Att skriva glupskt

Jag har aldrig gått någon regelrätt skrivarutbildning, så som romanskribent är jag väl mer eller mindre självlärd. Det är inte helt oproblematiskt, för jag är framför allt en Vän Av Ordning.

Helst skulle jag skriva mina manuskript i nitisk kronologisk ordning, eller i alla fall ordentligt från inledning till avslutning utan snedsprång och krumbukter. Sedan när grundmanuset är klart kan jag ju fritt hoppa omkring och redigera lite här och där, det är helt okej.

Men det är ju inte så enkelt att skriva böcker.

När jag skrev Sommarön underlättade bokens struktur arbetet, för jag hade på förhand bestämt att handlingen ska begränsas till en vecka. Jag började med att placera ut de viktigaste incidenterna på rätt platser, men sedan skrev jag nog mer eller mindre en dag i sänder. Ordning och reda. Jag skrev den första sidan först och den sista sidan till sist.

I mitt nuvarande projekt är tidsspannet betydligt längre, kanske tre-fyra månader. Karaktärerna är färre och jag vill ge några av dem ordentligt med kött och blod (blod måste det vara, det är en deckare trots allt). Jag har en klar huvudperson också, och henne har jag kärat ner mig i ordentligt. Anna heter hon.

Hittills har jag envist hållit fast vid mitt gamla system. Anteckningar får jag göra huller om buller, men själva skrivandet ska ske i rätt ordning.

Men i dag blev jag vild. Drabbades av en innerlig längtan att ge Annas sunkiga kärleksliv en ordentligt gnista. Och att ta itu med den där dramatiska slutsekvensen där gåtan får sin lösning, den scen som jag gått och fantiserat om men inte tillåtit mig skriva ännu. För på något sätt känns det som att jag måste förtjäna att få skriva de här roliga partierna, att den biten kommer som en belöning sedan då jag sett till att allt hänger ihop och att inga lösa trådar blir drällande på vägen.

Jag blev glupsk helt enkelt. Skrev allt det bästa i ett svep. Och nu har jag lite samma känsla som när man bara ska ta ett litet glas ur bag-in-boxen och helt plötsligt sitter där med en urkramad foliepåse och undrar vad som hände.

Vilket ju är befängt, för det är trots allt mitt manus, min skrivprocess och min frihet att skriva vad jag vill när jag vill. Och herregud, en enda roman har jag gett ut, så jag kan ju inte hävda att jag hunnit skapa rutiner som aldrig får rubbas: jag är ju ingen Simone de Beauvoir (skrev kl 10-13 och 17-21 och träffade vänner och shoppade i pausen) eller Maya Angelou (skrev så frenetiskt om förmiddagarna att hon måste ta en extra dusch till lunch) riktigt ännu.

Men ändå har jag lite skriv-krabbis just nu. Och vågar knappt se på det jag skrivit heller. Kanske jag gör det sedan när jag kommer till de sekvenserna. I kronologin.