Camel Toe Annie!!!!

Det här inlägget är dedikerat till min goda vän Marika! Tänk! I alla dessa år har vi försökt förklara det fina med Camel Toe Annie för folk som bara tittar fundersamt på oss, skakat på huvena och sagt ett försiktigt "okeej...". Men nu behöver vi inte förklara mera för jag hittade henne på youtube! Det här är ett stort ögonblick för mig och Marika.

Och alla ni som suttit  i Övningsredaktionen i gamla Soc&kom och funderat över min teckning föreställande Kameltåflickan lutar sig nu lättat tillbaka och utbrister "Ahaaaa".

Sabrina och bollarna

Är det så att jag har blivit luttrad eller mommo när min främsta fundering kring den ocensurerade versionen av Sabrinas Boys Boys Boys-video är "Men kan de inte sluta slänga omkring de där bollarna, tänk om Sabrina fäller sin jättehöga drink så det kommer glasskärvor i poolen???"
 
(Fast lite kved jag ju nog när den där raska gossen dunkade ballarna i trampolinen också)

Gorgeous is as gorgeous does

Oooh, nu är jag också Gorgeous, tack Snigeln!

1. När började du blogga?
I november 2007 på Sissi. Hit flyttade jag jag i slutet av förra året.

2. Vad handlar din blogg om och vad skriver du i den?
Om mitt underliga jobb, min tassiga familj och min minimalistiska frisyr.

3. Vad gör din blogg speciell?
Jag kan inte stava till faksikt. Faktikst. Det går faksitk inte.

4. Vad fick dig att börja blogga?
När nånting skiter sig börjar jag formulera ett roligt inlägg om händelsen i text. När nånting roligt inträffar börjar jag fundera på hur många versaler och utropstecken jag ska använda i rubriken. Jag bara måste blogga annars finns risken att jag förvandlas till en hög med torv.

5. Vad skulle du vilja ändra i din blogg?
Ingenting. Faktsikt.

Jag vill ge utmärkelsen vidare åt följande bloggare: Den mjuklandande Softy och Mo.

Multitasking

I dag har jag åstadkommit absolut ingenting. På förmiddagen såsade jag på jobbet och försökte fixa undan lite diverse som borde ha varit fixat redan för länge sedan. Sen satte jag ner en hel del tid på att tänka ut nånting fiffigt, men när jag tänkt klart märkte jag att det inte alls var speciellt fiffigt så nu får jag tänka om.

Sedan infann jag mig på ett hotell i centrum för att intervjua en europopgudinna. Där satt jag i en timme innan jag efter frenetiskt kringringade kom fram till att intervjun är först imorgon. Jag och gudinnans presskille hade pratat i kors.

Imorgon ska jag vara mera produktiv. Tror ni att jag klarar av att klämma in Pandora, Samantha Fox och ett muffdoktorbesök på en och samma eftermiddag? Nåh, det är i alla fall min avsikt.

Så här roligt är det att ha peruk!

För alla er som undrat:

Det gäller bara att ha snygga och heltäckande trosor på sen när man gör de där glädjepiruetterna.

Min favoritmat

Om man skulle hamna i en situation där man tvingades välja en viss maträtt som man skulle få leva på i resten av livet skulle detta vara en stark kandidat för mig. Asiatisk quinoasallad men mango, svarta bönor, flodkräftor och allt möjligt smarrigt. Tror det är Fredrik Paulun som hittat på det men jag tillreder alltid från minnet så jag har inget recept att dela med mig just nu. Slurp.

Uppdrag: Bullmamma

I dag har jag och T bakat fastlagsbullar. Har aldrig försökt mig på dylika förr, men jag tyckte de blev ganska fina.

T hjälpte till.

 S tyckte jag var helt mega-lame då jag skojade om att hennes namn ju nästan är "semla". Ha ha ha, gillar du din semla, Semmel-Selma? Jättevitsigt, visst? Hoho, skrock och frust.

J ville ha hallonsylt i sina men sylten hade gått ut i september. Det var ett hårt bakslag. Bäst att göra Kauniit&Rohkeat-minen tills den värsta besvikelsen avtagit. Vet inte riktigt vad T håller på med. Eventuellt har hon satt tripp-sugröret i vrångstrupen.

Det var goda bullar. Tyvärr var det bara jag som tyckte det. Det skulle gälla för mig att äta sju stycken imorgon då, för att undvika att slänga mat. Men om jag är en mamma som äter hurja mycket bulla måste jag ju följdaktligen bli en bullmamma. Mission accomplished.

Busschaufförer i Esbo

Jag är ett barn från en Helsingforsförort. Det betyder att jag har tillbringat en ganska stor andel av min uppväxt på buss 42 mellan Gamlas och Skillnaden. Jag har givetvis med tiden lärt mig hur man beter sig på Helsingforsbussarna. Man undviker att titta på chauffören för han undviker ändå att titta tillbaka. När bussen närmar sig hållplatsen gäller det att vifta i god tid för annars skiter chaffisen att stanna. När jag gick i lågstadiet var det inte ovanligt att chaufförerna struntade i att stanna om det bara stod skolelever på hållplatsen, hur ivrigt vi än gestikulerade. Min erfarenhet är också att ju blekare chaffisen är i skinnet, desto surare är han.

När vi flyttade till Esbo stötte jag på en enorm kulturkrock. I Esbo ska man hälsa på chauffören! Om man missar detta kanske rent av chauffören hälsar själv så ljudligt att man hajar till och rättar sitt misstag. Huomenta huomenta.

Inte nog med det, när man ska av bussen hör det till att man vinkar och ropar Kiitos. Chaffören tittar nämligen på en i den där runda backspegeln och vinkar tillbaka. Jag har hunnit bli så pass Esbofierad att jag av bara farten anammat detta nya beteende också på helsinforsbussar de få gånger jag åker med en sådan. Senast jag var ut och åkte såg chauffören ut att vilja ringa efter Securitas när jag vinkade och höll på.

I torsdags överträffade dock Esbo-chaffisen sig själv. Jag stod och dagdrömde på hållplatsen här i Kitteldalen. Snöhögarna här är så stora att man inte ser bussen förrän den är tio meter ifrån en, och den här gången gick det inte heller att höra bussen eftersom en grävskopa höll på att forsla bort snö på andra sidan gatan. Jag märkte inte Esbo-42:an förrän den redan susat förbi mig, då spratt jag förstås till och började skutta och flaxa. Och bussen, som redan var tjugo meter bor, stannade! Jag kutade efter och steg på, möttes av en glad chaffis som konstaterade att det är helt okej att vara lite yrvaken, men att han sett mig och misstänkt att jag nog ville med.

Det var inte långt ifrån att han fick en kram.

Länge leve Esbochaufförerna!

Kattarsel

Vilken jobbig vecka det har varit. Jag har bränt propparna och varit ilsken på så mycket att jag börjar se ut som ett kattarsel i fejset. Men nu är snart min tolv dagar långa arbetsvecka över och så får jag veckoslut.

Blev en kalabaliksändning i Nöjesfredag i dag. Just som jag pratade Oscarsgala med Silja och Johanna från kulturen fick jag ett sms om att jag skulle få en telefonintervju med Ola Salo om en halvtimme. Bara att vända hela sändningen uppochned och ringa Ola. Gick väl helt okej.

En timme till, sedan pizza och bastu med barnen och deras mommo och mofa. J är ute på vift ikväll, det har han förtjänat. Han har skött hus och barn ensam hela veckan medan jag haft kvällsturer och jox. 

Stämningen på jobbet börjar vara tråkig igen, men det ska jag fundera på först på måndag. Kattarselfejs, ni vet. Vill inte vara ett sånt.

Fredagsfin

Dagen till ära premiär för min nya kjol. Och vad kul att båtringninen är tillbaka, den har jag saknat. Jag ser ju nästan lite parisisk ut, oui?

Köpte också nya leggings utan sömmar på Pieces. Hjälp vad de är bekväma! Borde nog köpa några extra par.

Hade en riktig skitdag på jobbet igår. Men i dag ska jag försöka vara glad.

Dag 4

Goddagens! Så vart det dags för en stass igen. Är så glad för den här kjolen har jag inte kommit i sedan jag helammade S och kunde äta hur mycket som helst och gå ner i vikt. Men i dag gick det plötsligt! Tydligen har min envisa inga-sötsaker-i-veckan-kur haft en verkan.

Sommarelementet är förstås den nude-färgade kråstoppen. Både kjol och topp från Zara men jag har aldrig kommit på att kombinera dem förr.

Ganska snyggt om jag får säga det själv. Klart jag får. Det är ju min blogg.

Off to the perukmakare

God morgon! Dagens dress: omlottsklänning från Mango, köpt cirka 2006. Trevligt att jag fortfarande ryms i den, bara ärmarna är tajta. Det beror på mina moderskapshaban.

Nu ska jag till perukmakaren och beställa en sommarfrisyr. Det gäller att vara ute i tid, 2-3 månader tar det innan frillan är klar.

Överväger seriöst att go blonde. Hindra mig fort om det låter som en dum idé.

Vegalyssnarna gnäller värre än Gaddafi

Kunde man ordna nån sorts gnäll-a-thon mellan de båda? Tror det skulle bli slutet för Gadaffi. Har fått så mycket klagomål och gnissel på sistone att jag känner mig helt platt. Det är som om lyssnarna trodde att vi som jobbar på radio är bollplank som man kan ösa hur mycket skit över som helst. De verkar inte inse att vi är helt vanliga människor som försöker göra vårt bästa, och som blir ledsna och tappar sugen av allt gnäll. Jag har blivit ganska hårdhudad under mina elva år i Yles tjänst men ibland blir det nog lite mycket. Kritik tar jag gärna emot, men det ska väl vara nån substans i den också.

Om nån undrar: Nej, jag har inte hittat på kommentarerna nedan själv. De är helt autentiska.

"Har musikutbudet ändrat i Radio Vega? Ni tycks ha börjat spela såndär rivig rockmusik, som sjungs på UTLÄNDSKA."

Hemska saker. Rock, vilka nymodigheter. Till och med Alice Cooper har ju nåt pesionsåldern, men det struntar vi i. Var är Edward Persson?

"Har radio Vega blivit en ungdomskanal, ni avskräkker oss äldre lyssnare, med den musik som ni börjat spela."

Bu!

"Hej musikmänniskor , jag njuter av musik som spelas som den skall vara , i kvällens  tongåva var både Nidälven och lyckliga gatan i en förstörd version som passar för extrem."

Det var iofs uttryckligen de versioner som någon önskat. Tror inte att X3M är så sugna på Nisse Hellbergs rockabillyversion av Lyckliga gatan heller.  Och slutligen, gällande Nöjesfredag:  

"HAr radion på nu på lördagen och det råkar komma detta usla program. Hörde om att detta nya program skulle börja , men jag iúndrar nog egentligen vem det riktar sej till, tom rena rama melodiradion skulle vara bättre. HAR tidigare kommenterat att era progem åker nerförbacke, enbart några få är bra plus att uppläggen är att spela musik, \"till näst ska vi tala om... men först denna låt.... Varför är i så rädda för rena högklassiga pratprogram? Redaktörerna är sämre än tidigare med en massa fjatigt prat. /.../ . Svar behöver heller inte skickas för det är ändå bara en massa snömos utan innehåll"

Men hur ska du ha det nu då, mera prat eller mindre prat? Högt ärade arga lyssnare, tipsa mig gärna om hur jag gör programmet bättre. Var konstruktiv eller håll käften.

Smartphone

Jag glömde min jobbtelefon i studion i fredags. På måndag förmiddag ringde den upp mig och berättade med Tomas Eks stämma att den var upphittad. Sen var det meningen att jag skulle hämta den från Tomas rum men det glömde jag bort. Men nu har den duktiga telefonen hittat till mitt arbetsbord alldeles själv. Den är väldresserad. Vet inte vem pussen är ifrån dock.

Vi har väldigt fancyga jobbtelefoner här på Rundradion, som ni ser.

Man börjar vara härdad

Man börjar vara ganska härdad när man ser på termometern och konstaterar: Bara minus 16, skönt att det inte är så kallt i dag.

Dagens klädsel,  grön sommartopp från Zara som jag senast använde på Mallorca. Frisyrinspirationen kom från gårdagens True blood.

Nu jumpa, sen kvällstur.

Måndagsmyyys

Nu ska jag försöka mig på ett mysblogginlägg. Det vankades nybakta morotssemlor till kvällsmat. Nyduschade och nykammade barn i pyjamas lät sig väl smaka, men tyvärr hängde mysbloggarmamma över dem som en osalig ande och krävde en stämningsbild där både ser glada ut. Gärna lite så där "Vi barn i Bullerbyn äter alltid hembakat bröd och har aldrig konfronterats med en hamburgare i hela vårt liv".

Trägen vinner.

Tack. Nu får ni äta i fred.

Våga vägra vinterkläder!

God morgon! Här är en liten klädutmaning för veckan. Vem är med? Det är gratis! Det är kul!

Vet inte hur det är med er men jag är utled på alla mina varma och praktiska kläder. Så nu tänker jag göra tvärtom och börja använda sommarkläder! Vill ju inte få lunginflammation dock, så det gäller att kombinera klokt. Men varje dag den här veckan ska jag bära minst ett plagg som jag vanligtvis aldrig skulle välja till vardags i minus tjugo graders kyla.

Dagens outfit. En några år gammal partyklänning från Vila. Har använts på några fester men på sistone fått hänga orörd i  skrubben. Men inte i dag. Med stuprörsjeans och svart kofta får detta vara min halvsomriga måndagslook.

Imorgon blir det nånting ännu somrigare!

Söndagsarbetarens middag

Många verkar gilla att klaga på maten som serveras på Yles enda söndagsöppna personalrestaurang, den med det klatchiga namnet "Socialhuset". Om detta var en bistro i Rödbergen skulle ingen reagera på namnet, men nu är det en Amica i Böle och då blir det genast lite torftigt. Men jag klagar inte alls på maten i dag, falaflar, linser, ugnsstekta rödbetor. Man skulle ha fått chokladmousse också men jag orkade inte.

Jag lade också Just kids på brickan så ni ska fatta att jag är intellektuell och läser kultböcker då jag äter ensam (sanningen är att det inte går att manövrera en pocketbok äta samtidigt, så Patti Smith fick vänta till kaffet)

Nu ska jag bjussa på lite stämningsfulla bilder från en söndagstom Rundradio. 70-talet ringde och ville ha tillbaka sitt laminatgolv.

Hallååååå   ååååå  ååååå åååååå....

Hurra, en levande människa! Nej men det är ju bara jag. Nåjo. Så snygg jag är. Not. Tur att ingen ser mig.  

Boktips: Utsatt av Markus Lutteman

Nu har jag stulit en bra bok av kulturredaktionen igen. Jag hade absolut inga förväntningar, tyckte väl nästan att det skulle bli lite boring att läsa en snyfthistoria om att det är kämpigt att vara adoptivbarn, men den kunde väl duga som bussbok. Men den var inte boring, inte det minsta. Jag sträckläste den.

Boken baserar sig på verkliga händelser, fast namn och orter är utbytta. Huvvudperson är Aster, som adopteras från Etiopien till Sverige under adoptionsboomen på 70-talet. I Sverige hamnar hon hos Birgitta och Sven som rakt döper om henne till Ester (close enough) och aktivt försöker försvenska henne och helt radera ut hennes etiopiska bakgrund. Och det är inte enbart deras eget påhitt, då det begav sig rekommenderade man att adopterade barn skulle göras så svenska som möjligt. I dag är det ju precis tvärtom, många adoptivföräldrar försöker sätta sig in i barnets ursprungliga kultur och hålla det kulturella arbet vid liv så gott det går.

Asters biologiska föräldrar då? Nå, Aster blir till efter en våldtäkt så pappan försvinner ur bilden. Och mammans familj skäms över sin gravida dotter och slänger ut henne. Hon tvingas flytta långt bort och försöka försörja sig själv. Och det innebär att hon temporärt placerar Ester på barnhem. Det ska vara tillfälligt, så fort mamman fått ihop pengar ska hon ta hem sin dotter. Men så blir det trassel i byråkratin och hipp som happ har Aster fraktats iväg till Sven och Birgitta i Sverige, blanketter tappas bort och det är omöjligt att reda ut vart hon tagit vägen. Etiopen krigar ju dessutom i olika repriser med både Somalia och Eritrea, vilket gör det helt hopplöst för mamman att spåra Aster.

Esters svenska familj är högreligiösa pingstvänner med två biologiska söner och en stor skara halvkriminella fosterbarn som kommer och går. Ester är bara lite på tio år när fostersönerna börjar utnyttja henne sexuellt, men adoptivförldrarna vägrar se detta. Ester drömmer konstant om sin biologiska mamma, som ska ta henne bort från allt detta som en räddande ängel. Och i kaoset i Etiopien går mamman och drömmer om sin dotter. Det är hjärtskärande, hemskt och otroligt fängslande. Lutteman har gjort diger research, själv intervjuat flera av dem som förekommer i handlingen, plöjt igenom alla undersökningar som gjorts om adoptivbarn sedan 70-talet och väver snyggt in en massa fakta i handlingen.

Det här är alltså en hemsk historia. Men hoppet finns hela tiden där. Aster/Ester är en fighter och när jag nådde slutet av boken satt jag och brölade på E-tåget. Och jag är vanligtvis ganska hårdkokt.

Ett litet monster!

T kom rusande med digikameran:
T: Mamma, nu ska du filma mig.
M: Ööööh, vah?
T: Du ska filma mig när jag gör min (andhämtningspaus) HHHEMMMSSSSKASTE GRIMAAAS!!!
M: Okej, men varför det då?
T: För att jag ska skicka den till pojken på Bolibompa.

Mycket riktigt, Bolibompa-Marcus uppmanar barn att skicka in sin värsta grimas. Här är T:s. Ganska ryslig, va?

Scaryga tunneln

Den här tunneln går under västerleden mellan Stensvik och Nöykis. Jag är livrädd för att det ska dyka upp dementors i bägge ändorna av den så jag brukar springa som ett stoll.

Nu har jag retat upp en tant igen

Från lyssnarresponsen:

"Jag tycker att det nya programmet, lång fredag eller va det nu heter, som kommit några gånger är trist, det ger ingenting, ett evigt svammel, eftersnack där alla talar i munnen på varan, eller va de så att de var de som snackar, och de heter ju programet alltså Nöjesfredag, vad är det för nöje? är säkert för gammal att förstå. men tycker de skulle bättre passa i  radio extrem."

Bra bra, då har jag väl träffat ganska rätt. Nöjesfredag är ju avsett för en målgrupp som ligger ganska nära övre ändan av X3M:s målgrupp. Och Långfredag var ju ett lysande programnamn, damn att jag inte kom på det själv!

Nu får man väl börja försöka ha det lite städat och snyggt där hemma eftersom Bloggkommentatorn börjat göra hembesök. Vi har också ett samuraisvärd av nån outgrundlig anledning. Fast våra smådemoner har köttet kvar.

Vuxenpoäääng

Jag får vanligtvis nippran av alla som delar ut vuxenpoäng var gång man gjort nånting pikulite mognare än spyttat upp Baileys och potnoodles, men nu ska jag tilldela mig själv en drös poäng i alla fall. Jag har bokat semesterresa för familjen Och vad ska vi göra? Jo, bila i Sverige.

Det blir Silja (promenadhytt förstås, så de små kan sitta i fönstret och skratta åt fyllona) över viken, Gröna Lund och övernattning på Scandichotell, sen ner till Vimmerby och Mariannelund (ingen fara om nån råkar fastna med huvet i en soppskål för doktorn finns i Mariannelund), Astrid Lindgrens Värld, sen norrut igen med pit stop på Kolmården inkusive Bamses Värld, några nätter på Scandichotell i Sundsvall och sen över från Umeå till Vasa med RG Line. Och sen lite släktumgänge i Plattlandet och så hem igen.

Intensivt family fun med andra ord. Sen är vi så ruinerade och överstimulerade att vi klarar oss till jul.

Road trip: familjeversionen. Dvs familjerum på pålitliga kedjehotell, köttbullar, bilstolar, rökfritt, allergifritt, glass i våffa, korv i bröd, Pettson och Pannkakstårtan i bilstereon. Herregud vad skoj det ska bli!

I gömman

I dag tänker jag inte gå ut. Nä nä nä nä nä. Jag vaknade med kanonhuvudvärk och känner mig allmänt ruku så jag bestämde mig för att stanna hemma från jobbet.

Nu ska jag äta nudlar och ha Harry Pottermaraton helt för mig själv.

När man är flashig nöjesreporter

... får man förstås en massa coola inbjudningar till häftiga events. Jag är ingen flashig nöjesreporter, men har fått två inbjudningar ändå.

Den ena var till Evitskogsrevyn. Tack för den, tyvärr hade jag ingen möjighet att ta mig till Evitskog (fast det är svenskfinlands Nöjesmecka nu iom ParadiseOscars seger i ESC) det aktuella datumen. Men jag uppskattade inbjudan!

Min andra inbjudan var till Missitanssiaiset på Viking Mariella. Då får man alltså åka till Stockholm med den nykrönta Miss Finland och hennes arvsprinsessor. Känner mig inte så lockad att åka ut på böljan den blå med tre grinande modellwannabes och en patrull dregglande nöjesgubbar, så jag avböjer där också. Det lär ska ordnas bastufotografering med misserna, bilderna publiceras i Seiska.

Hmmm. Kanske jag borde åka?

Söndagsmorgon

Kaffet puttrar, Ariel simmar, solen skiner.

Se Trassel!

Strunt samma om du får med dig ett barn till bion eller ej, det var en riktig superskojig film. Jag såg den i sällskap med en fyraårig (fast hon lovade påstå att hon var fem om någon frågade eftersom det var åldersgränsen) och en 56-årig prinsessa och vi var alla förtjusta. Jag tyckte hästen var bäst.

Kan dessutom rekommendera den svenska versionen med Molly Sandén och Måns Zelmerlöf. Försöker pricka in de svenska dubbningarna då sådana visas för att hurrifiera Finnkinos statistik en smula.

Disneys hjältar blir bara fjantigare och hjältinnorna coolare. Det finns inte många likheter mellan Snövit och Rapunzel, men vackert så.

6 timmar kvar...

Tills vaddå, tills vaddå? Nå, tills Lady Gagas nya singel släpps, förstås. Born this way. Jag hinner ju eventuellt få med den i veckans Nöjesfredag, skulle ju vara trevligt. Hans-Åke får vara beredd med nedladdningspekfingret medan jag sänder.

Medan vi väntar får vi underhålla oss med spoofversionerna. Gaga har sjungit en pikuliten stump av nya låten på någon konsert och den har en massa monster världen över samplat och omhuldat. Den här versionen gillade jag.

Blogosfärens synkroniserade menscykel

Åhå? Flera av de bloggerskor jag följer med klagar på PMS i dag. Intressant, för jag lider av samma syndrom själv. Har vi bloggat så ihärdigt att våra cykler har synkroniserats? Det skulle ju vara intressant.

Först bloggar vi alla vänligt om randiga sparkdräkter och naturell yougurt i tre veckor, sen är det grymt bitchslappande och bloggkrig i en vecka. För att inte tala om dagarna då inte en enda blogg uppdateras eftersom vi alla är martyr-tysta.

Sen bloggar vi igen om vädret och Solsidan i tre veckor.

Grattis Hanna!

I dag fyller T:s tjusiga gudmor år! Här kommer en kunglig gratulation.

Boltsits skräckkabinett!

Herrejösses. Nu har man spelat in 6000 avsnitt av The Bold and the Beautiful! 6000! Hur är det möjligt? Finns det faktiskt någon som tittar ännu?

Givetvis passade de på att ha party. Här kan ni se vimmelbilder. Tyckte det var roligt och oväntat att Yoko Ono också gick på kalaset. Men den insåg jag att det ju är Ron Moss där i mitten.

Usch så jag gjorde bort mig i dag

Skulle intervjua Thomas di Leva. Jag var påläst och ivrig, tyckte jag hade många trevliga frågor att ställa honom. Tog min locktångs-bandspelare och struttade iväg.

Thomas di Leva är ju en lite flummig typ, mycket kosmos, rymdblommor och sånt. Men om man lyssnar på intervjun är det nog den andra rösten som är flummaren. Herregud, jag vet inte vad som hände. Jag fick totalt hjärnsläpp och kunde inte formulera en enda vettig fråga. "Jaa dedäran ööö, eduuu, ööö, intresserad av teknik, eller liksom jagmenar rymden och FST och Plura å Lill-Babs och öööö". Sådan där svada strömmade ur mig, medan di Leva vänligt och fundersamt stod och väntade på att nånting begripligt skulle dyka upp i nonsensforsen så att han skulle kunna svara också.

Nåjo. Thomas di Leva räddade det hela. Han var välartikulerad och skärpt. Om jag klipper bort mina frågor innan jag sänder intervjun kanske ingen får veta att jag är en idiot.

Café de Nopal

Denna enchillada väntade jag på i 70 minuter. Den får lov att vara god.

Coola Nina Lassander

Blev imponerad av Nina Lassanders nya singel "1 sista gång". Hade ingenting emot vaken hennes eurovisionslåt "Cider Hill" eller senaste singeln "1000 män", men jag fastnar verkligen för Veronica Maggio-stuket i denna låt. Intressant att hon släpper samma låt med samma video på svenska och finska samtidigt. Smart.

Heja heja!

Groteska bröllopsgåvor

Det har blivit en hel del bröllop i bekantskapskretsen på sistone. Det jag gillar mest med bröllop är att inspektera presentborden! Jessus så man får skratta ibland. Ett bekant brudpar hade haft en striktgåvolista, så mest var det Iittala-vinglas, vita tallrikar och Pentikmuggar på bordet. Men så - tadaa- en väggklocka i kork föreställande en gigantisk pingvin. Säga vad man vill , men visst satte den sprutt på hela stillebenet.

Då vi gifte oss hade gästerna lydigt följt våra önskemål, så vi fick bara sånt vi tyckte var fint. En taklampa, lakan, restaurangpresentkort och annat skoj. Jag hann börja känna mig ordentligt dekandent där jag stod och tyckte det var lite tråkigt att öppna paket efter paket med grejer jag i princip räknat ut att jag skulle få. Hur otacksamt och bortskämt var inte det?

Men då! Helt utan förvarning:

Två avhuggna silverfärgade händer av plast på en fot av fejk-mahogny, med våra namn och vårt bröllopsdatum ingraverade och allt. Vi skrattade så tårarna rann. Den kom så plötsligt.

Givetvis står denna pjäs på paradplats i vårt hem. Ibland när vi vill skoja till det lite ställer vi den på oväntade platser. I kylskåpet eller ovanpå vessalocket till exempel. Och så skrattar vi igen.

Det var vår fulaste och finaste bröllopsgåva. Stort tack till J:s morfar för den.

Hört på tåget, del 1

Den här lilla dialogen fick jag bevittna för en tid sedan. Två finlandssvenska tjejer, en blondin och en brunett i 16-17-årsåldern slog sig ner bredvid mig och började utbyta livsvisdomar över Metrotidningens tv-spalt

Brunett: Det kommer nå program om nå ryska kvinnor som är på nätet för att de vill ha amerikanska män.
Blondin: Men hallå, har du sett hur ryska män ser ut? I don't blame them.
Brunett: Mmm.
(paus för efteranke)
Blondin: Fast egentligen är alla ryska kvinnor horor.
Brunett: Mmm.
(paus för ännu mera eftertanke)
Blondin: Och int e estniskorna någå bättre.
Brunett: Nää.

Sen steg damerna av tåget. Båda var klädda i supertighta stuprörsbyxor, små svarta läderjackor och högklackade stövlar. Håren var utslagna och nogsamt tillrufsade på lagom slarvigt sätt och det fanns gott om smink i de tonåriga ansiktena. Det skulle aldrig falla mig in att påstå att de skulle ha sett horiga ut, men onekligen såg de rätt... ryska ut.

Crepes bus och tulpaner

Söndagar är bra.

Borde man bli bekymrad?

T ville gärna berätta en saga för mig i dag medan jag låg och slappade på sängen. Why not tyckte jag.

" Det var en gång en liten flicka som hette Lotta. Hon hade en fin blå klänning. En dag ville hon vara i fred. Hon slog sina föräldrar så di blev döda. Sen så tog hon på en röd hatt och gick ut på promenad. Sen var sagan slut."

Oj.

Jag inser att det här börjar vara lite tjatigt

Men det struntar jag i. Det är inte mitt fel att de alla kommer farande samma vecka.

Alice Cooper förstår mig

Han sjunger "lace" av misstag. Men han menar förstås mormorsrutor. Mama's home remedy.

Tommy tycker om mig

Känner ni igen honom?

Jo men visst är det:

Så där ser min peruk ut varje gång jag tvättat den. Men det var irrelevant.

Min småperversa hobby

Jag har kommit på en optimal terapiform. Efter en stressig dag när jobbtankarna ännu snurrar i huvet, barnen snurrar i sängarna och vägrar sova, tvättmaskinen snurrar och snart borde tömmas, vad hjälper då? Jo: whiskey och mormorsrutor!  Det absolut bästa sättet att tömma huvudet och råda bot på rastlösheten samtidigt!

Jag älskar att virka mormorsrutor, och jag är så bra på det att jag inte ens behöver se på virkningen. Ni får själva fundera på hur mycket whiskey det gick åt för att komma så här långt.

Sen ett problem: jag tycker att mormorsrutor är fula. Så vad fanken ska jag göra med den här rysliga grejen? Vad ska man ens kalla den? Pläd? Får väl pracka den på någondera dottern. Och kräva att den ska följa med henne också sen när hon flyttar hemifrån, annars leker jag sårad. Hähä, det kan ju bli rätt kul.

Jag är sundheten personifierad!

Jippii. Jag var på 30-årsbesiktning hos arbetshälsovården och fick veta att jag är frisk som en immande vichy novelle på en oas i Sahara. Alla blodvärden och sånt var toppen. Ja, jag är faktiskt då frisk att vi talade om hälsovårdaren istället för att fördriva tiden. Hon har börjat gå på akupunktur, det pratade vi om en stund.

Sen var jag på jumpa och nu har jag ont i reven. Det var det afrikanska dansmomentet som ställde till med nånting. Farligt.

Om en månad är jag i Rom!

 

Tänk! Om bara lite på en månad ska jag resa på romantisk tumisresa till Rom med Gregory Peck, nej J menar jag. Håller redan nu tummarna för att det inte ska bli vulkanutbrott, flygstrejk, vattkoppor eller vad vi nu kan få för motgångar...

Vi skulle verkligen behöva lite egentid. Vårt umgänge går mest ut på att jag sover och han spelar Batman. När inte jag jobbar och han skottar snö.

Fast vi har börjar duscha ihop! Det är inte så erotiskt som det låter, vi har två duschar bredvid varandra så det går fint att tvätta sig i par och diskutera den stundande dagens prövningar. Man är ju inte direkt intresserad av att do it like they do on the Discovery Channel klockan 06.20 om morgnarna. Men det är trevligt i alla fall.

Tar tillfället i akt att lägga in ett av våra bröllopsfoton. Herredumilde att vi var pupsiga!

Nu du, Salem lelle

är din sista stund kommen.

Varför ser jag så farlig ut? Salem al Fakir var ju världens goaste intervjuobjekt i sin lilla luva och sticketröja.

Jag hade en intensiv dag igår. Jobbade som ett stoll dagen lång, researchade diverse intervjuer, lyssnade på en massa nyutgiven musik, galopperade till Korjaamo, intervjuade Salem al Fakir så fort han var färdig med soundchecket, galopperade till stan, åt en riktigt usel pasta på Kitch (den smakade bara lime), störtade tillbaka till Korjaamo, drack en obligatorisk konsertöl och minglade lite, lyssnade på Salem al Fakir tillsammans med Mjuklandningar, rusade till bussen och var i säng klockan 23.45. Vilket var bra, eftersom jag imorse intervjuade Tommy Nilsson klockan 8.30, det hade varit jobbigt om kvällen blivit riktigt sen.

När jag plockade fram min flashiga lilla bandspelare (se Salem-bilden) ur handväskan undrade Tommy Nilsson om det var en locktång, och i ett fasansfullt ögonblick hann jag tro att jag faktiskt åkt på juttu med locktång i högsta hugg. Det skulle ju vara en klassiker. Men nä. Puh.

Nu ska jag unna mig en ordentlig kaffe- och bloggläsningspaus.

Min telefon närmar sig!

Som bäst finns den i Toijala (jag följer med dens framfart via posten webbsida)! Snart är den hos mig! Tänk!

Familjepussel malfunction

Usch så pinsamt. Igår skickade vi iväg T på en dagiskompis födelsedagskalas. En lite förskräckt familj öppnade dörren och upplyste oss om att kalaset är först imorgon. Ooops. Där stod T med present och tiara på huvudet. Fy så genant.

Men födelsedagsbarnets familj tyckte tydligen bara att det var lite roligt och T tog det hela med jämnmod. Och jag försökte överkompensera min miss genom att proppa i henne både kex och glass trots att det var vardag, baka en plåt med semlor (hon fick smula jäst och riva morot) och läsa en låååång godnattsaga med skojiga röster. Jag är förresten en fena på skojiga röster, gör olika för alla dvärgarna i Snövit och ett magnifikt häx-skratt för drottningen.

Min kalender börjar se ganska tassig ut. Onsdag int. Salem al Fakir, torsdag int. Tommy Nilsson, fredag live-int. Niklas Strömstedt, måndag int. Alex Schulman (jeeeee!!!!!) osv. Men inte ska man nu får blanda ihop barnens aktiviteter bara för att man har en massa svenska gubbs i kalandern.

Nåjo, ska bli roligt att intervjua och höra på Salem ikväll. 

Och så beställde jag en telefon igår kväll också :)

Visst är det oliiiidligt spännande?

(snart kanske jag måste inse att kidsen inte fattar grejen med ett säga "oliiiiiidligt spännande", för de har aldrig sett Peter Harryson leda Så ska det låta och dra repliken med sån intensitet att man trodde hans ringmuskel skulle ge efter. Nu tror de bara att jag har magknip och fel i huvu när jag skojfriskt citerar honom).

Till saken: Ikväll ska jag beställa en ny telefon. Och jag har fortfarande inte bestämt mig för hurdan. Tack till er som kommenterade här på bloggen, enligt er är iPhonen trots allt överlägsen. Men mina facebookbekanta är inte lika övertygade. Och mina väninnor har också spretiga åsikter. Och till på köpet blandade bloggkommentatorn sig i diskussionen med ett fjärde lockande alternativ.

Hur ska detta sluta?

Jag hörde nånting hemskt på radio imorse

Vet inte ens vilken kanal det var, radion stod på i väntrummet när jag skulle till laboratoriet på arbetsplatshälsovården.

Det som spelades var låten "Niin kaunis on Helsinki nyt", dvs en finsk version av Peter Jöbacks "Stockholm i natt".

Jore Marjanranta heter den skyldiga. Lyssna här men you have been warned.

Anna Lindh har blivit de mördade poliser, Norrmalmstorg har blivit Steissin, Strandvägen har blivit Espa, annars är det översatt ganska rakt av. Men det värsta är att Jore helt saknar Peter Jöbacks inlevelse och sinne för varsamma uttal. Det blir så staccato "Helsinki NYTTT!!!"

Och det allra, allra värsta är att det här kommer att bli en jättehit.

Nää, håll till godo med originalet istället