Om döttrar, mammor och bantning

En gång när T var lite på ett år gammal hittade jag henne i badrummet, hon stod på vågen och suckade och stånkade (hon var så lätt att vågen inte ens hade noterat att någon stod på den). Jag blev faktiskt lite upprörd, givetvis inte för att hon vägde sig för det visste hon ju inte ens att hon gjorde, utan för att det var uppenbart att hon härmade mig. Tydligen hade jag ganska ofta passat på att väga mig medan hon satt på pottan, och tydligen brukade jag väsnas och oja mig över det vågen visade. Och ettåringar observerar allt.

Samtidigt var jag tacksam för att en sådan här väckarklocka skrällde till medan T ännnu var för liten för att läsa in någon djupare mening i mammas myskofika morgonrutiner. Annat är det nu när hon är fem och ifrågasätter allt. Sedan den dagen väger jag mig alltid i enrum och kommenterar inte resultatet så att flickorna hör det.

Kom att tänka på det här när Malin skrev om sin nya omgång med Cambridge-kuren och en bloggläsare helt sakligt undrade hur Malins dotter reagerar på mammas pulverätande. Malin svarade lika sakligt och det visade sig att de båda var ganska överens. Sen råkade jag också på den här nyheten om en dietbok för 6-åringar, som utlovar att man blir populär om man bantar. Och undersökningar visar att allt yngre barn bantar.

Själv har jag aldrig testat pulverdieter men jag har de facto bantat sedan jag var 12 år gammal. Idén kom inte från mina föräldrar utan från en ovanligt klantig skolhälsovårdare som upplyste mig om att jag var tjock mer eller mindre rakt upp i ansiktet. Det hade aldrig slagit mig att jag var tjock. Jovars, det fanns smalare flickor än jag men det fanns också tjockare flickor. Som tolvåring sitter ju en del av babyfläsket kvar medan kroppen börjar utvecklas, då ser man kanske lite märklig ut. Men att jag var tjock, det visste jag inte.

Screw you, skolhälsovårdare, jag kanske inte låg exakt på tillväxtkurvorna,

men tjock var jag väl för tusan inte! Det ser jag i dag. Men det såg jag inte då.

 Men därmed var det kört, jag levde igenom alla mina tonår övertygad om att jag var jättefet. Så här i efterskott inser jag ju att det var en jävla tur att saken inte gick så långt som till en regelrätt ätstörning.

Och sedan dess har jag testat att skippa frukost, vara Viktväktare, ha sådan krabbis varje veckoslut att det ändå inte gick att äta två dagar av sju (det var effektivt! Men jag rekommenderar inte), GI, Kiloklubi, Atkins, LCHF och nu härnäst blir det då Olga Rönnbergs kostråd i kompibation med träning. Har alla dessa dieter gjort mig någon gott? Njä. Jag är tyngre än nånsin just nu. Men har också bättre kondition än någonsin tidigare och mycket bra värden, så vikten är inte allt. Men ändå finns ju förhoppningen att jag skulle bli av med tio kilo och hamna inom BMI-gränserna för normalvikt.

Och dessa tio kilo ska jag nu åtgärda mitt framför ögonen på T 5 år och S 2,5 år. Hur göra? Här har vi ett annat krux också: det är mycket sannolikt att mina flickor blir knubbiga i något skede, oavsett hur nyttigt de äter och hur mycket de rör på sig. Det är genetik, jag var ett knubbigt barn, det var min mamma, moster och mormor också. Det är så det går med kvinnorna i vår släkt när vi växer till oss, vi blir inte nödvändigtvis smällfeta men nog lite mulliga. Just så trinda att det känns ledsamt när smala flickorna i klassen klättrar i repet och flyger över bommen när det är redskapsgymnastik. 

Men kommer det att räcka att jag står och larmar om att T och S är fantastiska, fulländade och finast i världen och att de ska vara stolta över sig själva om jag samtidigt dissar potatis till middagen och står och viftar med en kettlebell i vardagsrummet varje kväll? Jag vill ju gärna vara ett föredöme, och det är jag kanske om jag äter ordentligt men nyttigt och motionerar regelbundet. Men jag får på inga villkor gå till överdrift, då kan hela planen backfire.

Det är en skitsvår balansgång det här och jag vet inte riktigt hur det ska gå. Jag har inte svaren, men så länge jag kommer ihåg att ställa frågorna kanske loppet inte är kört.