onsdag 31 augusti 2011

Överlevarens guide till alopecia

Det har snart gått två år sedan mitt hår helt utan förvarning trillade av. Det var hemskt och det tog en lång tid att komma på rätt köl igen med självförtroende, stil och humör. Men i dag är jag helt till freds med min alopecia och tänkte därför plita ner en lista med råd.

Att berätta eller inte berätta.
Det går att vara smygalopetiker i dagens värld. Det finns peruker som ser exakt ut som vanligt hår, lösögonfransar som inte alls är drag queen-aktiga och många i vårt blonda Finand har ju inte så synliga ögonbryn to begin med. Om du vill dölja din skallighet, go for it! Jag klandrar dig inte alls, hade sjukdomen drabbat mig i ett annat stadium av livet hade jag kanske gjort det samma. Men själv rekommenderar jag öppenhet. Jag berättade genast åt alla vad som var på gång genom att blogga om saken och så skötte djungeltrumman resten. Och jag fick stöd, pepp och hjälp från de mest oväntade håll. Alla verkade känna någon som hade råkat ut för det samma. Många tyckte att jag var modig och stark, och eftersom jag just då kände mig både ynklig och emotionellt labil var det skönt att höra. Dessutom kan jag tänka mig att det är ganska tungt att ruva på en så här "gruvlig hemlighet", ständigt vara rädd för att peruken ska trilla av, undvika situationer där man ska bada bastu med halvbekanta etc.


Sörj ditt hår!
Det är inte fånigt att göra det. Strunta i dem som säger saker i stil med "var glad att du inte har cancer i alla fall" och "tänk på dem som har en allvarlig sjukdom". Varför i alla sin dar skulle du bli gladare av att tänka på dem som har en allvarlig sjukdom??? Urdumt. Håret är ofta en viktig del i synnerhet av en kvinnas identitet och stil. Det är en jävla stor omställning om en del av ens identitet bara trillar av! Tillåt dig att vara ledsen, det är inte ytligt, det är mänskligt.

Skit i att läsa damtidningar de första månaderna. 
De kommer bara att göra dig sur. Det är lätt att få intrycket att hela ditt värde som kvinna ligger i att ha ett svallande hår som du tvättar och färgar med det och det märket, oönskad hårväxt som du åtgärdar si och så, i sommar ska du fixa festfrisyrer så här etc. Om du har råd, ge dig modigt ut i klädbutikerna istället och skaffa nånting nytt som passar din nya stil. Jag fixade hål i öronen när jag blev skallig och har varit en hängiven användare av stora dingliga örhängen sedan dess. Skaffade också ett stort lager hattar och scarfar för att glamma upp situationen lite. Gör det som funkar för dig! Försök hitta nån rolig aspekt på eländet!

Peruker, fransar, pigmenteringar eller ingenting alls? 
Prova dig fram. Peruker är dyra men de flesta kommuner i Finland hjälper till med en slant. I börjar kommer du att känna dig utklädd och fake i peruk men du vänjer dig. De flesta människor har dessutom annat att tänka på än att blänga på din hårlinje och fundera på om det där kan vara en peruk. Se dig omkring på stan: folk har faktiskt inte speciellt vackra hår. Däremot ser man numera ganska många snygga skalliga kvinnor på stan. Om du tycker att det är nånting för dig: grattis! Där sparade du många pengar!

Om du har möjlighet, tala med en psykolog eller kurator
Jag hade turen att via arbetsplatshälsovården få sitta i soffan hos en snäll och klok dam och gnälla någon timme varannan vecka de första månaderna. Det kändes också skönt att ösa allt gnäll över henne och därmed skona min familj och mina vänner lite grann. Alla i min närhet har gett mig ett fantastiskt stöd, men jag inser ju att det måste ha blivit lite enformigt för dem att umgås med mig under den där perioden då allt kretsade kring min kala hjässa. Psykologen sade dessutom många tänkvärda saker som jag kunde återkomma till i situationer då det kändes svårt. Bland annat förberedde hon mig på att det första året skulle vara jobigast, precis som när man förlorat någon närstående. Du kommer att hitta hårsnoddar som du inte längre behöver i jackfickor. Du kommer att inse att det inte alls är samma känsla att stå på klippan vid sommarstugan när inget hår piskar dig i ansiktet. Det kommer att svida lite varje gång. Men hey, sen är det gjort! Varje gång det svider blir smärtan lite mindre!

Sök stöd av andra alopetiker
De finns bland annat på nätet. På facebook finns till exempel en låst finländsk grupp som heter Alopeciaklubi, och där finns främst kvinnor i alla åldrar som pushar varandra och utbyter erfarenheter och praktisk information. Flera av dem är s.k. skåpalopetiker, men eftersom gruppen är låst ser ingen av dina andra facebookvänner att du gått med. Det finns motsvarande forum i Sverige. Iholiitto ordnar dessutom kurser för både alopetiker och anhöriga, jag har aldrig deltagit själv men de verkar mycket bra!

Jepp, i början tycker du att du ser ut som en alien. 
Du kommer att minnas ditt hår som ett fladdrande Pocahontassvall och inte som den "äääh, de får bli hästsvans i dag också"-tofs det var. Om du tappar ögonfransar och ögonbryn också kommer du att tycka att ditt ansikte helt saknar konturer. Men det går  om, jag lovar! I dag kan jag se mig i spegeln när jag är helt osminkad och tycka att jag ser helt okej ut. Det är ju jag, mina ögon är kvar, mina kindben är kvar, mina läppar är kvar! Inte ansåg jag mig vara någon förhäxande skönhet utan smink på den tiden jag hade hår heller. Tro mig, det går att vänja sig vid den nya looken!


Acceptera att du inte kan göra något åt din alopecia i sig
I dagens läge finns det inga metoder som får håret att växa tillbaka. Det kan hända att ditt hår gör comeback av sig självt, du kan inte göra annat än vänta och se. Men medan du väntar kan du ägna dig åt sådant som du kan påverka istället. Mitt självförtroende höjs när jag lever hälsosamt, motionerar och äter ordentligt. När jag  drabbades av alopecia blev det först en deppig period när jag inte orkade ta itu med mig sjäv, åt lite hipp som happ och satt stilla och tyckte livet var fisigt. Men när jag tog mig i kragen och började jogga lite och ta hand om mig själv började också självförtroendet återvända. Håret var trots allt bara en pytteliten del av mig, jag kan ju inte sluta bry mig om resten bara för att den lilla delen försvunnit.


Skit i elaka kommentarer
Enfaldiga människor har ibland så mycket att påstå. Hellre än man en skallepär än en idiot.

Det blir kanon, trust me!

(december 2009)

tisdag 30 augusti 2011

Vad göra när arbetsinspirationen slokar?

Köp en slokhatt förstås. Nobrainer.

Inneresting bildval, Hbl

Eva Biaudet ställer upp i presidentvalet. Som ni ser på bilden ordnades presskonferensen i ett socialcentrum och journalisterna fick inte ha skor på sig. Vilket inte spelade så stor roll eftersom inga journalister var där. Är det Eva och Lillan som sussar på madrasserna i bakgrunden, förresten? Det är bra, sömn är viktigt.


(Nu har de lagt in rätt bild, men man måste ju få fnissa lite, right?)

måndag 29 augusti 2011

Megareve

Natten blev lite i kortaste laget, jag kom hem från jobbet vid midnatt, låg och rullade tummar till 01 eftersom jag var så uppe i varv och klockan 06 ringde väckarklockan. Jag trodde mig ha åtgärdat detta med två baljor kaffe, men inser så här an efter att jag inte är helt på hugget i dag.

Till exempel har jag inte alls tagit på mig mina vanliga svarta leggings. Nej, det här är ett par gamla gravid-leggings som man ska kunna dra upp ända till bysten. Men jag har dem bakfram, med röven där gravidmagen borde vara. Tyckte ju nog att grenkilen var i vidaste laget när jag klädde på mig imorse. Nåja, det är ju bara bra med lite extra svängrum för rumpetten.

Har jag månne hittat på något annat lustigt? Peruken bakfram? Compeed-stift på läpparna? Deodorant i knävecken?

Måndagar är bra

Ingen deadline på flera dygn. Tid att svara på mail och lyssna på musik. Hinner till och med beundra mina skor. Så fina. Bra köp.
Städa skrivbordet kunde ju vara en idé också. Naaah.

söndag 28 augusti 2011

Jo, jag köpte tröjan

Det gjorde jag förvisso. Jo. Hm. Och den här också. Har jag blivit gammal nu när jag tycker att paljetter är trevligt?


(Bild Lindex Shop Online)

Så här är det, förstår ni: Jag har drällt runt i klädbutiker i två år nu  och haft svårt att hitta plagg som stämmer överens med både min smak, kroppsform och plånbok. Och nu, helt plötsligt Hösten 2011, finns det enbart Eva-plagg i butikerna! Det är rysligt! Men jag är ju så illa tvungen att samla på mig ett lager nu när jag har chansen. Snart är grått-plommon-pastell-färgskalan tillbaka.

Medge att jag är ganska bra på att motivera min klädköp. Varför jag nu sedan anser mig tvungen att motivera dem. Om en hårt arbetande vuxen kvinna vill ha en paljettblus för 19,95 får hon väl slå till. Sådesså.

Glad åt mina bryn!

Jag är så glad åt mina ögonbryn som nu nästan gjort comeback. De är förvisso blonda och inte bruna som förr, men det passar ju bra eftersom årets frilla också är blond. Pigmenteringarna ser nu riktigt naturliga ut eftersom de bara skymtar fram bakom brynen. Pigmenteringarna borde väl förnyas så småningom men jag vet inte riktigt om det är någon idé nu när mina riktiga ögonbryn vuxit ut igen. Jag kanske kan färga brynen istället? Det är mycket billigare. Får se hur jag gör. Om hela härligheten trillar av får jag väl börja från början.

Borde ju lägga in en bild men lycka sinte få en representativ dylik här på jobbet. Måste be J plåta mina ögon i dagsljus nån dag.

Fransarna går det lite trögare med, men om man nu tar i beaktande att jag inte hade en endaste ögonfrans för några månader sedan är ju framsteget ganska stort också här. Om de växer ut lite till kanske jag kunde testa att göra en fransförlängning? Men jag är ju lite rädd om mina nya fransar, vet inte om jag vill klistra fast några extra tyngder i dem..

Håret på huvudet är en deppig histori. Det växer så det knakar, men högst upp är jag ännu skallig, så jag ser ut som en munk. Är ganska lik Furst Albert, när jag tänker på saken. Frisyren klär honom bättre än mig.

lördag 27 augusti 2011

Jag vill hem

På väg hem från kvällsturen. Är för gammal, för nykter och för påklädd för att hänga på Kampen så här dags en lördag kväll. För att göra saken ännu värre spelar de Andrew Lloyd Webber-melodier på pannflöjt i högtalarsystemet. The horror. The horror.

Får jag? Borde jag? Ska jag?

Provade den här tröjklänningen på Lindex i tisdags och den var superfin men jag drabbades av temporär girighet och slog inte till. Nu ångrar jag mig. Den var snyggare i verkligheten än på bild, och skulle ha goda förutsättningar att bli vinterns "krypa in i när magen korvar sig och livet känns tungt"-tröja. Och så matchar den mina nya skor.



(Bild från Lindex Shop Online )

fredag 26 augusti 2011

Alla movers and shakers

Ska säkert ut och svira på Konstens natt. Not me, jag ska tömma en knarkhåla. Men vi kan låtsas att det är ett rollspel!

torsdag 25 augusti 2011

Gummifejset S






Jag tror hon tänker bli Jim Carrey när hon blir stor.

Jag förblir skoljumpa-skeptiker

Noterade att Kakkakaffe också bloggat om barn och dieter. Hon sätter tilltron till motion, om barnen rör på sig tillräckligt är det egentligen strunt samma vad de äter, och föräldrarna får helt enkelt anstränga sig lite och se till att knoddarna faktiskt rör på sig. Så långt håller jag med till hundra procent!

Däremot förblir jag skeptisk till att mera skoljumpatimmar är lösningen på någonting alls. Det här är ju lite fuskigt men jag tänker recycla ett inlägg från min gamla blogg, eftersom jag fortfarande är av samma åsikt. (Och det här gör jag inte för att bjäbba emot Kakkakaffe, utan för att jag tycker det här också är en viktig diskussion. Jag hoppas innerligt att det inte går till så här någonstans längre.)



Den helvetiska högstadiegymnastiken (6.10.2010)

Man håller tydligen på att böka om i timfördelningen för grundskolan. De flesta tycker till om språkundervisningen men jag fick mera kalla kårar för nånting annat: barnen ska ha mera gymnastik! Noooo!

Om detta hade hänt under min skoltid hade jag antagligen lagt mig ner och dött. Det är ingen överdrift, jag skulle ha blivit självdestruktiv. Största delen av min högstadietid präglades av obehag för nästa torsdag då man igen skulle utsättas för den förhatliga jumpatimmen.

Problemet var att jag var ganska bra i skolan. Inget universalgeni, men över genomsnittet i så gott som alla ämnen. På gymnastik var jag däremot högst medioker. Och då fick ju de mera atletiska men mindre akademiska klasskamraterna ett gyllene tillfälle att hämnas på higaren.

"V*tt* s*t*ns nörtti, kan du inte bara dö och sluta förstöra vårt spel?!" fick jag höra när jag missade bollen för tredje gången i boboll. Detta av en kille som ägnat sig åt handboll, fotboll, sähly, hockey sedan vaggan. Frågade man honom om pluskvamperfekt fick man en tom blick. Gav man honom ett bobollsträ var han kungen.

Läraren sa ingenting. Nejdå, det är ju nyttigt med lagsport. Viktigt att dagens unga rör på sig. Dessutom hade vi gemensam gymnastik för flickor och pojkar, där stod vi med våra halvutvecklade kroppar, rester av babyfläsk, pinsamt håriga armar, olika stora bröst osv och visade upp oss. Varje vecka samma sak, de som var bra fick säga vad som helst åt oss som var klumpigare och mindre intresserade av idrott. Vilket resulterade i att jag försökte hålla möjligast låg profil, skylla på att jag hade mens varannan vecka och vara så osynlig jag bara kunde. De få gånger jag fick för mig att ens testa sparka bollen mejades jag ner och fick veta att jag var hora.

Jag kände mig som en ufo, för alla andra verkade tycka att jumpa var det roligaste ämnet av alla. Jag tyckte bäst om modersmål. Nörd.

Lättnaden när högstadiet var slut var enorm. I gymnasiet hade man också gymnastik, men då hade vi för det första könsindelning, för det andra var det inte så noga med vad vi presterade bara vi rörde på oss. Jag vågade för första gången försöka göra mitt bästa, hade riktigt roligt och höll på att få hjärtslag när jag fick en nia på betyget.

Högstadiejumpan har dock satt ganska ödesdigra spår i mig. Det är först nu när jag strax blir 30 som jag på allvar har kunnat njuta av att motionera. Först nu har jag slutat höra "V*tt*s nörtti"-ropen i bakhuvudet då jag frustar fram i joggingspåret.

Jag hoppas verkligen att någonting har hänt på det här området under de senaste 15 åren. För jag tycker också det är viktigt att barn och unga rör på sig. Men tvinga dem inte alla att spela fotboll och basket tillsammans vecka efter vecka. Det måste finnas fiffigare och mera pedagogiska alternativ.

Och jumpalärare, ingrip för helvete om klassens plugghästar får höra könsord och förolämpningar. Stå inte där med era jävla visselpipor i käften och låtsas om ingenting. Shame on you H!

Vilken braksuccé

I dag uppvaktade jag familjen med en middag som var både nyttig och läcker. Vad sägs som lammfärsbullar med youghurtsås och mos på blomkål och broccoli? Mums.

Verdicten?

"Vetdu mamma, de är bättre på att laga köttbullar på dagis än ni här hemma."

Äsch.

Rynkiga barn behöver botox

Det tycker dom i alla fall i Amerika.



De där mini-misstävlingarna tycker jag är ungefär lika fiffiga som tjurfäktningar.

Tidsmaskinen på damtuppen

Amazing! Vi har en tidsmaskin här på jobbet, ovanför lavoaren på damtoan! Den funkar så att jag tittar in och då tittar min mamma ut från 1987!

En viktig diskussion

Tack för alla kloka och tankeväckande kommentarer till gårdagens inlägg om bantning och döttrar! Helt tydligt är det här ett ämne som många har i tankarna. Fick igår höra många skräckhistorier om vad skolhälsovårdare och tanklösa föräldrar ställt till med, det räcker med en korkad kommentar för att allt ska gå åt pipan. Det pratas ju mycket om mobbning barnen emellan, men jag börjar misstänka att de vuxna är de som gör mest skada.

Nu skrev ju jag om mammor och döttrar eftersom det är den kombinationen som är aktuell just för mig, men säkert är det här ett en relevant grej också för mammor och söner, pappor och söner, och framför allt pappor och döttrar.

Pappor! Säg aldrig, aldrig nånsin åt era barn att de är för tjocka eller för smala. Inte ens på ett skämtsamt höhöhö-sätt. Knipp näbb eller säg nånting trevligt. J är den första att göra bättring, när S föddes kallade vi henne "Tjockisen" eftersom hon väjde 4,6 kg (ouch) och länge var en ganska stadig bebis. Hon är bara två år men redan nu är det defintivit dags att skippa det smeknamnet. Det är inte okej. J har lovat sluta nu.

Och det här tycker jag är en viktig point: ett barn ska inte sättas på diet. Om ungen är för rund eller för smal är det förändrade levnadsvanor som gäller. Alltså en förändring som gäller resten av livet. Inte Beach 2012 Kidz Edition.

Tyckte att Jenny hade en bra idé, det kan vi ta som hemläxa. Mammor, beröm er själva så att barnen hör det! "Visst är mamma fin i dag?!" Och tro på er själva när ni säger det. Barnen beundrar er i alla fall, lika bra att ni beundrar er själva också.

onsdag 24 augusti 2011

Om döttrar, mammor och bantning

En gång när T var lite på ett år gammal hittade jag henne i badrummet, hon stod på vågen och suckade och stånkade (hon var så lätt att vågen inte ens hade noterat att någon stod på den). Jag blev faktiskt lite upprörd, givetvis inte för att hon vägde sig för det visste hon ju inte ens att hon gjorde, utan för att det var uppenbart att hon härmade mig. Tydligen hade jag ganska ofta passat på att väga mig medan hon satt på pottan, och tydligen brukade jag väsnas och oja mig över det vågen visade. Och ettåringar observerar allt.

Samtidigt var jag tacksam för att en sådan här väckarklocka skrällde till medan T ännnu var för liten för att läsa in någon djupare mening i mammas myskofika morgonrutiner. Annat är det nu när hon är fem och ifrågasätter allt. Sedan den dagen väger jag mig alltid i enrum och kommenterar inte resultatet så att flickorna hör det.

Kom att tänka på det här när Malin skrev om sin nya omgång med Cambridge-kuren och en bloggläsare helt sakligt undrade hur Malins dotter reagerar på mammas pulverätande. Malin svarade lika sakligt och det visade sig att de båda var ganska överens. Sen råkade jag också på den här nyheten om en dietbok för 6-åringar, som utlovar att man blir populär om man bantar. Och undersökningar visar att allt yngre barn bantar.

Själv har jag aldrig testat pulverdieter men jag har de facto bantat sedan jag var 12 år gammal. Idén kom inte från mina föräldrar utan från en ovanligt klantig skolhälsovårdare som upplyste mig om att jag var tjock mer eller mindre rakt upp i ansiktet. Det hade aldrig slagit mig att jag var tjock. Jovars, det fanns smalare flickor än jag men det fanns också tjockare flickor. Som tolvåring sitter ju en del av babyfläsket kvar medan kroppen börjar utvecklas, då ser man kanske lite märklig ut. Men att jag var tjock, det visste jag inte.


Screw you, skolhälsovårdare, jag kanske inte låg exakt på tillväxtkurvorna,
men tjock var jag väl för tusan inte! Det ser jag i dag. Men det såg jag inte då.

 Men därmed var det kört, jag levde igenom alla mina tonår övertygad om att jag var jättefet. Så här i efterskott inser jag ju att det var en jävla tur att saken inte gick så långt som till en regelrätt ätstörning.

Och sedan dess har jag testat att skippa frukost, vara Viktväktare, ha sådan krabbis varje veckoslut att det ändå inte gick att äta två dagar av sju (det var effektivt! Men jag rekommenderar inte), GI, Kiloklubi, Atkins, LCHF och nu härnäst blir det då Olga Rönnbergs kostråd i kompibation med träning. Har alla dessa dieter gjort mig någon gott? Njä. Jag är tyngre än nånsin just nu. Men har också bättre kondition än någonsin tidigare och mycket bra värden, så vikten är inte allt. Men ändå finns ju förhoppningen att jag skulle bli av med tio kilo och hamna inom BMI-gränserna för normalvikt.

Och dessa tio kilo ska jag nu åtgärda mitt framför ögonen på T 5 år och S 2,5 år. Hur göra? Här har vi ett annat krux också: det är mycket sannolikt att mina flickor blir knubbiga i något skede, oavsett hur nyttigt de äter och hur mycket de rör på sig. Det är genetik, jag var ett knubbigt barn, det var min mamma, moster och mormor också. Det är så det går med kvinnorna i vår släkt när vi växer till oss, vi blir inte nödvändigtvis smällfeta men nog lite mulliga. Just så trinda att det känns ledsamt när smala flickorna i klassen klättrar i repet och flyger över bommen när det är redskapsgymnastik. 

Men kommer det att räcka att jag står och larmar om att T och S är fantastiska, fulländade och finast i världen och att de ska vara stolta över sig själva om jag samtidigt dissar potatis till middagen och står och viftar med en kettlebell i vardagsrummet varje kväll? Jag vill ju gärna vara ett föredöme, och det är jag kanske om jag äter ordentligt men nyttigt och motionerar regelbundet. Men jag får på inga villkor gå till överdrift, då kan hela planen backfire.

Det är en skitsvår balansgång det här och jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag har inte svaren, men så länge jag kommer ihåg att ställa frågorna kanske loppet inte är kört.

Bästa sättet att pigga upp en trög augustimorgon

Nya kläder! Jippii! Har mina nya dojor också. Har inte gått i högklackat på flera år, vi får väl se hur långt jag kommer...

tisdag 23 augusti 2011

Nya skor!

(obs, jag har orangea strumpisar på mig, jag har inte drabbats av karotenförgiftning eller solat i Donatella Versaces solarium)

Kvinnlig logik: ont om pengar? Köp skor! Då blir du glad och glada människor hittar alltid på vettiga sätt att leva billigt. Blev du inte tillräckligt glad. Jamen bäst att ta en sväng på H&M då. Sådärja. 

(gillade inte bältet som hörde ihop med klänningen, tog det här istället)

Nu ska det nog ordna sig med det ekonomiska, ska ni se.

Nu känns det bättre

Sushi och en Martina Haag-krönika. Kyllä tämä tästä.

Ge mig ett peee, ge mig ett emmm, ge mig ett esss

Vad blir det?

PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS PMS

Andas in, andas ut, räkna till tio, tänk på nånting sött. Som eeeeh... hundvalpar!


Ahmen va fan, vad gör The Hoff i min hundvalpsvision? Kolla frillan... PMS PMS PMS!!!!!!!!!!!


söndag 21 augusti 2011

Oss atleter emellan

N har jag jumpat med en kettlebell för första gången och slog varken sönder tänder, prydnadsföremål eller make (han tog betäckning bakom soffan vilken kan vara en delorsak).

Great success!



Bridget Jones, den första bloggen?

Jag drabbades för några dagar sedan av en oerhörd lust att läsa om Bridget Jones dagbok. Den tyckte jag ju var helt genialisk när det kom ut, herregud så man skrattade. Och visst, det är fortfarande en rolig bok, numera framför allt om man ser den som tidsskildring. Bridget upptäcker den nya coola grejen Feng Shui, till exempel. Och bara det att hon sitter och flört-chattar med sina chef, vilken häftig ny grej asså. Chat. Waude.

Men när jag kommit en bit på vägen i omläsningen slog det mig att det här är ju en blogg! Bridget skriver om dittan och dattan, stort som smått, ibland är hon lite hoppsanhejsan, ibland skriver hon långt, ibland kort etc.

Bridget var alltså långt före sin tid. Jovars, man kan ju hävda att alla dagböcker i världhistorien kan ses som ett slags tidiga bloggar, men alla dagböcker har inte ett bloggtonfall och det har Bridget Jones. Eller Helen Fielding då, eftersom Bridget är fiktiv.

Tyvärr gör det här ju också att boken inte känns så häftig längre, i dag är läsaren med stor sannolikhet ganska van vid (och eventuellt trött på) att få fragment ur sina bekantas liv serverade via bloggar och sociala medier. Slår vad om att mina döttrar kommer att tycka att Bridget Jones är totalmysko och gammaldags om de läser boken om femton år.

Och herregud så hon röker! Alla röker! Känns också främmande. 

lördag 20 augusti 2011

Primula

...fick ju fina vitsord i Nyt-liites artikel om barnvänliga restauranger. Visst, det var gott! Inte speciellt snabb service dock. Men vänligt och smarrigt. Det räcker långt.

 Färgpennor för barnen. Simple and ingenious.
 Mommo och S. Lika som bär.
 Vacker karl och svettigt fruntimmer.
 Rysligt god barnmat. Vi blev alla lite avundsjuka.
Tigerräkor. Varför heter de så förresten? Lite som elefantmussor eller leopardostron. Weird.
  
Fisk. Potis. Svamp. Gött.

Mitt hemma-gym

Tittatitta! Jag har skaffat ett litet hemmagym! Jumpabollen fick Jonas i julklapp av sin arbetsgivare, Finlands bästa arbetsplats. Resten skaffade jag på Prisma i dag. Ett styckte kettlebell på 7,5 kg, 5 kgs hantlar (jupp, se upp Dolph Lundgren, här kommer jag), fitnesshandskar och jumpamatta. Motsvarande omgång grejer skulle ha kostat det tredubbla i en riktig sportaffär. Hurra för förortsliv och stormarknader!

fredag 19 augusti 2011

Förr i världen...

... ägnade man sig åt önsketänkande.

Men inte åt konsekvensanalys.


Tur att vi har kommit långt på 50 år. Eller har vi?

Då:

Nu:
 Flera pikulite föråldrade reklamer här.

Nakendans nakendans

Phuuu, det var en tung arbetsdag. Man måste vara så alert när man kör ut en sändning ensam i tre timmar.

Men nu ska jag hem och båda bastu. Jag och flickorna har en livad liten ritual (J skulle gärna få vara med men han vill inte): när vi klätt av oss alla kläder dansar vi runt en stund och ropar NAKENDANS NAKENDANS! Det är lite vår version av familjen Melkerssons "rrrrrbom". Aningen naknare bara.

Det här tycker vi är hemskt skojigt. Om några år kommer flickorna att sluta och då tänker jag nakendansa värre än nånsin. Speciellt om de har kompisar hemma. Mwaaahaaahaaaa...

Det är fredag, det är Nöjesfredag!

Jag gör min bästa Le Kid-pose.  Radio Vega kl 13.03.

torsdag 18 augusti 2011

Fågelspyor?

Nä, det ska bli bantarknäckebröd. Jättejättegoda hävdar olganerna. Hmm...

Min nya idol heter Ronya

 Hon är bara så cool. 19 år gammal, kör sitt eget race, vägrar låta någå musikproffs-förståsigpåare tvinga in henne i en mall som inte känns rätt, fattar att strunta i taskiga kommentarer på nätet.

 Javisst ja, hon kan sjunga också.
Blir en intervju med henne i nästa veckas Nöjesfredag.

En bild på min frukost

Alla bloggare med likriktningsambitioner lägger in bilder på sin frukost i något skede. Behold, här är min morgongröt! Den var riktigt god, tack för era tips.

onsdag 17 augusti 2011

Gröt

Angående föregående inlägg: om jag just nu skulle ha behov av att vara med i The Bachelor skulle jag nog vara nödgad att söka till fetto-varianten. Vägde mig för första gången efter sommaren och herrejämmer. Fast ja, vinpimplande och god mat varje dag måste ju märkas nånstans.

Just nu håller jag på att förbereda mig för PT Online med Olga Rönnberg (som förresten ska vara tränare i svenska Biggest Loser nästa säsong!) som startar om en månad.

Och nu borde jag lära mig att äta gröt på morgonen. Det är inget tvång, men alternativen tycks vara gröt och smoothies och smoothies tycker jag är ap-äckligt så gröt it is. Men gröt är ju ganska boring. Har någon bra tips på hur man hottar upp gröt? Och vilken gröt-sort lönar det sig att köpa? Finns det någon som är extra god?

Tjock åt den tjocke

Suomi TV har inte bara börjat visa Conan O'Brien, de har också köpt in det här succéprogrammet: The Bachelor! Men med en tjock bachelor. Och alla kvinnor som tävlar om hans gunst är också tjocka. Wohooo.

Och vad är budskapet med ett sådant programformat? Jo: tjocka människor ska para ihop sig med andra tjocka människor. Inte kan nu en tjej i storlek 46 söka sig till vanliga Bachelor, hå hååå, absurda tanke. Hur skulle det se ut?

Det blir ännu bättre: i det första avsnittet delar Tjocka Ungkarlen ut en "promise ring" till alla damer. Han lovar att inte döma dem på basis av deras vikt. HALLÅ! Det är för sent då. Varenda deltagare har ju redan blivit bedömd av dem som valt dem till programmet.

Och varför får den trinda mannen chansen att vara så här generös? Ingen tänkte på att fråga kvinnorna vad de tycker om hans mastiga kroppshydda. Nej, kvinnor ska uppvaktas och vara tacksamma.

tisdag 16 augusti 2011

Nu skulle det få hända nånting riktigt förbaskat skoj

Jag väntar. Trögt går det.

Men jag anmälde mig just till Musik och Talang i Vasa i september. Nej, jag går inte här och har några drömmar om att bli popidol (obs med Sås&Kopp-uttal) på gamla dar men programmet verkade intressant också för gamla journalisttanter. Och artisterna är ju prilligt bra!

Jag är inte van att vara i Vasa utan man och barn dock. Ser ni mig vimsa planlöst runt på torget kan ni ju ge mig en knuff i rätt riktning. Vad de nu sen är. Arrangörerna har glömt att skriva ut var i Vasa jippot går av stapeln. Eller så läser tant slarvigt.

Ny dag, snäll mage, rostiga ben

Känner mig inte tillräckligt dålig för att stanna hemma i dag så jag är på väg på jobb. Piggar upp att ha nya kläder. Pointen med dagens outfit är ju de roströda strumpisarna men hur plåta dem utan helfigursspegel? Timbeeer...

måndag 15 augusti 2011

Insert skjojsig inläggsrubrik here, jag orkar inte hitta på

Den här dagen kommer inte att gå till historien som Evas bästa. Tvi vale. Har mest legat pladask på sängen och tänkt sorgsna saker och tittar på den grå himlen genom spjälgardinerna. De är fula de där gardinerna. Varför köpte vi sådana?

På eftermiddagen började det kännas lite bättre så då tog jag tillfället i akt och gallrade i flickornas garderober. Sommarkläder ut, höstkläder in, för små grejer i loppishögen och urtvättade och trasiga grejer i roskis. Mycket bra.

S vill gärna klä sig i ylledräkt och halsduk året om, medan T är mera åt optimisthållet och tycker att ärmlöst och kortkort sällan kan vara fel. Jag vill ju uppmuntra dem att klä på sig själva om morgnarna men när det ena ser ur som Pelle flyttar till Komfusenbo och den andra som tjejen i Lambada-videon måste jag ju ingripa lite.

Den perfekta modern ser givetvis till att bara kläder som är lämpliga för årstiden hänger i garderoben, medan allt annat ligger tvättat, struket och nedvikt i prydliga askar med tydliga etiketter. Men Den perfekta modern röker säkert gräs.

Magsjukebloggen

Urk. Ont i magen, inte kul. Stannar hemma från jobbet, onödigt att smitta ner hela Rundradion.

Azerbajdzjans first lady är säkert aldrig magsjuk. Och om hon är det kakkar hon säkert bara diamanter (förhoppningsvis oslipade) och guldstoft.

lördag 13 augusti 2011

Hallå där uppe!

Här nere är jag! Men jag har suttit på huk hela dagen och nu går det inta att räta på benen längre. Tassigt. Jag har suttit ute i syrenbusken igen, klippt och ansat, räfsat och fejat. En mygga satte sig på min arm och jag sa sorget till den att gärna göra ett försök men att den antagligen skulle bli besviken. Den funderade på saken och flög iväg. Märkte väl att det inte fanns något blod att skaffa.

J har bara lekt och lekt hela dagen. Han har köpt en motorsåg och en kvist-choppare. Den senare var jag också lite ivrig över men jag har knappt fått röra den. O-rätt-vist. Om han inte passar sig så föreslår jag att vi leker Fargo. Jag ska vara Stormare, J får vara Buscemi. Hehehe (alla som fattade ropar hepp).




fredag 12 augusti 2011

Töntfredag

Det är fredag. Det hippa folket är på Flow (don't ask me why, ryslig musik) och de äldre skumpar runt till Christer Sjögren i Ekenäs. Märks det att jag har stenkoll? Bra.

Själv håller jag på med den töntigaste av aktiviteter: schablonmåleri. Tänkte mig en blaffig vindruvsranka runt hela vardagsrumsväggen och lite segelbåtar, fyrtorn och vasstrån i tamburen. A ha haaaa. Nu ljög jag så det small. Jag målar krusiduller i lekstugan förstår ni väl. De blev inte så bra, jag är lika bra på schablonmålning som på blodgivning. Några får jag måla över och schablona på nytt.

Det här blev ett förvirrat inlägg. Skyller på bastuölen.

Här har i i alla fall en svängig låt med text som verkligen berör.



Kan tandfén betala med kort?

Vi har ett problem. T håller på att tappa sin första tand. Hon är ivrig som sjutton och har på tv sett att när tanden väl har lossnat ska den läggas under huvudkudden och så kommer tandfén och byter ut den mot en peng.

Antar att det är jag som förväntas agera tandfé om dte här ska bli till nånting. Men jag har aldrig några småpengar på mig, och skulle jag till äventyrs ha en 2-euro i fickan brukar jag tråtta in den i en butikskärra och glömma bort den.

Kan tandfén betala med electronkort, tro? Eller lämna ett utprintat kontoutdrag under huvudkudden? "Tandfén har betalat in 2 euro på ditt konto!".

Och tänk om hon vaknar när jag står där och försöker hitta tandjäveln? Borde jag gardera mig genom att vara utklädd?

Eller vaddå jag, varför är det alltid mammorna som håller på med sådant här trams? Lika bra att J tar hand om det hela.

Slimsor i kaffet

Uhh. Det sämsta sättet att ineda dagen är att hälla mjölk i klaffet och se hur vita slimsor simmar upp till ytan. Mjölken ska gå ut först imorgon men är det rötmånad så är det.

torsdag 11 augusti 2011

Jag är de bantande vampyrernas drömmåltid

Det sket sig. I dag hittade de en blodådra på blodtjänst, men det var en tunn liten sak som inte fyllde hela påsen. För min del räknas det som en donation så nu får jag inte försöka på nytt på tre månader. Men blodtjänst gör väl ingenting med de ynka två deciliter min patetiska ådra producerade. Kanske de kan ge den som picknickdrink till en vampyr som föredrar små portioner? Eller hälla påsen över nån skådis på audition för Mannerheimfilmen?

Jag är misslyckad. Misslyckad. 

Marija gånger två

Jaha ja, här har vi två bilder på Marija Serifovic som vann Eurovisionen här i Helsingfors för några år sedan. Bra va?

(Det är bara det att den i  napapaitan är Sinead O'Connor. På riktigt alltså.)


Nytt försök

Ska göra ett nytt försök med blodtjänst i dag. Är ganska trött så jag tror jag ska ta en powernap medan jag ligger på britsen. Hoppas någon väcker mig innan det går så här.

Tillökning i högerspalten

Insåg att jag har försummat listan på bloggar jag läser. Läser alltså betydligt flera än jag länkar till. Så välkomna till högerspalten:

Tobson in Euroland. Schalgerfantast supreme. Ett måste för alla eurovisionsvänner.

Eurovisionsyra. En lika stor schlagerfantast som Tobson. Aningen yngre dock. Missa inte henne heller!

Elisheva. Mitt-i-allts kloka lillasyster.

Och så hoppas jag att ingen har missat den här helt suveräna bloggen. Det är min finurliga och stundom lite grumpyga far som skriver den. Vi är typ Svenskfinland svar på Schulmanklanen, måste bara tvinga mamma, make, döttrar, svåger, svägerska och krukväxt att börja blogga först.

Jaa, jag lade till Amanda Schulman och Malin Wollin också men dem behöver jag knappast presentera. Amanda är den med kaffesump i ansiktet och Malin är en galet rolig fotbollshustru (fast hon hatar fotboll och är ogift.

Aijo, och sen Olga också. Olga är min dominatrix.

onsdag 10 augusti 2011

Skibbidibidibbi padda pou

Inser till min förvåning att jag nu vid 30 års ålder tycker att detta är en mästerlig låt. Humor och hederlig vokal akrobatik, svängig refräng och en video som inte är alls lika föråldrad som mången annan från 90-talet.
Tilläggas bör att jag HATADE den när den var ny och Scatman ännu levde.
När blev jag så här gammal?

Nåh, det sista Popsnillet är nu bandat och klart. Det var en rolig serie att göra, men jag undrar om någon annan än mina föräldrar och den där ena snälla bloggläsaren som berömde programmet har lyssnat. Har inte fått nån feedback alls. Men eftersom det handlar om Radio Vega brukar ingen respons vara synonymt med beröm...

Goodness, det var mitt 400e inlägg! Kalas!

Jag är en vampyr

Jag är en god människa, därmed beger jag mig till Röda korsets blodtjänst var tredje månad så att de ska få pumpa ut lite O- ur mig. Det är ju en dyrbar blodgrupp som det alltid verkar råda brist på. Pling! Ja ursäkta, det där var bara min gloria som tindrade lite. 

Sagt och gjort, igår trippade jag iväg till Sanomahuset och slängde mig på en brits lite på samma sätt som Mariah Carey flänger ner sig på en divan och räckte generöst fram armen. Röda korset-killen sökte och sökte, pillrade och funderade, decinficerade och stack. Ingenting. Krafs krafs. Ingenting.

Dags att byta arm och sjukskötare. En tjej pillade och klämde på min andra arm, såg konfunderad ut, hämtade en kollega som tydligen var ställets hejare på upphittning av trilska vener. Hon klämde och pillrade, ritade märken med kulspetspenna, decinficerade och stack. Ingenting. Krafs krafs. Ingenting. Krafs krafs lite djupare in. Nada.

Nej det blidde inget blodgivande. Jag har tydligen inga vener alls. De ville inte fortsätta att gräva runt i mina armar heller  så jag uppmanades att komma tillbaka senare i veckan om jag törs.Det tänker jag göra också. Frågan är om de blir glada eller utmattade när jag kommer farande.


Vad är det för fel på en om det inte går att hitta ens ådror?

tisdag 9 augusti 2011

Albino-Brezjnev

Haha, lite vindögd bild. Oh well.


I dag ska jag köpa mascara. Om ni tittar jättesuperdupernoga där under vänster öga ser ni att fransarna gjort comeback. Dessvärre är de så ljusa att de är nästan osynliga. Mascara har jag ju inte använt på snart två år, så jag får väl pallra mig till nån butik och köpa.

Behöver ögonbrynsgel också, Neulash har fått mina ögonbryn att växa så yvigt och fort att jag till och med tvingats plocka dem lite. Men, som J säger, en del av dem växer ju till och med i närheten av pigmenteringarna. Men jag måste ju se efter den, så jag inte blir helt albino-Brezjnev...

Det är förvisso en god bit kvar innan jag kan påstå mig ha riktiga ögonbryn och fransar igen, men man får väl make the most of it.

Hästkänning? Nä, höstklänning

Här är min nya favoritklänning. Gillar kläder som gör min booty om möjligt ännu större. Fin färg också. Och den matchar mina gummistövlar, ett klart plus i dag.

måndag 8 augusti 2011

Powerwalk (eller ministry of silly walks)

De kloka och vältränade har förklarat att jag måste variera mitt motionerande. Om jag bara joggar samma rutt om och om igen i samma tak kommer min kropp att vänja sig vid rörelserna och då slutar det vara effektivt. Rysligt! Så jag fick tipset att testa powerwalk. Visst visst tyckte jag, och insåg sedan att jag inte har en aning om hur man powerwalkar.

Inga problem, svaret finns på nätet. En gänglig i man i aningen för korta shorts förklarar hur man gör, vad man ska tänka på gällande andning, steg, armar etc. Allt är bra tills han demonstrerar hur det ska se ut vid 2'50. Måste säga att jag tappade förtroendet för honom lite grann... Men John Cleese blir säkert grön av avund.

söndag 7 augusti 2011

Nu har vi (eller ähum, jag) inrett

 Speak friend and enter.
 .



Jag tycker det är fint så sjuttsingen. Jag ska ännu måla lite schablongrejer på väggarna och fixa gardiner.

Nu är frågan bara vad stugan ska heta. J föreslog "Apburen", T tycker den ska heta "Vår lillalillalilla stuga", S ruskade bara på huvudet och sa "Nöu!" och mina fina krusidulliga (och medges, lite väl puttenuttiga)  förslag röstas ner innan jag hinner uttala dem till slut.