Låtom oss bli allergiska för "gräl"

Attans bra artikel i senaste Journalisti. "Suuri suomalainen murhenäytelmä", skriven av Meri Valkama. Vi har alla hört om den hemska statistiken, att dubbelt så många kvinnor i Finland blir dräpta i sina hem jämfört med i de andra nordiska länderna. Men hur rapporterar media om saken?

Artikeln tar skolskjutningarna som jämförelse. I skolskjutningar har 18 finländare dött under 2000-talet, medan 135 finländska kvinnor har slagits ihjäl av sina nuvarande eller ex-partners mellan 2005 och 2010.

Nu är det förstås både omöjligt och onödigt att börja filosofera kring vad som är hemskare, skolskjutningar eller familjevåld. Men det finns en stor skillnad då det gäller rapporteringen. Efter en skolskjutning brukar media försöka finna svar, varför händer sådant här? Hur kan vi undvika att det händer igen? Det blir flera tidningsuppslag i flera veckor. Man försöker gå till djupet med ämnet. När en kvinna mördas i sitt hem blir det på sin höjd en notis.

Och en grej jag själv aldrig egentligen tänkt på: att det s.g.s alltid står utskrivet i den lilla notisen att tragedin började med ett gräl paret sinsemellan. Ett gräl. Det kanske finns par som aldrig grälar, jag och J hör inte till dem. Ibland blir vi så arga på varandra att vi är tvungna att sitta i varsigt rum och osa en stund, sen reder vi ut saken. Har aldrig insett vilket förringande ord "gräl" kan vara. Visst antyder det lite att offret därmed var delskyldig? It takes two to tango i ett gräl. Ett gräl som slutar med att den ena börjar hugga den andra med en kniv är nog nånting väldigt mycket allvarligare än ett gräl. 

I Journalisti-artikeln omnämns ett fall då en halvnaken, våldtagen och ihjälslagen kvinna upphittades i ett dike. Det blev stort hallå, eftersom man  först misstänkte att det var fråga om en utomstående gärningsman. "Kan vi gå säkra i vår by?" undrade man. Sedan visade det sig att det var kvinnans partner som våldtagit och dräpt. Hokus pokus omvandlades fallet till "Gräl ledde till tragedi". En privat liten angelägenhet. Som om kvinnans förfärliga död blev mindre tragisk för att det var hennes man som tog livet av henne.

På den här punkten får nog vi journalister skärpa oss! Vi kan ju inte bara låta bli att analysera ett av våra absolut största samhällsproblem. Det är ju knappast med avsikt som rapporteringen oftast blir så här torftig, men vi måste försöka hitta samma gnista då vi rapporterar om kvinnomord i hemmen som vid andra tragedier. Inte vet jag om det det gör någon skillnad i slutändan, om statistiken vänder ens det minsta lilla.

Men nog skulle det ju vara värt ett försök!