Korrektur-skräcken

Har i dag ägnat mig åt att läsa Sommarön, alltså boken jag själv har skrivit och som ska komma ut i september. Manuset har nu ombrutits till en jättebunt med papper som ser ut som sidorna i boken kommer att göra. Det är spännande att se sina skriverier i det formatet! Nu ska jag, min redaktör Myrika och en tredje person gå igenom alltsammans och försöka eliminera de sista stavfelen och konstigheterna.

Men framför allt var detta en lite skärrande upplevelse att slå sig ner med bunten och rödpennan. Skickade in Sommarön förra hösten, den blev antagen ganska raskt och efter det har jag bara gjort några pyttesmå justeringar i texten, rättat slagfel och sådant. Det är ett halvår sedan jag petat i manuset sist, därför var det med en viss nervositet jag började läsa igenom alltsammans en sista gång.

I det här skedet skulle det ju vara förfärligt att inse att boken suger. Att allt borde skrivas om. Att jag kommer att dö av skam den dag någon annan är jag själv och förlagsredaktörerna kommer att kunna läsa den. HUR kunde jag få för mig att jag skulle kunna skriva en frigging roman??? Har jag gjort bort mig nu?

Men till all lycka uteblev den känslan. Sommarön är en riktigt bra bok. Jag kände mig stolt och nöjd när jag läste. En del kommer förstås att såga den, men jag tror att en och annan kommer att tycka den är underhållande och spännande.

Framför allt känns den väldigt färdig. Råkade på några slagfel och klumpigheter i språket, men dem ska vi väl hinna justera.

Väldigt skönt.