Kreppjärn och juustosnacks

Jag har snöat in på 80-talsnostalgi den här helgen. Det började när T ville ha en häftig frisyr  till maskeraden och jag halade fram mitt trogna kreppjärn från 1988. Ack, vilken salighetskänsla jag upplevde den där gången jag kom hem från en scoutförläggning och mamma och pappa hade köpt mig ett kreppjärn helt utan nån egentlig orsak.

Järnet var i hård användning 1988-1992 och fick sedan vila några år innan det åkte fram igen under Spice Girls-eran. Då kreppade jag mest det undre håret, för att få den rätta Geri Halliwell-volymen på barret.

Fatta att jag har sparat järnet i alla dessa år, till och med då jag helt saknade hår. Och ännu bättre är ju att jag sparat förpackningen! Jag minns att jag tyckte att brunetten var så attans snygg med sitt rosa läppstift och sidohästsvans. Måste liksom spara henne som inspiration.

Kreppjärnet är snudd på hälsovådligt i jämförelse med dagens locktänger. Det är tungt och otympligt och blir oerhört hett. I ett skede igår var jag nära att göra en Unga kvinnor med Tyras hår (ni vet, när Jo bränner bort halva kalufsen på Meg) men jag hann reagera i tid.

Antar att det var 80-talskänslan som satt kvar i mitt medvetande likt ett A-ha-intro när jag serverade mina barn denna närande kvällsvard. Bara Africolan saknades.