Grill-emancipation

Jag tycker ju att J och jag har ett hyfsat jämställt förhållande. Jovars, ibland faller vi väl in i de stereotypa rollerna vad hus och hem beträffar. Bilen leasar han och jag har inte ens körkort så det är klart att han tar hand om allt som har med den att göra. Jag har ungefär fem gånger så mycket kläder som han (och envisas dessutom med att tvätta sådant som inte alls är jätteskitigt) så jag bykar mera. Men allt som har med barn, matlagning och vardagsbestyr att göra delar vi ganska jämnt utan att göra nån större show and dance av saken.

Men grillen! Den har förblivit J:s domän. Vi har haft den i fyra år nu och hittills har jag aldrig ens buffat till glasflaskan. Nog dukat bord, skurit sallad, hämtat öl åt grillmästaren och gjort de sedvanliga uppskattande ljuden när maten är serverad.

I dag skulle vi grilla men J satt med nosen inklämd i laptoppen och vägrade ta itu med maten. "Jag ska bara fixa det här först" mumlade min make, Alfons Åberg. Jag var så hungrig att det sved i tinningarna, så till sist marcherade jag ilsket fram till grilleländet och började pillra lite. No problemo, det var ju bara att öppna gasflaskan och vrida lite på rattarna (grillens, inte mina). Sen i med laxmedaljonger, zucchini och paprika.

"Mamma det ser konstigt ut" gnydde skeptikern T som uppenbarade sig vid min sida. Förrädare.

"Tyst, mamma har hur bra koll som helst, plocka en vitsippa eller någå" fräste jag.

Sen var det ju bara att vänta. Lyfta på locket och kolla läget. Vänta lite till. Vända på alltihopa. Vänta en stund till. Klart.

Det är ju skitenkelt att grilla! Varför har jag inte insett detta tidigare? Hur har denna stenålders "mannen gör upp eld, kvinnan plockar bär"-inställning till grillande kletat sig fast i min annars så emanciperade hjärna?

Nu ska jag rensa golvbrunnen medan J tvättar bilen iklädd bikini.