I dag hade jag en riktig toppenarbetsdag. Efter sändningen och morgonmötet började jag som vanligt jaga potentiella studiogäster och intervjuobjekt. Jag ringde några samtal, alla svarade genast och var med på noterna. Hade fixat undan dagens arbete på några minuter. Sådana här dagar är ganska sällsynta. Det vanliga är att man sitter och ringer runt i sju timmar utan att det leder nånvart alls.
Som yngre hade jag grym telefonskräck. Hatade att ringa tandläkare, frissor, skatteverk, rubbet. Lite grann lever motviljan iofs kvar, jag älskar att man numera kan beställa allt från pizza till nytt skattekort bara genom att klicka lite på nätet.
tänk att man aldrig vänjer sig vid den där luren. jag skriver fortsättningsvis upp det jag ska säga på en lapp innan jag ringer för att undvika att snubbla på orden och låta pinsam.
SvaraRaderaJag hade också grym skräck för att prata i telefon med okända människor tidigare. Idag går det mycket bättre, men ibland slår nog den där telefonskräcken till igen.
SvaraRaderaUuuh, jag har fortfarande telefonskräck, går helst in i ett annat rum när jag skall ringa. Jag menar till ett rum var det inte finns andra mänskor.
SvaraRaderaI hear ya! Ringer ALDRIG till frissan eller pizzerian. Går alltid till frissan och beställer tid och pizzan beställer jag på nätet. Undrar vad det är som skapat denna märkliga telefonångest.
SvaraRadera