här ser jag ut om kvällarna då sminket tvättats bort (eller åkt in i porerna, slurps). Lite trött, ganska glåmig men på det stora hela riktigt fin. Duger bra som jag är.

En av mina sämsta sidor

Jag har många goda sidor. Jag är effektiv, noggrann, blir lätt ivrig och kan hitta humor också i tråkiga sammanhang. Nu börjar det här låta som en arbetsansökan, ursäkta.

Mina dåliga sidor är dock minst lika många, och mest irriterande är nog min förmåga att ta ut skadan på förhand i trevliga situationer.

Ett utmärkt exempel var det där med julgranarna i söndags. Jag hittade som sagt några trevliga små granar i vägrenen på min motionsrunda och tog med dem hem som lillajulgranar. Och medan jag gick där med en gran i varje näve tänkte jag "Nästa år kommer jag säker inte att hitta några söta gratisgranar, och då kommer jag att tänka på de här och vara besviken". Varför i friden ska jag tvinga fram ett sådant resonemang istället för "Tjoho, det här kommer att bli kalas! Nu ska vi pynta och vara glada"

Om jag öppnar en påse chips är det inte ovanligt att jag tänker "Vad snopet det kommer att kännas sen när jag ätit upp allihopa". Den här tankegången dyker alltså upp innan jag satt ett enda chips i munnen.

Det har hänt att jag köpt nya skor och när jag lämnat butiken färdigt deppat över att de kommer att bli  slitna.

Att jag gjort fynd på rea och tänkt att i framtiden kommer motsvarande produkter till ordinarie pris att kännas oskäligt dyra eftersom fynd-köpet framledes är fastgjutet i mitt minne.

Att jag grubblat över Mastercard-räkningen innan semesterflyget ens lyft.

Vad ska jag göra? Borde jag få nån sorts carpe diem-terapi? Jag är ju en glad sprall till min natur, den här I-or-mentaliteten skär sig med min personlighet, tycker jag.

Nooooooo

Imorse upplevde jag en liten gnutta dagsljus i ändan av en oerhört lång och dyster tunnel. Äntligen fanns chansen till att allting skulle förändras till det bättre. Ett liten smula hopp som vi klamrade oss fast i, även om det kändes dumdristigt att ta ut någon seger i förskott.

Men nu raserades allt detta i och med ett enkelt sms:

"Siemensgubben måste beställa en kiertovesipumppu från Sverige, kunde inte reparera diskmaskinen". 

Husgudarna

 

Har fått för mig att jag vill skriva en bok. Inget nytt påfund iofs, tanken har väl funnits sedan 1988 ungefär. Men det kanske skulle vara dags att göra ett försök istället för att sitta här och drömma. 

Jag börjar med att vända mig till husgudarna. Merri Vik, Martina Haag, Marian Keyes,  Sophie Kinsella och Viveca Sundvall (sedermera Lärn). De skriver så som jag vill skriva. Om jag försöker insupa lite vibes från deras alster kanske mina fingar börjar knattra ihop en trevlig liten roman utan att jag behöver tampas med mindervärdeskomplex och writer's block.

Det kan ju funka. Visst? Nåintdå

'Tis the season to be stollig, fa la la la laaa

Jajamen. Nu kör vi jul. Ni får rynka på näsan och himla med ögonen bäst ni vill, jag behöver en gnutta jul just nu. Det har varit ett kämpigt år och därute är det mörkt som i buttcracken på Lakritstrollet. Vi knäpper igång Advent. Klick.

Var på ett hurtig promenad under de några minuter man fick uppleva nån sorts dagsljus i dag. De har röjt i skogarna kring Ladusveds motionsslinga och en massa minigranar låg vid vägkanten. Jag och en äldre dam stod en stund och plirade på granarna, sen kom vi överens om att nappa varsin. Lika gärna kan vi ju ta dem som att låta dem ligga kvar och murkna, resonerade vi.

Här är min pre-Hosianna-gran. Inga ljus, inget glitter, bara rosa och bruna kulor. Sen läste jag att Underbara Clara skulle tillreda saffranspannkaka och blev inspirerad.

T tyckte att proceduren var på tok för långsam.

Sådärja! Saffranspannkaka! Den smakade inget vidare.

Men vid det här laget hade min tidiga juliver smittat, så flickorna tyckte det var lika bra att klä om.

Nu tar vi igen oss lite. T sjunger Blott en dag ett ögonblick i sänder med klar stämma. Oklart var hon snappat upp den.

Att en sån söndag.

Höjden av fräckhet

Lucia ba: "Oi! Strut-dude! Det är jag som ska gå först!!!"

Mys schmys

Hörde på förra veckans Alsing & kompani, och där konstaterade Adam Alsing att den som jobbar med morgonradio är konstant jetlaggad. Han har alldeles rätt, jag har till och med haft resmage på sistone. Fyfan.

 
Men veckoslutet är välkommet. Vi har badat bastu och kollat Minimello. Älskar att till och med surgubben Tommy Körberg ställer upp som sjungande vessapapparersrulle.



Är inte så fasligt förtjust i chips i vanliga fall men nu har jag hittat en sort som är farligt goda. Till all lycka säljs de i lagom små påsar. Har också en liten flaska vin. Återhållsam är mitt mellannamn.

"Ja ska flytta hemiflåån!"

Mina barn ska flytta. De står inte längre ut med den skamlösa behandling de får av mig och sin far. Vi är rysliga! Vi tycker de ska klä på sig själva bara för att de är stora nog att göra det. Vilket larv, va? Vi hävdar att chips är nånting man bara äter på veckoslut och att den som inte ens rört sina spenatplättar får vara utan glass.

Nu är det nog. T var först ute. Med tårarna sprutande a la Lille Skutt stod hon en kväll vid ytterdörren med ryggsäcken packad (den innehöll hennes nya självlysande skelettpyjamas, några Kalle Ankor och en mjukiskatt, visade det sig senare). Hon skulle flytta hem till mommo och mofa. Där får man ordentlig uppassning och god mat.

Det blev tyst en stund i tamburen. Sen inleddes en ny gråtsession, men i ett helt annat tonläge. Dags för mig att försiktigt smyga fram, lite som när en jägare närmar sig ett skadskjutet djur.

- Ja-haag tänker på hur LESSAMT det sku-hu vara för dig och pa-haaappa sen när jag är boooorta, hulkade T.

Hon bestämde sig för att stanna kvar hos oss, av pur empati. Det var ju skönt. Men nästa dag var det lillasyster som skulle iväg.

"Jag ska flytta till hotell-lummet för ni e så eeelaka me mej. Å ja ska packa tusentals väskor. Å jag ska tsöpa mat i hotell-lummets butik. Helt selv."

Tror S är på väg till Cypern, där hade hotellet faktiskt en butik.


Ingen dålig idé.

Kufisk enkät

Läser med intresse mina svar i den här Bloggpris-intervju-enkät-grejen (är såå nominerad i rätt kategori, I have a way with words. And sometimes byter jag till English utan nån selitys).

Undrar vad jag ätit för svampar jag besvarade frågorna.

Förutom den sista, där står jag för svaret! Team Medelmåttan! E ni meee?

Tiina och jag

 

Tiina Rosenberg hälsade på i Morgonöppet dag. Måste erkänna att jag var ganska nervös, tänkte att hon skulle vara sträng och farlig. Men hon var varm, glad och luktade vanilj. 

Vill ni höra intervjun finns den här.

Packa liten s*t*ns kappsäck

Måndag balett, tisdag skrinning, onsdag mulle, torsdag jumpa och fredag Nalledag.

Jag packar väskor. Varenda kväll packar jag. Eftersom jag åker iväg till jobbet så tidigt och J sköter hela morgonrumban med flickorna har jag åtagit mig att ta fram kläder till dem på kvällen och se till att allt de kommer att behöva ligger i deras små väskor. Jag skriver namn i kläder med textilpenna, jag tvättar galonisar varje fredag, jag tinar mellanmålspiroger, jag fyller på reservklädslager. I'm dancing as fast as I can here.

Men så gott som dagligen får jag vid hämtandet veta att jag glömt nånting.

"I Mulleskogen ska man ju ha EXTRA VANTAR!"

"Nästa vecka är det bra om T har med sig en HANDDUK att torka skidskorna med, annars rostar de."

"Ja, vi hade ju vänt om på Mullekalendern så S borde ha haft MATSÄCK i dag. Men det ordnade sig för Jessica-Estelles mamma hade packat ner tjugoåtta bullar så S fick en av dem. Och då blev hon så GLAD! Det var väl SNÄLLT av Jessica-Estelles mamma?" 

"Ja ni glömde visst det där med nalledagen. Det var ju väldigt synd. Men vi hade en gammal rutten nalle i ett hörn, när T gråtit färdigt fick hon ta på sig asbestförkläde och gosa med den. Det gick så bra så"

Jaaaaaaaaa, jag överdriver och raljerar och är löjlig och grinig. What-fucking-ever.

Jag måste sakna nån sorts organisationsgen, för hur jag än anstränger mig verkar jag alltid missa någonting. Mina egna grejer håller jag däremot reda på, det är sällan plånbok, busskort eller nycklar inte skulle finnas där de ska.

Och de små förrädarna T och S gör inget lättare, för när förskole- eller dagistanten tvingas påminnna slarvmamma om hennes senaste försummelser ställer de sig allvarligt bredvid henne och ser riktigt besvikna och anklagande ut. Hur kunde du mamma? Alla andra mammor hade kommit ihåg. Uhuu.

Om jag hade nån förmögenhet skulle jag göra dem arvlösa varje dag. 

Är det bara jag som är ett hopplöst fall eller är någon annan lika eländig?

Ny frisyr

Var ju hårmodell i fredags, men kom inte för mig att lägga in bilder! 

Det var fråga om växtfärgning och energiklippning. Jag försöker förvisso leva någorlunda ekologiskt, men detta var i hippiegaste laget för mig så det var med en viss skepticism i sinnet jag begav mig till Praktikum.

Energiklippning inleds med en lång och sköööön nack- och skalpmassage. Vi som ställt upp som modeller var en brokig skara kvinnor mellan 20 och 65, men i detta skede satt vi alla med liknande fåraktiga miner. Sedan slutade vi flina abrupt, för då åkte växtfärgen fram. Alla duktiga ekofrissor kom bärande med små baljor med varm grön lera i. Jag gillar min egna hårfärg, så vi hade kommit överens om att jag bara skulle få en lätt färgbehandling, lite glans och djup och så. Men inte för inte, hela kalufsen skulle smetas in med nån sorts blandning av svamp, indigo och henna. Det luktade grönt te.

Efter färgningen och sköljningen blev det klippning. I energiklippning är det tydligen kroppens egna energier som ska få styra och ställa. Det funkar liksom inte att komma inknallande med en bild på Meg Ryan och kräva nåntig snarlikt. Alexandra Gullans, som klippte mig, förklarade att man egentligen borde sitta alldeles tyst och utan någon spegel framför sig, men det struntade vi i och snattrade och speglade oss istället. Alexandra kommer från Närpes men bor just nu på Åland.

Alexandra kunde sin sak och när hon var klar inspekterades min nyfriserade huvudknoll av läraren Mona. Och godkändes. Det var ju skönt, skulle vara lite pinsamt att gå omkring med ett underkänt examensarbete på huvudet.
Imorse var det dock lite väl mycket energier i håret så jag fick ta till lite oekologiska stylingprodukter för att slippa se ut som en tantversion av Robert Pattinson. Men jag är väldigt nöjd med min frisyr. Och om jag i framtiden får för mig att gråa hår ska täckas in ska detta nog göras med indigosvampmössö och inte giftiga preparat.

Julklappar till mig själv

Jag är svag för barnsligt naivistisk retro-grafik (det lät ju intellektuellt). Till exempel Ingela P Arrhenius och Sandra Isakssons alster.

Så i år skulle gärna Arrhenius poster Vett & Etikett  få ligga i julklappssäcken.

Likaså nånting från Isakssons kollektion Familjen. Helst de här burkarna med bögpappor, som figurerat i alla svenska inredningstidningar. Hjälps inte. Ljuvliga är de.

Stark pappa

Sådärja. Vi lyckades med lite farsdagsuppvaktning magbobban till trots. Högtiden gjordes ju inte mindre festlig av att T var i tidningen.

Lustigt att hon tog upp det där med att J kan riva hus. Det är rätt länge sedan han gjorde det, sommaren 2009 närmare bestämt. T var så här liten. Återstoderna av huset i bakgrunden.

Det stod alltså en ytterst förfallen sommarstuga på tomten när vi skulle börja bygga vårt hus. J rev den med kofot och slägga. Jag är gift med Hulken.

I'm badly in need of a manicure

(Vem kan placera citatet?)

Usch. Vår diskmaskin slutade fungera för två veckor sedan. Vi väntar fortfarande på att Siemens ska pallra sig hit och fixa den. Medan vi väntar diskar vi för hand. Ja, det gör vi mer eller mindre konstant medan vi väntar, för disken tar aldrig slut. De första dagarna var det lite småmysigt, lite "det känns ju nästan som på landet". Jag diskade och J torkade och emellanåt utbytte vi vänliga blickar och undrade om den andra händelsevis ville byta uppgift ett slag. Nu är det mera "Jag diskade seneast!!!" "Nå vaaau, två muggar och gaffel, jag förstår att du är utmattad". Siemens. Hit. Pronto.

Och så ställde sig den ena av våra fagra döttrar mitt i trappan och hävde ur sig en smarrig Exorcisten-spya. Det blev till att skura precis hela trappan, sidoväggarna, de krusidulliga räckena...

Nu skulle en manikyr vara på sin plats.

Sienna, Plupp eller mittimellan

Imorgon ska jag göra nånting modigt. Jag ska vara hårmodell hos Praktikums ekofrissor. Här bör jag kanske upplysa eventuella nya läsare om att jag drabbades av sjukdomen alopecia för några år sedan och var skallig som ett bowlingklot innan håret plötsligt mirakulöst växte ut igen tidigare i år.

Därmed är jag ju lite stingslig vad mitt hår beträffar. Första gången jag vågade låta en frissa tvätta mitt nya hår började jag nästan grina av nervositet. Väntade mig att hon plötsigt äcklat skulle hålla upp en stor löddrig hårtofs och utbrista "Men vad i..." Så gick det till all lycka inte.

Men nu blev jag tillfrågad av Praktikum, och gratis skalpmassage, färgbehandling och klippning säger man ju inte nej till.

Hoppas det är en begåvad studerande som ska ta sig an min kalufs. Helst vill jag se ut som Sienna Miller. Helst inte som trollet Plupp. Nånting där mittemellan funkar också.

En sådan där dag

Är tillbaka på jobb igen, men jag tror det hade varit skonsammare för mänskligheten om jag fortsatt gömma mig. Har uttalat ortnamn hipp som happ, raderat viktiga grejer från idélistan, fått fnissanfall när kolleger försökt ringa viktiga samtal och varit en allmän odåga. Huj.

Dagens lunch

Mmm. Vet inte riktigt vad det är för nånting, men det kanske klarnar när jag tinat upp den.

När storbloggare blir elaka

I tiderna var jag ett stort Katrin Zytomierska-fan. Jag tyckte hon var rolig, självironisk, befriande bullrig och vitsigt småelak. Den lilla elakheten riktades ofta uppåt, mot dem som redan var hyllade och framgångsrika och som man kunde tillåta sig att vara lite avundsjukt bitsk mot.

Sen hände nånting. Katrin upptäckte LCHF-dieten. Och numera verkar hennes blogg huvudsakligen gå ut på att idiotförklara alla överviktiga. Läser bloggen i fråga mycket sporadiskt numera, men det här stack mig i ögat.

"Det som är negativt är alla överviktiga brudar som väger närmare hundra pannor och som sen bantar ner sig till 70 och så var det bra så. Varför?! Varför slutar man att träna och äta rätt bara för att man ser ut som en människa och inte som en best? Varför kör man inte på och bantar ner sig till att väga 55 kilo och vara snygg när man ändå insett vikten av att se ut som folk?" (http://www.finest.se/katrin

Jag tänker faktiskt inte ens kommentera det där ytterligare.

För några år sedan upptäckte jag Olga Rönnbergs träningsblogg och fastnade direkt. Olga varvade konkreta tips med nyttig information (för hon kan ju verkligen sitt ämne) och sympatiska anekdoter från sin vardag. Planka istället för att göra situps, glöm inte proteinet, snart är det fredag och då unnar vi oss nånting smarrigt tjejer, håll ut, etc. Inspirerande och trevligt.

Men nu har plötsligt Olga blivit aggressiv och frän. Så här skrev hon på facebook för några dagar sedan

"Hjälp mig att förstå logiken.Jag läser vad ni tränar, både genom era kommentarer här och i meddelanden till mig. Jag blir förvånad över hur många kör så mycket Cardio i olika former och knappt någon styrka. Jag har tjatat så mycket om att inget annat i världen kommer göra er starkare och ok, snyggare än styrketräning. INGET annat formar om kroppen som styrketräning gör. Ändå är det dans, step up, spinning, löpning, Zumba , repeat. What's up? Vad är problemet?"

Gör som jag säger, idioter, eller sluta gnälla.

Det som varken Zytomierska eller Rönnberg skriver ut i klartext är ju att det har gått ekonomiska intressen i deras fitness-propaganda. Båda har gett ut böcker där man kan ta del av deras evangelium. Zytomierska har öppnat butiker som säljer LCHF-produkter, Rönnberg är modell för Stadium och domare i Biggest Loser mm. Det är antagligen därför de nu känner pressen att spetsa till sitt personliga budskap. Och vackert så, jag skulle gärna unna dessa inspirerande kvinnor all framgång och massvis med fyrk.

Om de kunde låta bli att bli nastyga på kuppen!

Båda Zytomierska och Rönnberg har ju lyckats göra ett yrke av sin livsstil, det är kanske inte riktigt realistiskt att en närvårdare som jobbar i skift eller en projektedare med kalendern fullspäckad av möten ska kunna schemalägga sitt ätande och sin träning exakt enligt fitnessprästinnornas order. Och därför ska närvårdaren och projektledaren känna sig misslyckade. Vad är problemet? Styrketräna! Ät fett! Fetton! Zumba my ass. 

Jag tror många kvinnor i dag är rätt duktiga på att ge sig själva dåligt samvete över jobb, träning, familj och hela faderullan. På den punkten behöver vi knappast hjälp av utomstående rytande muskelkvinnor.

Nope, jag tänker inte ödsla tid på att läsa bloggar som gör mig illa till mods.

Kampanj?

Blev smått inspirerad av Kasper Strömmans kampanj-skjorta. Måste bara slå en signal till the good people at Spanx först.

Rösta nu så är det gjort sen. Förnya bibbaböckerna, beställ julkort och boka frissa också när ni ändå har ångan uppe.

Instagram, ju

Kom just på att jag aldrig lär ska ha nämnt detta på bloggen, men jag finns ju faktiskt på Instagram också. Nääääh, säger ni nu. Vi trodde det var ditt alldeles egna påfund med alla dessa kvadratiska bilder med påklistrat skärpedjup och karamellfilter.

Nå jåå. Men evafrantz heter jag i alla fall och skulle bli glad över flera följare. Utlovar sepiafärgade rosor, rödkindade barn, spegelbilder på mig själv och annat påfrestande. Alla med!

It is known.

Jag vet att många tycker det är onödigt att envisas med att lyfta fram skillnader mellan män och kvinnor, men kom i alla fall på en nu på veckoslutet:


Om en man väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att bruksanvisningen är dum.
Om en kvinna väljer att ignorera bruksanvisningen beror det på att kvinnan är dum. 

Här hos oss stämmer detta vare sig det gäller kokanvisningar för bulgur eller byggsatser från Ikea. Hur är det med er?

While we're at it, de här kulan visste också var den tog:

Ingen pudding direkt

Usch så klibbig man känner sig när man är förkyld. Har tillbringat dagen i soffan (konstläder, för ytterligare klibb-effekt) med min kumpan Netflix. Lost in Austen och Forsytesagan har rullat på. Men nu måste jag ha ett litet kostymdrameuppehåll eftersom Downton Abbey kör igång igen ikväll. Då ska barn sova och hånfullt leende makar placeras i hermetiskt tillslutna utrymmen.

Ett tydligt ålderstecken har dykt upp hos mig. Jag har med ens fått svårt att komma ihåg namnet på nya program och produkter. Netflix är ett bra exempel, jag brukar få stå och hojta "Finrexin! Netscape! Thinkgeek! Exlibris!" och vifta med armarna tills någon vänlig själ fyller i med ett "Alltså menar du Eva Netflix?"

Ett litet glas brännvin mot flunsan

Rojsigt fint.

Smickrad och snorig

Känner mig oerhört hedrad över att vara bloggprisnominerad igen! I den förnämligaste av kategorier, dessutom! Fast en viss press medför ju det där med "Bäst skrivna blogg". Jag känner hur det sprätter till i mina fingrar i nån sorts särskrivningstourettes. Blogg pris no minerad.

Nu skulle ni ju vara rysligt snälla om ni kunde tänka er att rösta på mig också. Det blir så genant om det bara är mamma och pappa som röstar på sin 32-åriga grynkorv. Jag kunde ju också vara anspråkslös och skriva att eftersom jag fick ett pris förra året är det jättejätteokej om någon annan får chansen att skina den här gången. Hell no, klart att jag vill vinna! Mwwwuuuhhaahaaaa...

I dag fyller jag dessutom år. Det är trevligt. Tyvärr har höstflunsan nu slutgiltigen slagit sina slemmiga klor i mig, så det får bli whiskey istället för champagne. Lät det där som ett klagomål? Det var det inte.

En bild till

 

Lånad av mamma. Där sitter jag med vinflaskan i ett stadigt grepp och senatorshustru-frisyr. Ypperligt trevlig tillställning.

Ja må jag leva!

I dag har vi firat min födelsedag. Den är egentligen först imorgon, men eftersom familjen knappast är så sugen på att stiga upp klockan 03.30 och uppvakta flyttade vi bemärkelsedagen lite grann. Fungerade fint.

Först fick jag en skön sovmorgon (vaknade ändå under förberedelserna och hade en helt obscen kisibrått medan jag väntade på att processionen skulle tåga in i sovrummet). Sen skönsång, presenter och croissanter.

På eftermiddagen kom mina föräldrar hit på middag, och det blev rena rama matporrsessionen. Köpte boken "Junkfood på riktigt" till Jonas på bröllopsdagen, och nu passade han på att tillreda pommer frites (från scratch), pulled pork, coleslaw och friterande lökringar. Herregud, vilken dekadens! Äkta champagne till. Efter någon timmes mässände såg vi ut som familjen Klump.

Presenterna då? Jo, hade önskat mig en Margrete-skål och fick fyra stycken.Ska kolla vad som händer om jag önskar mig en Ferrari till jul.

Nu har kvällen fortskridit i lagom champagne-lull med Amelia jul, fotmassage och modern dans.

(Observera att S:s min beror på ovilja att fotograferas. Hon är inte gravt äcklad av sin mors fötter.)