Kläderna ska passa mig, inte tvärtom!

Förr i världen älskade jag att shoppa. En topp här, ett par jeans där, skojskoj! Mitt enda bekymmer var egentligen att jag var så mittimellanstor att mina storlekar ofta var slut i butiken. Dvs 38-40:orna. Kvar hängde 44:or och 32:or, vem behöver nu ens sådana undrade jag.

Numera shoppar jag rätt sällan, vilket har både med tidsbrist och ekonomi att göra. Tillbringade förstås mycket mera tid i klädbutiker när jag bodde i stan och var barnlös, numera är en shoppingrunda någonting som måste tajmas och planeras. Dessutom försöker jag utvecklas till en förnuftig shoppare, skulle gärna vilja vara den där kvinnan som har tjugo basplagg av god kvalitet i garderoben och alltid ser piffig och fräsch ut med hjälp av assessoarer. 10-euros toppar som förlorar formen efter en tvätt är ju inte alls billiga i längden.

Men i lördags begav jag mig i alla fall modigt till ett shoppingcenter för att uppdatera min vårgarderob.

Problemet är bara det att jag inte ryms i kläderna längre! Jag har ju slutat väga mig så jag har faktiskt ingen aning om hur det står till med mitt BMI och sådant. En aning större har jag blivit under de senaste åren, men jag kommer ju ändå i flera år gamla kläder så någon dramatisk förändring kan det inte vara fråga om.

Och själv tycker jag faktiskt att jag är alldeles lagom stor! Rätt snygg, om man nu får säga det högt. Jag tränar regelbundet, försöker äta bra och undviker sötsaker och alkohol på vardagar så jag med gott samvete ska kunna unna mig några glas vin och en bit blåbärspaj på veckoslutet. Jag tycker det ska räcka. Jag är frisk och pigg och alla mina blodvärden är bra.

Men i klädbutiken hänger bevisen på att jag de facto är lite tjock. 44:orna går inte på mig. Byxorna får jag inte ens över låren. Blusarna är så spända om magen att de åker upp. Till och med över brösten spänner det, fast jag har en ganska blygsam kupstorlek. Vad är det som händer?

Det här innebär att jag förpassas till avdelningarna längst inne i knuten, som heter saker i stil med Generous och XLNT. Det som hänger där faller mig sällan i smaken. "Smälta in i väggen- kläder" som min mamma brukar säga. Never mind me, här står jag och leker att jag är ett tält. Får det vara ett pinnbröd?

Nehepp, jag kom hem tomhänt från min shoppingrunda. Med en gnagande känsla av "borde jag kanske försöka banta lite..."

Men icke. Den som hört vår podcast vet att jag som bäst har ett dietfritt år på gång. Ingen LCHF, inget GI och absolut inget 5:2. Regelbunden träning och mat med eftertanke, visst, men inga mirakelmetoder.

Så ingen bantning. Det är kläderna som ska passa mig, inte jag som ska passa kläderna. Och finns det ingenting passligt i affärerna nu får det väl vara.

Det här betyder dessvärre att jag inte kommer att kunna ha kläder på mig när vi spelar in De Eurovisa om några veckor och så blir det svårt att fästa mikrofondosan. Men jag kanske kan knipa fast den mellan skinkorna? Det borde funka.

Vattkopp och Hoplop

Nu har äntligen samtliga familjemedlemmar klarat av vattkopporna, jaaa. Det firade vi på HopLop, denna bakteriehärdarnas högborg. T:s första sportlov blev ju inte så himla kul, men vi får väl ta igen det.

Vår i luften! Passade på att inleda skinnjacks-säsongen.

Podcasten är ute

Mycket nöjd med att vi redan har lyckats pladdra ihop sex (6) podavsnitt. Själv tycker jag att vi blivit bättre hela tiden. Snart är vi nästan bra.

Veckans avsnitt hittar du här och på iTunes. Vi pratar bland annat om att lågstadiediscon har blivit nördigare och att förnedrings-tv är sunkigt.

Vackraste bilden på Pöll&moi. Så här pigga och förväntansfulla såg vi ut när vi tog bussen till kommentators-konferensen på Malmö-Arenan ifol.

Hur mycket teater ska vi spela för våra barn?

Har en fundering som surrar i mitt tisdagssömniga huvud. Funderingen är av den varianten som på jobbet antagligen skulle stämplas som "personlig men för privat" till skillnad från idealet "personligt men inte privat" som varenda chef och mediekonsult tycks ha tvångsmatats med (antagligen under Clockwork Orange-liknande omständigheter, ögondroppspipett och allt).

Alltså tar jag min för privata fundering här på min högst privata blogg istället.

Skrev en kolumn om skridskor häromdagen. Den hittar ni här, men om ni inte orkar läsa kan jag väl sammanfatta den med att jag ifrågasatte att skolbarn förutsätts äga skridskor och skidor, trots att grundskolan ska vara gratis.

Ja, och förstås bredde jag på några lager extra i hopp om att väcka lite diskussion. Det vill man ju gärna som kolumnist och radiopratare. Effektsökeri, kanske man kan kalla det. Och visst, det lyckades. Många hade synpunkter kring det här med skridskor och skola, men debatten hölls på en ganska saklig och konstruktiv nivå den här gången. Utmärkt!

Dock har jag från ganska många håll fått kommentarer i stil med "det är din negativa attityd som smittar av sig på barnen, därför gillar de inte att åka skridsko. Skärp dig!".

Det här gör mig konfunderad. Jag har ju inte på något sätt hindrat mina barn från att skrinna och uppmuntrat dem att testa på alla de aktiviteter som skola och dagis anordnar. Men räcker inte det? Borde jag alltså låtsas att jag är en person som älskar att åka skridsko, fast det inte är sant? Observera nu gärna att jag inte på något sätt är anti-skridsko, det skulle bara aldrig falla mig in att skrinna själv.

Gäller det här också andra saker? Måste jag låtsas älska banan för att det skulle vara bra om mina barn åt banan? Hur är det med Sean Banan?

Måste jag försöka bygga upp en entusiasm för tovning eftersom T:s klass ska testa på det i morgon? För tänk om hon inte tycker det är kul annars och blir avogt inställd från början. På grund av mammas kassa attityd.

Och hur är det tvärtom då? Borde jag dölja min positiva attityd till champagne för att det skulle vara bäst om mina barn aldrig lockades till sprit? Okej dåligt exempel, barn och sprit hör ju ändå inte ihop. Men chips då? Kanske jag borde låtsas att jag avskyr chips så barnen smittas och blir ens lite hälsosammare? Om nu de är så lättpåverkade, liksom.

Och hur håller logiken om man går in på alla de miljontals grejer mina ungar tycker är toppen men som jag inte vet nånting om alls. Hama-pärlor, till exempel. Hade jag aldrig hört om innan jag insåg att jag hade två Hama-mästare här hemma. För att inte ens tala om alla de mobil-spel som jag knappt kommer ihåg att jag laddat ner men barnen tycker är suveräna.

Och när uppstår tvärtom-effekten? Kan vi räkna med att mitt ointresse för vintersport resulterar i att jag har två bistra rebell-tweenies på medar om några år?


Nej vetni, jag tror jag sammanfattar detta virriga resonemang i en och samma tes:

Spela aldrig teater inför dina barn (om du inte råkar vara typ BUU-klubbsledare).

De kommer att genomskåda dig på två röda sekunder.

Familjeporträttet

Röjde upp hos farmor som har flyttat in på servicehus. Hittade denna fina tavla. Visst är vi oss lika?

Perfekt söndag

Vet inte hur det gick till men i dag har jag lyckats klämma in

- sovmorgon

- lunch på Eerikin Pippuri (det var inte igår!)

- besök på Amos Anderssons konstmuseum

- inköp av mat för hela veckan

- besök på gym

- tupplur

- städning av hem

- wokmiddag

Och klockan är inte ens nio! Amazing! Ger mig själv prestationsångest av att läsa igenom detta!

Fredagsmyyyys

Eller fredagsbus snarare. Regnbågstulpaner OS till ära. Ny podcast finns på iTunes. Men nu har barnen somnat så det är bara Kung Fu Girl och jag. J är ute och svirar. Det är han värd.

Från bajskorvsfnittrare till karriärkvinna

Jaaa! Imorgon får jag gå på jobb, precis som vanlig! Är helt taggad, nästan som första skoldagen! Ska tvätta håret och lacka naglarna och kolla att allt det viktiga finns i handväskan...

De senaste fem dygnen har jag tillbringat här hemma med en vattkoppig femåring. Hon har till all lycka varit pigg och kry prickarna till trots, men lite grann börjar man ju sakna vuxenkontakt. Inget ont om kakkahumor, men när svaret lyder "bajskorv!" oavsett vad man frågat blir man lite matt... nej vänta, det är faktiskt festligt. Glöm det jag just skrev. Bajskorv, höhöhö.

Igår åkte jag till gymet (jestas att jag ska klämma in det i vartenda inlägg) och njöt av att se lite folk. Men det är ingen jättesocial miljö. Hejsan hoppsan liten tant på konditionscykel. Whazzup, what gives, ska vi bli polare, vavava? Vart går du tanten, ska du redan duscha?

Skulle skriva något annat också men nu minns jag inte vad det var.

Bajskorv.

Oh shit, sa byns enda gentleman

Häromdagen skulle jag ta mig hem från gymet i aftonen. Hade dock tajmat min omklädning lite optimistiskt, så när jag galopperade upp för backen till hållplatsen rullade bussen iväg eftersom chauffören inte lagt märke till mig.

Hållplatsen var full med folk. Hälften ignorerade mig medan den andra hälften försökte dölja sin munterhet över min onödiga galopp. Men en kille utbrast:

- Oh shit! I'm so sorry about that!

Ja, jag fick ju ta apostlahästarna hem i alla fall. Men han förgyllde min promenad lite grann.