Officiell vinterbadare!

Lystring lystring. Jag är numera officiellt vinterbadare. Okej, bedriften att ta ett dopp i dag var kanske inte så oerhörd med tanke på att det var 18 grader i luften (vad det var i vattnet vet jag inte för termometern hade försvunnit, men tippar på cirka 15). Men sommar är det ju inte, så låt oss då överdriva en aning och säga att det typ är vinter.

Det officiella ligger i att jag betalat medlemsavgift till Esbovikens vinterbadare Pulahdus rf och förärats med nyckel till de hemliga omklädningscontaintrarna vid Klobben och Stensvik. Någon bastu finns inte att tillgå, men omklädningsrummen är uppvärmda. Min plan är att ta mig till stranden minst en gång i veckan för att härda mig inför den riktiga vintern.

Hujedamig, allt utsätter man sig för. Men redan i dag var känslan i kroppen så obeskrivligt skön efter doppet. Taggad att testa i alla fall. Får väl se om jag fegar ur sedan när det blir kallt på riktigt.

Förminskning av kropp, runda femtielva

För några år sedan fattade jag två ganska bjussiga beslut. För det första slutade jag väga mig helt och hållet. Det var för laddat för mig, jag kunde känna mig misslyckad hela dagen ifall vågen visat 200 gram för mycket. Inget sunt beteende alls. Dags att bryta.

För det andra lovade jag mig själv att aldrig mera utsätta mig för en regelrätt diet. I ett tidigare liv har jag nämligen testat det mesta. Viktväktarna, GI, Atkins etc. Jag var färdig med allt det där. Jag övergick till att äta vanlig hälsosam mat, tallriksmodellen-style, och äta sötsaker bara på veckosluten.

Jag ångrar inte alls de här besluten. De gjorde mig gott. Under de senaste åren har jag blivit fullkomligt du med inställningen att lite kärlekshandtag inte spelar någon roll så länge blodvärdena är okej och man har hyfsad kondition. Jag har inte stått och nypt mig i magkorvarna och deppat, utan varit nöjd och glad med min kropp.

Men för ett år sedan, då jag fyllde 35, var jag på en läkargranskning och fick ta del av ganska dystra siffror. Nu när 40-årsdagen närmar sig är nämligen kroppen inte lika medgörlig längre. Fast jag ätit nyttigt och varit moderat med socker och alkohol har det hänt dramatiska grejer. Kolesterolet hade skjutit i höjden, blodsockret likaså. Utan att jag hade förändrat min livsstil på något sätt (frånsett att jag dricker mindre och äter bättre nu än för elva år sedan) hade kroppen alltså börjat förfalla.

Det tog mig ett tag att komma igång med åtgärderna, men nu har det hänt. Jag kör en diet. En strikt en, med ytterst lite mat och regelbundna träffar med kostrådgivare. Kaloriräkning, matdagbok och mycket vatten. Inga pratiga jobbluncher, inga mysiga familjemiddagar och - värst av allt, nästan - inget fredagsvin. Roligt är det inte, men nödvändigt. Och sakta men säkert händer det grejer med vikten. Helst skulle jag ju vilja mäta kolesterol och blodsocker också varje dag, men den möjligheten har jag förstås inte. Så jag får nöja mig med vågen, som faktiskt fungerade ännu efter flera års stillsam tillvaro under ett skåp.

Nåja, nu ska jag inte var skenhelig. Det är klart att jag inte bara är intresserad av bättre blodvärden. Självklart finns ett visst element av "I wanna look good naked" som Kevin Spacey sa i American Beauty. Men den aspekten räckte inte som trigger längre. Den här gången vill jag ha bägge delarna. Ett tightare OCH friskare kropp.

Nu kommer vi in på nästa knepiga kapitel. Barnen. Döttrarna. Mitt i pre-puberteten. Det sista de behöver är kroppshets på hemmaplan. Hur bantar man då?

Jag talade igenom saken med dem på förhand. Förklarade att jag varit hos doktorn och bestämt mig för att jag behöver en hälsokur. Att det är sådant som kan hända när man är så gammal som jag är. Att jag kommer att äta lite konstiga saker i några månader, men att de ska äta som vanligt och att jag snart hakar på samma (nå nästan i alla fall) mat igen. Ord som tjock, fet eller fläskig är förbjudna i hushållet.

Och i varje sväng har jag försökt framhålla att jag faktiskt tycker att jag är fin redan nu, dallret till trots. Jag brukar köra en och annan Stina Wollter-dans här hemma för att övertyga dem. Inte vet jag om det här räcker för att rädda dem undan stundande bantningsträsk, men vad ska man göra? Jag är ju ingen sund förebild för dem när jag är överviktig heller?

Hur som helst, så här en bit på vägen känns det ganska bra. Hungerskänslorna har avtagit, jag är pigg och energisk och sover som en stock på nätterna. Toppar som suttit lite spänt över magen hänger plötsligt löst, det är lite som att få nya kläder varje morgon. Jag drar mig inte för att kliva på vågen, utan har en helt neutral matter-of-fact-attityd till den.

Bäst av allt är att det känns som att jag själv sitter vid spakarna på den farkost som är min kropp. Det är jag som kan dra i bromsen. Det är jag som kan göra så att jag är en 40-åring med en toppenkropp, både invändigt och utvändigt, om några år. För det gäller ju att tänka långsiktigt här, om jag bara tänker på dieten som ska pågå i några månader kommer jag ju att gå upp alltihopa igen innan bikinisäsongen 2017.

Nåja. Dags att korka fredagstekannan.