Söta barn i söta kläder

Ojoj, så det började puttra i Anitha Schulmans blogg häromveckan när hon lade ut en lång räcka med bilder på dottern Penny i olika moderiktiga outfits. En av dem som reagerade negativt (och som står för sina åsikter med eget namn och därmed förtjänar att citeras) var Lady Dahmer:

"Jättesött Anitha, men har du funderat på hur det kan komma att påverka Penny att konstant bli bemött efter sitt yttre? Jag gissar att hon får en väldans massa komplimanger för sitt utseende redan och kläder som dessa brukar ju uppmuntra fler sådana. Vad för slags självbild får små barn när vi vuxna kommenterar deras utseenden? Vad lär de sig?"'

Min erfarenhet är följande: passa på att leka docka med era kläppar medan de är små och inte protesterar. Jag klädde också upp flickorna i bedårande Monsoon-klänningar när de var riktigt små, men inte blev de speciellt utseendefixerade för det. Nej, vips hade de blivit trotsiga treåringar som ansåg att det mest urtvättade och noppiga bör bäras på fest och volangklänningar är lämpliga i Mulleskogen.
 
Numera kompromissar vi. Jag och J har bestämmanderätten då det gäller årstidsmässig lämplighet. Jag får alltså säga nej till strandklänningar i december och vid behov kräva mera tröjor och dylikt. Men kombinationerna har jag ingenting att göra med. Och därmed brukar det bli ganska grant. Som imorse.

Och jag tänker inte sluta att säga att andras bebisar är söta, både pojkar och flickor. Vad ska man då säga? "Kära väninna, din son är en välartad individ med dekorativt symmetriska anletsdrag och lagom rödbrusig hudton, men det är mot mina principer att beskriva honom i potentiellt förödande ordalag".

 Kan inte tro att det skadar en ettåring att ordet söt nämns då och då. En äldre unge kan man gärna berömma med andra ord, oj så du sjunger vackert, skuttar högt, cyklar stadigt, ritar häftigt etc.Jag tycker att beröm är viktigt, men den måste också vara spontan. Och det blir det inte om man får tunghäfta av rädsla för att dra till med ett av de förbjudna orden.

Sen vet jag att många är allergiska för ordet "fin" också. Problemet är bara att T håller på att dö av pinsamhet varje gång jag försöker variera lite med "cool" eller "tuff".


"Gaaaah mammaaaaa, säg int tuff å cool! Ingen säger så."

Så därmed slinker det ut ett och annat "Nämen eeeh, vad fin du är!" när S kommer stegande ut ur sitt rum iklädd dinosauruströja, barbapapatights, Snövitsockor, knallrosa fejk-crocs och grön keps, stolt som en tupp över att ha klätt på sig riktigt själv.