En regnig höstsöndag ger utrymme för livsfilosofier på Murvägen. S funderar på att en del människor föredrar att sova nakupelle medan hon själv definitivt vill ha pyjamas. T repeterar vilken släkting som kommit ut ur vilken släktings snippa. Inte alltid så lätt att hålla reda på.
Och jag funderar på vad jag egentligen vill jobba med i framtiden.
När jag gav mig in i journalistiken för tretton år sedan var jag helt hundra på att jag skulle bli tidningsjournalist. Gärna chicklitförfattare på sidan om. Men så upptäckte jag radioarbetet och det var ju helt klart min grej. Drömyrket blev programledare, gärna för ett eget program där jag fick påverka innehållet och tonfallet själv.
Och hejsanhoppsan, drömmen blev verklighet! I dagens läge har jag inte fått vara programledare för bara ett utan uppemot sju olika program. Jag har fått utveckla koncept, testa mig fram, fått kickar, fått skäll, lyckats, misslyckats. För det mesta har det varit väldigt roligt.
Det är bara det att nu börjar drömmen smaka trä.
Jag gillar mycket med mitt nuvarande jobb, allra mest att jag får lära känna nya människor varje dag. Att intervjua intressanta gäster är det roligaste ja vet.
Men i gengäld börjar jag vara hjärtligt trött på mig själv, på min röst, på mina synpunkter om ditt och datt som jag förväntas framföra dagligen mellan 6.30 och 8.55. Folk undrar ofta hur jag bär mig åt för att ständigt vara så glad och pigg. Jag har inget svar på de frågan för jag känner mig allt oftare sur och trött.
Känner mig lite otacksam. Sjåpar jag mig som går och knorrar fast allt har gått så bra? Man är ju minst sagt bortskämd om man blir frustrerad över en sådan här lyxgrej.
Jag är bara så sugen på nya utmaningar, nya drömmar, ny kunskap. Skulle bara gälla att komma på vad det nya drömyrket är... Nånting annat inom journalisti? Eller nånting helt annat?
Sådana grubblerier i dag.
Nä, du är verkligen inte bortskämd. Man får helt enkelt fel i huvud av att hela tiden vakna fyra på morgonen. Nu måste du flytta på dig! Genast! Bums.Hitta på det kivogaste du kan tänka dig och så säger du till cheferna att det tänker du göra.
SvaraRaderaGår själv i liknande funderingar. Jag förstår så väl att det i längden kan bli tungt att ge och ge av sin personlighet, ha inte dåligt samvete!
SvaraRaderaDrömyrket är något som hinner förändras under livets lopp, jag vill idag göra helt andra saker än för 10 år sen. Då skulle jag layouta, eller göra kulturradio, eller rita serier, men att skriva för tidningar var liksom det sista jag kunde tänka mig.
Känner mig ibland helt pöllig för att jag började med skrivandet som 35-åring, men å andra sidan är det en massa år kvar till pensionen. Så kör hårt, pröva nya utmaningar!
Huussis söker dagboksredaktör. Så nu vet du det. Päronpajer åt folket!
SvaraRadera