Har en fundering som surrar i mitt tisdagssömniga huvud. Funderingen är av den varianten som på jobbet antagligen skulle stämplas som "personlig men för privat" till skillnad från idealet "personligt men inte privat" som varenda chef och mediekonsult tycks ha tvångsmatats med (antagligen under Clockwork Orange-liknande omständigheter, ögondroppspipett och allt).
Alltså tar jag min för privata fundering här på min högst privata blogg istället.
Skrev en kolumn om skridskor häromdagen. Den hittar ni här, men om ni inte orkar läsa kan jag väl sammanfatta den med att jag ifrågasatte att skolbarn förutsätts äga skridskor och skidor, trots att grundskolan ska vara gratis.
Ja, och förstås bredde jag på några lager extra i hopp om att väcka lite diskussion. Det vill man ju gärna som kolumnist och radiopratare. Effektsökeri, kanske man kan kalla det. Och visst, det lyckades. Många hade synpunkter kring det här med skridskor och skola, men debatten hölls på en ganska saklig och konstruktiv nivå den här gången. Utmärkt!
Dock har jag från ganska många håll fått kommentarer i stil med "det är din negativa attityd som smittar av sig på barnen, därför gillar de inte att åka skridsko. Skärp dig!".
Det här gör mig konfunderad. Jag har ju inte på något sätt hindrat mina barn från att skrinna och uppmuntrat dem att testa på alla de aktiviteter som skola och dagis anordnar. Men räcker inte det? Borde jag alltså låtsas att jag är en person som älskar att åka skridsko, fast det inte är sant? Observera nu gärna att jag inte på något sätt är anti-skridsko, det skulle bara aldrig falla mig in att skrinna själv.
Gäller det här också andra saker? Måste jag låtsas älska banan för att det skulle vara bra om mina barn åt banan? Hur är det med Sean Banan?
Måste jag försöka bygga upp en entusiasm för tovning eftersom T:s klass ska testa på det i morgon? För tänk om hon inte tycker det är kul annars och blir avogt inställd från början. På grund av mammas kassa attityd.
Och hur är det tvärtom då? Borde jag dölja min positiva attityd till champagne för att det skulle vara bäst om mina barn aldrig lockades till sprit? Okej dåligt exempel, barn och sprit hör ju ändå inte ihop. Men chips då? Kanske jag borde låtsas att jag avskyr chips så barnen smittas och blir ens lite hälsosammare? Om nu de är så lättpåverkade, liksom.
Och hur håller logiken om man går in på alla de miljontals grejer mina ungar tycker är toppen men som jag inte vet nånting om alls. Hama-pärlor, till exempel. Hade jag aldrig hört om innan jag insåg att jag hade två Hama-mästare här hemma. För att inte ens tala om alla de mobil-spel som jag knappt kommer ihåg att jag laddat ner men barnen tycker är suveräna.
Och när uppstår tvärtom-effekten? Kan vi räkna med att mitt ointresse för vintersport resulterar i att jag har två bistra rebell-tweenies på medar om några år?
Nej vetni, jag tror jag sammanfattar detta virriga resonemang i en och samma tes:
Spela aldrig teater inför dina barn (om du inte råkar vara typ BUU-klubbsledare).
De kommer att genomskåda dig på två röda sekunder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar