Boktips!

Jga hittade en himla bra bok i veckan. Jo, formligen hittade, kulturredaktionen brukar lägga ut recensionsexemplar som de inte behöver på ett bord vid hissarna på jobbet, och det är fritt fram att plocka åt sig. (I alla fall tror jag att det är meningen, eventuellt har jag stulit dem. Ooops i så fall)

Den här boken plockade jag med mig och sträckläste.

Den kom ut förra året, men nu finns den som pocket.

Jag vet inte om jag självmant skulle börja läsa en bok som handlar om ätstörningar. Ämnet har gudskelov aldrig varit direkt aktuellt för mig. Men den här boken är så mycket mera än en bok om ätstörningar, det var som att hamna i en tidsmaskin och swischa tillbaka till tidigt 90-tal, då jag hade kreppat hår på skoldico, axelvaddar (också i kläder från barnavdelningen), då USA var det coolaste landet dit alla ville resa och Kamratposten var min bibel. Boken utspelar sig på 80-talet, men Finland var kanske lite efter så jag hittade massvis med beröringspunkter till min barn- och ungdom.

Huvudpersonen är Irmeli som är barn till två alkoholister, varav pappan klarar sig aningen bättre och därför väljer hon att bo hos honom. Det är svårt att få kompisar, tjejer är falska och sviker varandra. Irmeli känner sig ständigt oönskad, oälskad, ensam, ful och jobbig, och med tiden börjar hon trösta sig genom att äta. Och blir tjock. Och får ännu sämre självförtoende och äter mera. Försöker ta sig i kragen, åker på utbytesår till San Fransisco och lär sig att spy genom att gräva sig i halsen med en tandborste.

Det är dystert och hemskt, jovisst. Men jag sögs helt in i det hela, på varje sida fanns nämligen någon detalj som fick mig att tänka "Ja men herregud, precis så där har jag ju också tänkt!" Det är skitjobbigt att växa upp, det var det för mig också fast jag varken råkade ut för missbrukare eller ätstörningar och faktiskt hade det ganska bra. 

Det här är en verkligt träffsäker analys av hur eländigt det är att vara tonåring och hur viktigt det är att knoga på i alla fall. Och hur onödigt det är att alla går omkring och tror sig vara ensamma och underliga, när de flesta upplever så gott som samma sak. Jag ska spara boken och tvinga T och S att läsa den när de kommer upp i tonåren.

Boken är halvt självbiografisk och egentligen forstättningen på en annan bok, Kärleksbarnet. Det gick bra att läsa den här fristående, men jag tror jag ska försöka få tag på Kärleksbarnet också. Och Hillevi Wahls andra bcker också. Men tills vidare håller jag till godo med hennes blogg.