Jag känner mig lite fånig. Under veckoslutet blev jag ju proffssminkad och piffad i dagarna två, så jag passade ju på att slänga ut några egobilder i bloggen, på fb och instagram i nån sorts Elsa Billgren-hybris. Och eftersom det finns så många fina människor där ute har jag överösts av vackra ord och gillanden. Tack snälla ni.
Men samtidigt som jag blir smickrad blir jag förlägen och vill vrida på mig och förringa det hela. Jaaa, ni förstår, jag var alldeles nyfixad och tog åtta bilder innan en blev bra och så körde jag dem genom femdubbla instagramfilter. Sen när ni ser programmet på tv kommer ni att märka att jag är mycket fulare i verkligheten, förstår ni.
Nästa reflex är att lägga ut något tokroligt "kolla vilken dubbelhaka jag har om jag håller huvet så här och grimaserar"-foto a la Lady Dahmer. För att visa att jag inte är en ytlig komplimangfiskare utan en skön vuxen kvinna med självdistans.
Eller så säger vi helt enkelt så här. Ibland är jag snygg. Ibland är jag mindre snygg. Det är så det är. Och det är bra så.
Mm, jag brukar få en lite liknande fånig fiilis när jag lägger upp stylade bilder på mig själv (förvisso väääääldigt sällan som det händer). Som om jag bad om komplingar liksom. Reaktionen att sen skoja till det känner jag också igen, men jag brukar sällan förverkliga det. Bra slutkläm!
SvaraRaderaTycker du är så klok, du! Håller ofta med det du skriver, och så även i detta fall. Det är väl inget fel med att ibland vilja visa att man har dagar som man är supersnygg. Lägger man upp såna bilder var och varannan dag tröttnar väl de flesta ganska snabbt dock.
SvaraRadera