Vem vågar vara publicist?

Oj vad trött jag är. Svårt att anpassa sig till normal dygnsrytm efter virriga julveckor med alla pop-up-helgdagar mitt i veckan. Kämpigt med familjepussel i förorten utan bil (den blev ju en skrothög nyligen).

Men detta är ju petitesser. Småpotatis. Peanuts. För världen är grym. Inte riktigt hela, men stora delar. Sådana här dystra filosofiska insikter som skjuter fram och planterar sig under huvudsvålen på en när fasansfulla saker på något sätt tangerar ens egen värld.

Okej, jag har ganska lite gemensamt med en parisisk satirtecknare. Jag skulle aldrig våga åka till Afganistan som utrikeskorrespondent, som Nils Horner gjorde. Jag skulle aldrig komma på tanken att bege min på en reportageresa som eventuellt kunde leda till att jag hamnade i ett fängelse i Eritrea som Dawit Isaak. Jag ska liksom inte ens låtsas att jag spelar i samma liga som journalister som verkligen har modet att utsätta sig för fara.

Jag är mera en morgonmöte-skvaller vid kopieringsapparaten-ringa några samtal -luncha-journalist. Jag har kolleger som är av den där modiga sorten, men jag är mera den som glor imponerat på dem i lunchkön när de mellanlandar i Böle mellan sina uppdrag.

Men ändå.

Jag tror inte sådana som jag riktigt inser hur viktigt det är med yttrandefrihet. År 2015 är den viktigare än någonsin förr, för nu behöver man ju inte vara en ledarskribent i en tidning för att bli opinionsbildare. Det räcker egentligen med en nätuppkoppling för att du ska kunna bli publicist.

Och då måste vi kämpa för rätten att få fortsätta säga eller rita vad fan som helst. Skriver du lögner kan du bli fälld för förtal. Ritar du någonting rasistiskt kanske du har gjort dig skyldig till hets mot folkgrupp. Då får du stå för det. Och om du tycker det viktigaste med yttrandefriheten är att sprida rasistisk, sexistisk eller allmänt äcklig propaganda är du antagligen är praktarsle. Men också det är din rätt.

Det spelar ingen roll om du är politisk redaktör, bloggare som deltagit i Paradise Hotel, aktiv hommaforum-skribent, satirisk twittrare eller en 80-åring som skaffade sig det där facebook till sist i alla fall. Du har ett ansvar när du yttrar dig och en skyldighet att stå för eventuella juridiska konsekvenser.

Det är möjligt att du får ta en del skit om du vågar tänja på gränserna i dina yttranden. För den som vill upplysa dig om att du är en ful och fet idiot har också yttrandefrihet.

Du har rätt att skriva vad du vill. Och ingen jävel ska få skjuta dig för det.