Mina barn ska flytta. De står inte längre ut med den skamlösa behandling de får av mig och sin far. Vi är rysliga! Vi tycker de ska klä på sig själva bara för att de är stora nog att göra det. Vilket larv, va? Vi hävdar att chips är nånting man bara äter på veckoslut och att den som inte ens rört sina spenatplättar får vara utan glass.
Nu är det nog. T var först ute. Med tårarna sprutande a la Lille Skutt stod hon en kväll vid ytterdörren med ryggsäcken packad (den innehöll hennes nya självlysande skelettpyjamas, några Kalle Ankor och en mjukiskatt, visade det sig senare). Hon skulle flytta hem till mommo och mofa. Där får man ordentlig uppassning och god mat.
Det blev tyst en stund i tamburen. Sen inleddes en ny gråtsession, men i ett helt annat tonläge. Dags för mig att försiktigt smyga fram, lite som när en jägare närmar sig ett skadskjutet djur.
- Ja-haag tänker på hur LESSAMT det sku-hu vara för dig och pa-haaappa sen när jag är boooorta, hulkade T.
Hon bestämde sig för att stanna kvar hos oss, av pur empati. Det var ju skönt. Men nästa dag var det lillasyster som skulle iväg.
"Jag ska flytta till hotell-lummet för ni e så eeelaka me mej. Å ja ska packa tusentals väskor. Å jag ska tsöpa mat i hotell-lummets butik. Helt selv."
Tror S är på väg till Cypern, där hade hotellet faktiskt en butik.
Ingen dålig idé.
Voi sötnosar. När jag var liten flyttade jag också hemifrån. Till ett tält på bakgården. Byggde en postlåda framför tältet och allt. Bodde där i några timmar, sedan kom mamma och la en Mumintidning i postlådan. Det var kiva, så jag flyttade hem igen.
SvaraRaderaHärligt, små pluttisar ;) -Titi-
SvaraRadera