Nyårslöfte: Bye bye martyr-mode

Jag gillar nyårslöften. I ärlighetens namn tar jag dem inte på desto större allvar, men jag känner mig ofta lite extra taggad just inför det nya året och då passar det ju finfint att slå fast några trevliga målsättningar för sig själv. Mera motion, bättre mat, färre men hållbarare kläder och sånt.

Men i år är jag inte alls speciellt taggad. Det var en kämpig höst. Massvis med jobb, rätt stressiga dagar, samarbetsförhandlingar som gjorde att det vanligtvis muntra stämningen på redaktionen var dämpad och insikten att min fritid inte alls räcker till för det jag vill göra. Jag slutade motionera, vilket ledde till att nacken började krångla och byxorna spänna. Min anfäkta anamma tog slut där någonstans i oktober och jag gick in i min ganska osympatiska "nå int då"-martyr-mode då jag är mera intresserad av att sitta i en knut med armarna i kors och rikta anklagande blickar mot chefer, barn och make än att faktiskt försöka åtgärda problemen.

Så mitt nyårslöfte får bli åt det filosofiska hållet:

I år ska jag se till att vara min egen lyckas smed.

Det är ju inte hundra procent hållbart, om man till exempel blir sjuk eller arbetslös är det inte helt enkelt att bara rycka upp sig och trippa vidare på livets stig. Men alla de där små skitsakerna ska jag försöka se till att åtgärda istället för att sitta och muttra över dem. Jag ska be om hjälp och inte tycka att jag måste klara av allt själv. Lära mig att ganska bra är tillräckligt bra ibland.

Jag vet ju faktiskt precis vad som gör mig lycklig.
- Många tomma kvällar och veckoslut i kalendern, då jag får tassa omkring här hemma och göra ingenting särskilt med familjen.
- Att ständigt ha en resa eller två att se fram emot.
- Möjligheten att röra på mig regelbundet, simning, löpning, sköskottning, anything goes. Inte alltid så kul i stunden men alltid värt det efteråt.
- God mat och gott vin. Balanserat i veckorna och unna sig på veckosluten.
- Varierande arbetsuppgifter och roliga kolleger.

Yup. Det här kommer att bli kanon.