I januari gav jag ett ovanligt intelligent nyårslöfte: jag bestämde mig för att 2104 skulle vara ett dietfritt år. Börjar väl vara hög tid för en första kvartalsrapport.
Nu lade jag ju inte upp några desto striktare riktlinjer för det hela, men ungefär så här har jag resonerat:
- inte väga mig. Det har jag iofs inte gjort på nästan ett år, så bara att fortsätta på samma linje
- inte haka på någon specifik diet. Inte LCHF, inte 5:2
- någotsådär sunda kostvanor till vardags. Undvika sötsaker i veckorna (undantag tillåtna), kräva en ordentlig lunchpaus och inte äta triangelsmörgåsar framför datorn etc. Och äta bra och goda grejer.
- träning enligt ork och möjlighet. Målet tre motionspass av något slag per vecka, gym, simning, powerwalks, det som funkar bäst för stunden.
Inga konstigheter alltså.
Spänningen stiger. Hur har det gått?
Jag kan meddela att det har gått fantastiskt bra. Jag undrade ju i stilla sinne om jag skulle svälla upp som en varmluftsballong när jag släppte taget om sojamjölet och kvargen. Men det har jag inte gjort. Byxorna ryms på. En del dagar är de lösa, andra dagar är de trånga. Precis som när jag höll på med Viktväktarna. Och GI. Och Atkins.
Den stora vinningen är dock följande: tidigare tänkte jag dagligen på min vikt och kroppshydda. Kunde jaga upp mig på någon liten valk eller dallrighet och sitta och fundera på detta hela vägen till jobbet. "Alltså jag bara måste försöka få in ett gympass till i veckan. Kanske det där med fasta inte är så dumt? En PT kostar förvisso 90 euro i timmen men det kanske det är värt?"
Numera tänker jag ytterst sällan på min kropp. Kanske mest när jag köper kläder. Men också då tänker jag mera "Nehepp, den modellen klär mig inte alls," än "Alltså jag måste GÖRA nånting åt min mage, vilket missfoster jag är!"
Jag tror helt enkelt att avsaknaden av dietgrubblerier har gjort att jag inte kommer mig för att tänka på min kropp ens närapå lika ofta längre. Nu när jag sitter och skriver om den gör jag förstås det, och kan väl summera nuläget med att min kropp är lite dallrig här och lite sladdrig där, men i stort sett putar allt som ska puta ut ut och allt som ska bukta in in.
Så varför grunna över saken desto mer? Inte lär jag ska hamna på omslaget av Sports Illustrated i rödaste rappet, men sådana skrällar får man ta.
Den tid jag tidigare ödslade på att fundera på hur jag skulle bli smalare kan jag nu ägna åt smartare saker. Som politisk historia och klassiker ur världslitteraturen. Okejokej, det mesta av den nyvunna tiden går åt till Candy Crush Saga. Men till och med det är bättre än att kriga mot sin silhuett. I Candy Crush vinner man ens ibland.
Så här långt är det dietfria året det smartaste nyårslöfte jag någon gett.
(Är inte sponsrad av Proviva)
Bra Eva! Just så där tänker jag också. Sunt förnuft och så gör man vad man har lust och vad som känns bra!
SvaraRaderaJust det! Varför krångla till det?
RaderaTack!
SvaraRaderaMalin
Vassego :)
RaderaSkönt inlägg! Har själv kommit till den slutsatsen att om jag börjar fundera på min siluett så då har jag inte tillräckligt viktiga saker för mig i livet. Så nu koncentrerar jag mig på annat i stället och låter siluetten leva med. Känns så sjukt mycket bättre!
SvaraRaderaHärligt att höra!
RaderaHeja Eva. Du är en inspiration! Jag tror stenhårt på den här metoden.
SvaraRaderaVad härligt och inspirerande att läsa!
SvaraRaderaGår igenom min sommargarderob. Måste säga att jag tänker om kläder som passat tidigare att oj jag var smalare förut.
SvaraRaderaVarför ska man inte vara nöjd med sin kropp som kvinna. Är ändå 35 år.. Tycker det är sorgligt att vi aldrig är nöjda. Har inte fött barn men nu är det är det ledsamt att jämnåriga som fått barn klagar på sina kroppar. De har ändå fött barn och borde vara nöjda. Men varför är vi aldrig nöjda med eller utan barn med våra kroppar. Att tänka jag ser ut såhär och duger.