Fyrk

Jag har funderat en del på pengar på sistone. Dels i samband med den där megalottojättipotti i lördags (jag lottar aldrig men det blev tal om saken på grillfesten), dels då Eveliina förmodligen lite oavsiktligt förorsakade råkurr i sin blogg.

J skulle gärna vilja bli jätterik. 12 miljoner tycker han låter just precis lagom. Jag tycker däremot att det skulle vara förfärligt med så mycket pengar! För (som Eveliina också påpekar i ett annat inlägg) med pengar kommer ansvar och jag är inte säker på om jag skulle klara av att tackla ett så stort ansvar.

Men så här mycket pengar skulle jag gärna vilja ha:

- 20 000 för att bygga vårt hus färdigt. En massa pengar men en bra bit från 12 miljoner.
- Ett sparkonto där det alltid ligger en extra tusenlapp ifall jag behöver ett nytt hår och kommunen inte vill hjälpa till.
- Ett sparkonto till där jag skulle bygga upp en bra buffert för andra oförutsedda händelser och äldre dagar.
- En semesterbudget så vi kunde åka till vilken sunkig Kanarieö som helst mitt i vintern. Jag dör lite av avund varje gång nån åker på vintersemester då det är kallt och mörkt här hemma. Jag vill å!
- 50 euro lite då och då så att jag kunde kosta på mig en taxiresa när det riktigt kniper.

Men ja. Det är ganska passligt. Jag har en hyfsad inkomst och bor i mitt drömhus (som förvisso är lite på hälft men det ordnar sig med tiden). Vi äter bra, har fina H&M-kläder och kan kosta på oss någon resa per år. Försäkringarna borde vara i sin ordning också, det tycker jag är viktigt.  Vad behöver jag utöver detta?

Välgörenhet, ja. Jag ger ungefär 40 euro i månaden till välgörenhet, det går auomatiskt ut en summa till Unicef och en till Amnesty och så prenumerarar jag på Tukilinja. Smidigt, pengarna går ut ungefär på lönedagen så jag tänker aldrig ens på dem fast det på ett år blir en ganska vacker slant till välgörande ändamål. Och den slanten har jag ju absolut råd med. (okej jag ska vara uppriktig, jag började med detta för att kunna fyra av ett bländande självbelåtet leende och ett "Kuule mä oon jo mukana" när man blir anfallen av klarögda värvare på Narinken)

När jag var vårdledig och vi försökte bygga hus samtidigt var det kärvt. Vi lade oss med ont i magen varje kväll, J och jag. Skulle alltihop sluta med katastrof? Var vi ansvarslösa föräldrar som gett oss in på detta vanvettsprojekt? Det fixade ju sig, men jag hoppas att jag aldrig ska behöva hamna i det läget igen. Men annars tycker jag att lagom är bäst. Och mitt lagom är ju det en del skulle beakta som lyx och andra som småpotatis.