Jag förblir skoljumpa-skeptiker

Noterade att Kakkakaffe också bloggat om barn och dieter. Hon sätter tilltron till motion, om barnen rör på sig tillräckligt är det egentligen strunt samma vad de äter, och föräldrarna får helt enkelt anstränga sig lite och se till att knoddarna faktiskt rör på sig. Så långt håller jag med till hundra procent!

Däremot förblir jag skeptisk till att mera skoljumpatimmar är lösningen på någonting alls. Det här är ju lite fuskigt men jag tänker recycla ett inlägg från min gamla blogg, eftersom jag fortfarande är av samma åsikt. (Och det här gör jag inte för att bjäbba emot Kakkakaffe, utan för att jag tycker det här också är en viktig diskussion. Jag hoppas innerligt att det inte går till så här någonstans längre.)



Den helvetiska högstadiegymnastiken (6.10.2010)

Man håller tydligen på att böka om i timfördelningen för grundskolan. De flesta tycker till om språkundervisningen men jag fick mera kalla kårar för nånting annat: barnen ska ha mera gymnastik! Noooo!

Om detta hade hänt under min skoltid hade jag antagligen lagt mig ner och dött. Det är ingen överdrift, jag skulle ha blivit självdestruktiv. Största delen av min högstadietid präglades av obehag för nästa torsdag då man igen skulle utsättas för den förhatliga jumpatimmen.

Problemet var att jag var ganska bra i skolan. Inget universalgeni, men över genomsnittet i så gott som alla ämnen. På gymnastik var jag däremot högst medioker. Och då fick ju de mera atletiska men mindre akademiska klasskamraterna ett gyllene tillfälle att hämnas på higaren.

"V*tt* s*t*ns nörtti, kan du inte bara dö och sluta förstöra vårt spel?!" fick jag höra när jag missade bollen för tredje gången i boboll. Detta av en kille som ägnat sig åt handboll, fotboll, sähly, hockey sedan vaggan. Frågade man honom om pluskvamperfekt fick man en tom blick. Gav man honom ett bobollsträ var han kungen.

Läraren sa ingenting. Nejdå, det är ju nyttigt med lagsport. Viktigt att dagens unga rör på sig. Dessutom hade vi gemensam gymnastik för flickor och pojkar, där stod vi med våra halvutvecklade kroppar, rester av babyfläsk, pinsamt håriga armar, olika stora bröst osv och visade upp oss. Varje vecka samma sak, de som var bra fick säga vad som helst åt oss som var klumpigare och mindre intresserade av idrott. Vilket resulterade i att jag försökte hålla möjligast låg profil, skylla på att jag hade mens varannan vecka och vara så osynlig jag bara kunde. De få gånger jag fick för mig att ens testa sparka bollen mejades jag ner och fick veta att jag var hora.

Jag kände mig som en ufo, för alla andra verkade tycka att jumpa var det roligaste ämnet av alla. Jag tyckte bäst om modersmål. Nörd.

Lättnaden när högstadiet var slut var enorm. I gymnasiet hade man också gymnastik, men då hade vi för det första könsindelning, för det andra var det inte så noga med vad vi presterade bara vi rörde på oss. Jag vågade för första gången försöka göra mitt bästa, hade riktigt roligt och höll på att få hjärtslag när jag fick en nia på betyget.

Högstadiejumpan har dock satt ganska ödesdigra spår i mig. Det är först nu när jag strax blir 30 som jag på allvar har kunnat njuta av att motionera. Först nu har jag slutat höra "V*tt*s nörtti"-ropen i bakhuvudet då jag frustar fram i joggingspåret.

Jag hoppas verkligen att någonting har hänt på det här området under de senaste 15 åren. För jag tycker också det är viktigt att barn och unga rör på sig. Men tvinga dem inte alla att spela fotboll och basket tillsammans vecka efter vecka. Det måste finnas fiffigare och mera pedagogiska alternativ.

Och jumpalärare, ingrip för helvete om klassens plugghästar får höra könsord och förolämpningar. Stå inte där med era jävla visselpipor i käften och låtsas om ingenting. Shame on you H!