Gråt inte

När hon du trodde var din hjärtevän plötsligt går i armkrok med någon annan och kallar henne bästis, gråt inte.

När han som är snyggast, finast och bäst och som gör att det är spännande att gå till skolan om morgnarna en dag på matrasten står med handen nedkörd i bakfickan på hon den rödhåriga i parallellklassen, gråt inte.

Nu tröjan du fick av mommo och som du blev så glad över igår får de populära flickorna att hånfullt frusta till, gråt inte.

När nån annan får stipendiet du trodde du skulle få,

när 20 andra får studieplatserna du suktat efter,

när de du trodde var din förtrogna för evigt hävdar att du är så annorlunda nuförtiden och börjar träffas utan att ringa dig,

gråt inte.

När du går på fest och är så fin, men sen blir för full och ful och vaknar dagen efter i panik, gråt inte.

När varje lördagskväll urartar i fyllegräl med pojkvännen i en kissluktande portgång i Borte Tölö, gråt inte.

När hon som är yngre och inte ens har försökt speciellt länge meddelar att hon ska ha barn, gråt inte.

När du får ditt tionde "Tack för din ansökan, men tyvärr..."-brev på en månad, gråt inte.




Eller vad fan. Gråt på. Men låt mig trösta.

Mamma

Blå fruar och stavvandrande presidenter

Håhå jaja. Det här kan man kalla en händelserik dag.

Efter Morgonöppet-sändningen åkte jag till Maria sjukhus, där teatergruppen Blaue Frau repeterar I stopped my body, som ska ha premiär om nåra veckor. Sonja Ahlfors och Joanna Wingren var bustrevliga och berättade ivrigt om föreställningen, men sen hade de lite brådis med att komma igång med repeptitionerna och då undrade regissören om jag ville stanna kvar och titta. Självklart, sa jag ivrigt och slog mig tillrätta. Privatvisning av suggestiv feministisk dansteater, de är inte varje jag man får vara med om sånt på arbetstid, juh!

Föreställningen var väldigt intensiv och kittlande, kan redan nu rekommendera den fast rätt mycket förstås var på hälft i detta skede. Men det blev pikulite genant när alla på scenen i ett skede var spritt språngande nakna. Lite extra pinigt när man är den enda åskådaren, förstår ni. Där satt jag och försökte komma fram till huruvida det var coolare att flacka med blicken eller bara välja en buske och råglo på den.

På vägen tillbaka till Böle mötte jag Mauno Koivisto på spårvagnen. Han hade lippis och stavar. Lever han ännu eller kan han ha varit en hallucination?

Sen ringde jag Nicke Lignell och stämde träff.

Nu behöver jag ett skumbad och en whiskey.

Ja just det, mitt inslag om I stopped my body sänds imorgon klockan 7.40 i Morgonöppet.

Kul, KappAhl!

Fräscht med en barnmodell som varken är uppenbar kille eller tjej. Mera sånt!

Underbara Clara of Doom

Okej, nu har jag intalat mig att det är supermysigt med höstrusk där ute hela dagen. Har bakat muffins och päronpaj, sytt gardiner, knäppt instagrambilder på skära rosor och upprepat mantrat "jagärunderbaraclara jagärunderbaraclara" i åtta timmar. 

Nu börjar jag snarare känna mig som Indiana Jones när taket började hasa ner i Temple of Doom...

Vad ska jag göra när jag blir stor?

En regnig höstsöndag ger utrymme för livsfilosofier på Murvägen. S funderar på att en del människor föredrar att sova nakupelle medan hon själv definitivt vill ha pyjamas. T repeterar vilken släkting som kommit ut ur vilken släktings snippa. Inte alltid så lätt att hålla reda på.

Och jag funderar på vad jag egentligen vill jobba med i framtiden.

När jag gav mig in i journalistiken för tretton år sedan var jag helt hundra på att jag skulle bli tidningsjournalist. Gärna chicklitförfattare på sidan om. Men så upptäckte jag radioarbetet och det var ju helt klart min grej. Drömyrket blev programledare, gärna för ett eget program där jag fick påverka innehållet och tonfallet själv.

Och hejsanhoppsan, drömmen blev verklighet! I dagens läge har jag inte fått vara programledare för bara ett utan uppemot sju olika program. Jag har fått utveckla koncept, testa mig fram, fått kickar, fått skäll, lyckats, misslyckats. För det mesta har det varit väldigt roligt.

Det är bara det att nu börjar drömmen smaka trä.

Jag gillar mycket med mitt nuvarande jobb, allra mest att jag får lära känna nya människor varje dag. Att intervjua intressanta gäster är det roligaste ja vet.

Men i gengäld börjar jag vara hjärtligt trött på mig själv, på min röst, på mina synpunkter om ditt och datt som jag förväntas framföra dagligen mellan 6.30 och 8.55. Folk undrar ofta hur jag bär mig åt för att ständigt vara så glad och pigg. Jag har inget svar på de frågan för jag känner mig allt oftare sur och trött.

Känner mig lite otacksam. Sjåpar jag mig som går och knorrar fast allt har gått så bra? Man är ju minst sagt bortskämd om man blir frustrerad över en sådan här lyxgrej.

Jag är bara så sugen på nya utmaningar, nya drömmar, ny kunskap. Skulle bara gälla att komma på vad det nya drömyrket är... Nånting annat inom journalisti? Eller nånting helt annat? 

Sådana grubblerier i dag.

Dagens inköp

En spännande kvinna med en lång och en kort arm poserar i  en brun spetsblus från H&M.

 Inte visste jag att de hade sådana här trevliga tantklänningar på Monki! Trodde de främst sålde sniduvindiga saker med enorma dragkedjor.

Några höstiga nagellack och jag är redo för oktober!

Shapeshifter

Passade på att shoppa lite höstplagg i dag. Först en blus från H&M i storlek 46. Sen en klänning från Monki i storlek M.

Antingen är standardstorlekarna fucked up eller jag en livs levande barbamama.

Nämen Justin!

 

Är det bara jag som tycker att korken på Justin Biebers parfym Someday ser... ja, fittig ut?

Jag tänkte på bastu, men din idé låter festligare...

Jag: Imoron är det fredag!
T: Jaa!
Jag: Och vad brukar vi göra på fredagar?
T: Jag vet int!
Jag: Nåmen det där när alla tar av sig kläderna...
T: Och dansar nakna i regnet!

Kettlebell kettlebell kettle all the way

Jag har börjat gå på kahvakuulakurs. Det är kuul men mina kahvan sitter kvar. Dessutom tror jag att mina armar har blivit 30 cm längre. Swingar man för hårt kan det gå som på bilden. Bäst att vara försiktig.

Underbara unge

 (På väg till Lek och plask)

 Jag och S upplever nån sorts second morochdotter-honeymoon just nu. Det är så fint. Treårstrotset höll ett järngrepp om stackars S i nästan ett år och jag har turvis varit supertrött på henne och tyckt så jäkla synd om henne. Tänk så jobbigt att tvingas bli arg och ledsen hela tiden. Också när man ska få göra nånting man har sett fram emot, och så slår raseriet till och allt är förstört. För alla. Främst för en själv.

Men de senaste veckorna har jag fått tillbaka den glada och tillgivna lilla figur jag senast såg år 2010 ungefär. S vill gosa, pussa, krama, skämta, göra mig glad (teckningar och blombuketter), hålla handen när vi är ute och går (har varit en total no-no hela sommaren, dumma mamma!). Det finns ingenting vackrare än hennes brett flinande lilla ansikte med de glittrande pepparkornsögonen och de runda små mjölktänderna.

När jag lagar mat vill hon sitta bredvid mig på köksbänken och diskutera allt mellan himmel och jord och lukta på alla kryddor. Städar jag så vill hon gärna hjälpa till. Om jag ligger på sängen och läser kommer hon släpande på en filt, stoppar om mig, pussar mig på nosen och stänger dörren efter sig när hon lämnar rummet. Och så brukar vi titta på roliga program på Barnkanalen och klucka av skratt.

Tidigare tacklade hon motgångar genom att bli rasande och snudd på våldsam, numera är det sprutande Lille Skutt-tårar som gäller. De gör mig så blödig att jag går med på vadsomhelst när S är ledsen. Måste kanske tuffa till mig lite på den punkten.

Men i övrigt försöker jag passa på att njuta av min underbara dotter och buskompis S innan nästa trotsfas sätter igång. Hoppas den dröjer.

Rasmus Nalles politiskt inkorrekta polare

Jag gillar att läsa för barnen, i synnerhet böcker som jag själv älskade som barn. Det har blivit många kära återseenden för min del och jag ser riktigt fram emot de böcker som är lite för hemska för T ännu (Narnia, Bröderna Lejonhjärta osv).

Samtidigt börjar jag vara ganska van vid att simultancensurera lite grann. Pippis pappa är Söderhavskung och inte negerkung, Mattisrövarna tillkallar inte satan utan utbrister i ett rungande "tusan!", bland annat. Vill givetvis inte klandra min livstida idol Astrid Lindgren, tiderna förändras men en del saker känns inte riktigt okej i dag. Vi ska se hur vi tacklar de ganska obviösa bad guy-muslimerna i Narniaböckerna när den dagen kommer.

Ikväll plockade T till min glädje fram en annan gammal favorit, Utflykten av Rasmus Nalle-upphovsmännen Carla och Vilhelm Hansen. En harmlös historia om några glada grisar på picknick. Men i vuxna ögon är boken rätt... dedäran... nå men titta själva.

Karar och hushållsarbete är ingen bra kombination. Titta nu hur det går när Pappa Gris försöker hänga tvätt med pipan i mungipan. Mamma gris får minsann ge honom en rejäl utskällning.

Här har vi barnen. De störde också Mamma Gris.

Men ingen fara. Låtom oss alla förenas i lite munter kannibalism.

I rest my case.Undrar om paret Hansen hade så oskyldiga hjärnor att det inte slog dem att det är ganska äcklit med grisar som äter korv. Eller var de bara sadister?

Vilodag my ass

Ack vilken tur att veckoslut finns. I dag har jag bara behövt:

- fixa frukost till ungarna
- gjort upp veckomeny och skrivit inköpslista
- packat iväg mig och S på Lek och plask
- veckohandlat
- stökat in alla inköp i kyl- och köksskåp
- fixat lunch
- städat hela huset
- röjt upp i barnens garderober
- bakat äppelpaj
- bykat två maskiner

Man känner så relaaaxed.

Martyr, moi? Just det.

Septemberkväll på Borgbacken

Mysigt!

Föräldramöte - se glad ut och tänk på Sigge

Huh huh. Ikväll var det föräldramöte i förskolan. Ett till stora delar viktigt och informativt sådant. Men det blev en ganska utdragen tillställning med vissa irritationsmoment. Varför tycker till exempel en del pedagoger att det är motiverat att prata med föräldrarna som om de också var sexåringar? Är det en yrkesskada? Umgås de så mycket med barn att de glömmer hur man kommunicera med jämnåriga? Det kan jag iofs förstå, men blir ändå lite konfys när nån talar T-Y-D-L-I-G-T  till mig och väljer O-K-O-M-P-L-I-C-E-R-A-D-E uttryck.

Sen hettade det till lite när föräldrarna ville diskutera en dörr. En del anser att dörren borde stå öppen för att man kommer smidigare in från parkeringsplatsen. En del andra tyckte att den ska vara låst av säkerhetsskäl. Den ena sidan leddes av en irriterad mamma som pratade snabbt, den andra av en lugn pappa som pratade långsamt och klokt. Det var roligt! Fast jag hade så fullt upp med att analysera situationen ur Sigge Eklundskt perspektiv att jag glömde bort att fundera på var jag stod i dörrfrågan.

Sen fick vi klippa och rita och dricka saft. Det var också lite märkvärdigt, men rätt mysigt. Fast min blixt blev lite ful, mamman som satt bredvid kunde myky bättre. Villintvamed.

På hemvägen höll jag på att bli överkörd av nånting som såg ut som en korsning av Patsy Stone och Arvo Ylppö. I rosa velourjacka.

En märklig kväll på många sätt.

Ett händelserikt veckoslut

Jag har:

- ätit smarrig middag med tjejgänget på Benjam's. Gräddig pasta och dirty jokes, min favoritkombo.

- deltagit i lek&plask med S i Esbovikens simhall. Riktigt roligt, men min Norma Kamali är inte så bra när man leker. Jag kommer att bli känd som mamman som visar brösten hela tiden utan att själv märka det. "Tittatitta S, mamma är en bläckfisk! Woop woop... ojsan!"

- Sett The Artist. Underbar film! Var helt uppslukad i flera timmar, J försökte prata med mig men jag bara steppade.

- Nått medelåldern. Dvs köpt Gabor-skor. Rysligt bekväma. Men när J kastade en blick på den ärtiga knappdetaljen på ankeln och undrade om butiken glömt att ta loss larmet blev jag lite fundersam.

- Ätit grillmat. Grillen vägrade dock samarbeta i gårdagskvällens skyfall så vi fick placera ribsen under grillelementet i ugnen istället. J var purken men jag tyckte det blev jättegott.

Nu ska jag bara hinna tillreda och äta parmesanköttbullar i tomatsås, ta ett skumbad, lacka naglarna och titta på Borgias så känns helgen ganska fulländad.

T drog en fräckis

"Det var en rysk, en tysk å sen Bellman. Å di sku ha en tävling om vem som kunde spotta tuggummi längst. Å först så spotta rysken, å det flög gaska kort. Å sen så spotta tysken och det flög lite längre. Å sen så spotta Bellman. Ingen vet hur långt det for men sen så stod det i tidningen att i Afrika hade nån trampat i tuggummit och hade det nu som snopp".

Avancerad humor där på förskolan. Jag var inte alls förberedd på slutklämmen.

Skor, skor, skor

Behöver nya skor. På allvar för en gångs skull, flera av mina gamla trotjänare håller slutgiltigen på att gå upp i atomer.

För det första behöver jag ett par lagom lediga, bekväma men snygga promenaddojor. Sådana som man både kan ha på jobbet och då man i rask takt marcherar till dagis och förskola. De här har jag plirat på i några år redan, men kommer inte ifrån att det är absurt att punga ut med 130 euro för ett par snörskor. Är Converse bra på riktigt eller bara ett upphajpat varumärke? Köpte ju ett par liknande på Bianco i våras och de har gått sönder på så många sätt att det inte är nån idé med dem längre.

Sen skulle jag behöva ett par förnuftiga stövletter också. Och jag antar att man i längden tjänar på att köpa kvalitet. en samtidigt som jag känner mig för gammal för Converse har jag inte riktigt nått Ecco-stadiet ännu. Men de här kunde ju förvisso do the trick. 149 euro kostar de. Är väl ett rimligt pris om de tänker hålla i några år.

Äh, vi tar ett par som jag absolut inte behöver också. Har alltid gillat Minna Parikka, men inte kunnat se mig själv i hennes alster. Undantaget stötte jag på i Stockas senaste stamkundskatalog. Så fina, så fina...Fast de kostar ju då 295 euro, så joo att dedäran.