Det här kommer att låta så underligt att jag riskerar att förlora bloggläsare på kuppen, men måste skriva av mig lite. Jag har fått en så underlig fobi. Jag börjar må illa av tunnhåriga kvinnor. På riktigt! Speciellt unga tunnhåriga kvinnor. Tunnhåriga tanter och tunnhåriga män är det inte alls farligt med.
Häromdagen satt jag på bussen bakom en tjej som hade jättetunt hår (antagligen hade hon också nån hårsjukdom), hennes naturliga färg var ljus men hon hade färgat det med någon brunsvart smörja. Dessutom hade hon fäst håret med ett jättetungt spänne i nacken, hennes rosa hårbotten lyste fram och man såg riktigt hur stråna kämpade för att orka med det där tunga klipset.
Och jag blev faktiskt åksjuk! Riktigt illamående.Och väldigt förvånad och skamsen över min reaktion.
Nu är det ju ingalunda så att jag fördömer eller tittar snett på medsystrar med sparsam hårväxt, herregud jag är ju the tunnhåriest of them all! Men när jag ser en ung kvinna med synligt hårbotten kommer ångesten från 2009 tillbaka. De där veckorna då jag såg mer och mer av mitt eget hårbotten för varje dag som gick och drabbades av panik och hysteri innan jag tvingades face the fact och raka av det lilla som återstod. Alla känslorna bubblar fram igen och jag bli sjösjuk.
Så även om jag hurtigt hävdar (bland annat i Papper.fi) att jag har kommit över det är med alopecian påminns jag ibland om att jag kanske inte är helt okej i alla fall.
Och det är okej att inte vara okej. Det tror jag är viktigt att komma ihåg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar