Baksidan, baksidan

Jo, det är baksidan som räknas. Och just nu känns det som om jag skulle behöva dubbla måttband för att beräkna omfånget på min egen baksida. Ungefär så här känner jag mig.

Jag kom så hurtigt igång med joggande i somras och skrämde på kuppen slag på både vänner, make och mig själv där jag for fram med friska rosor på kinderna och Suede i iPodden. Men inte tusan går det ju att jogga i den här terrängen!  Ja jaaa, jag vet att Tajta mamman kan, men inte jag.

Och sen kom en magbobba, en ondskefull hals, femtielva julfester och en massa annat trassel in i bilden. Och nu är jag ett berg. En hösäck. En stor grå knölig oformlig massa.

En del människor hinner gå på gym. Jag tror de har en sådan där klocka som Hermione hade, så att hon kunde skriva uppsatser om häxbrygder och gå på seminarium om magiska kreatur samtidigt.  Jag är redan nu försenad vart jag än beger mig. Sist på jobbet om morgnarna, sist på dagis på eftermiddagarna - slappa kollegan och dåliga mamman. Ynk.

Kära julgubben. Vill ha en Hermioneklocka. Och en näpen liten ändalykt. Och en au pair. Beder vänligen, Eva Frantz, Kitteldalen, Esbo.