Friskt vågat, häften förlorat

Har en dålig vecka på gång och känner mig så där allmänt tilltufsad som man gör efter att ha fått flera nej på raken.

Jag är en sådan där hurtig person som drabbas av infall och gärna skickar iväg ansökningar, förslag och förfrågningar till höger och vänster medan jag kavat proklamerar saker som "man kan ju alltid försöka" och "det värsta som kan hända är ju att det blir ett nej". Det känns så sorglöst och problemfritt i stunden. Trallallaa, här kommer jag!

Men så inleds väntan på besked, och under tiden börjar jag alltid hoppas mera än jag tänkt mig. Och av någon anledning har nej-en en tendens att hopa sig. Ett nej lite här och där kan man ju ta med en klackspark, men när man får en hel bukett av dem på en gång är det inte kul. Fast det är fråga om små struntsaker blir man, ja, nedtryckt.

För några år sedan hade jag en likadan vecka. Jag tyckte livet och karriären stampade på stället och hade därför sökt flera jobb och skickat en ganska ambitiös ansökan till en utbildning jag ville gå. Det hade ju blivit struligt om jag hade fått ja på alla punkter, men någon av grejerna skulle ju säkert gå vägen, tänkte jag. Ödet fick liksom avgöra vart lilla Eva var på väg.

Det var bara det att ödet tyckte att Eva skulle stanna kvar exakt där hon var. Inte vara på väg någonstans. Ner på jorden med dig, tjejen. Inbilla dig ingenting. Jag vill minnas att fyra av fyra nej kom inom loppet av 48 timmar. Jag kan lugnt säga att det var en dyster vecka. Självförtroendet fick en rejäl törn, jag satt och var allmänt, misslyckad, missunsam och osympatisk i en vrå.

Men märkligt nog hände det saker efter det. Plötsligt blev de arbetsuppgifter jag redan hade väldigt roliga. Ett av jobben jag inte fått upphörde att existera och den som valts istället för mig slungades ut i osäkerheten. Och så snavade jag in på en helt annan utbildning som med facit på hand var både billigare och passligare för mig. Så ödet hade inte alls försökt trycka ner mig, bara sett till att jag skulle bromsa och vänta på att de rätta alternativen dök upp. Vi blev vänner igen, ödet och jag.

Och jag antar att det finns någon master plan för mig nu också. Så jag borde nu bara gaska upp mig, rycka på axlarna och försöka få fatt i den där käcka attityden jag hade då jag skickade iväg mina ansökningar och funderingar. "Vad tusan, det var väl värt ett försök. Det här är väl inte hela världen".

Men först måste jag helt enkelt få tjura en stund. Och äta mögelost. Och se på Paradise Hotel.

P.S. Det är inte boken som har fått ett nej, bör jag kanske tillägga, för den har jag inte vågat skicka iväg någonstans. Och efter den här veckan är ju nog frågan om det inte är klokast att låta den ligga kvar i skrivbordslådan. Eller det är kanske ett gammalmodigt uttryck, ligga kvar i molnet?